Etikett: Mercedes

Vad är hans mission?

Av , , Bli först att kommentera 14

För cirka 2 månader sedan, kom det en äldre herre, cyklandes till vår brevlåda. Han höll på i säkert 10 minuter, med att ta sig av cykeln, ställa upp den på stödet. Ta loss kaschen som satt fast på pakethållaren, ta bort snodden runt påsen, linda ut den för att äntligen kunna plocka fram ett papper som han la på lådan.

Sedan samma procedur med att lägga tillbaka alltihop som det såg ut innan. Och upp på cykeln och iväg. Allt detta jobb, för en gammal turistbroschyr från 2011, tryckt i 3000 exemplar…och håll i er nu, den är tryckt på Tyska.

Jag hoppas verkligen att han inte behöver göra om detta vid varje brevlåda, sa jag då, och vårt liv lunkade vidare.

I lördags dök han upp igen och historien upprepade sig, och guess what. Det var samma broschyr nu, som då. Vad håller han på med? Kan han ha fått det resterande lagret av dessa broschyrer och hans mission är att dela ut dom.

Med en Mercedes och en Audi på gården kanske han tror att vi är tyskar, som bor i huset. Hoppas att den där påsen är det enda han har kvar av dom.

Den här gången, då han plockat ihop allt och var på väg att fara, så ställde han plötsligt ifrån sig cykeln igen. Tog några steg mot Lennart i vagnen, tittade på honom under några sekunder och sedan tillbaka till cykeln och iväg. Undrar just vad han hade för tankar om Lelle?

34488452_10156341760676585_8093338060780994560_o

Blir en varm dag idag, på gott och ont. Ingen blåst ser det ut att vara, och det är väl också så där typiskt, då man vill ha fläkt då finns det inte på världskartan. Nå hunden vill ut i vilket fall som helst, och jag ska tvärplocka undan lite saker. Avrundar med lite reklam om helgens aktiviteter och önskar er alla en fin dag!

36919029_1937278056293834_4830111966154457088_n

Va, var det MIN bil???

Av , , 2 kommentarer 13

Det första jag börjar med, måndag till fredag, då jag kliver upp, är att kolla så att Niccos bil är borta. Det innebär ju att hon tagit sig upp i arla morgontimme och kommit sig till jobbet.

Gör likadant nu på morgonen, och se, bilen stod där. Jag snabbade mig att greppa mobilen och ringa upp. Hon svarade nåt som jag inte hörde…Ja, sa jag, skulle inte du vara på Volvo? JAG ÄR PÅ VOLVO, säger hon. Men, din bil står ju här, säger jag, lätt konfunderad. Det är DIN bil…säger hon och sedan skrattar vi så mina tårar rinner, i alla fall, hahaa…

Jo det stämmer, vi hade bytt parkering igår, eftersom hon och Åke tillbringade kvällen i garaget, med hennes bil. Inte lätt att koppla nåt så där då man är precis nyuppstigen. Jag såg en bil, vilken bil, var en annan femma 😀

30738222_10156227153061585_6776035053811007488_nJag hade 3 kaffedejter igår, jisses anåda, man kan ju tro att jag inte gör annat. Först kom Helena förbi och vi satt faktiskt ute och drack kaffet. Ingen jätte höjdar värme, men det funkade, solen sken igenom med jämna mellanrum. Och vi hann avhandla lite av varje, civilkurage har hon, Helena, det visste jag sen tidigare, och det hon berättade igår, var bara en bekräftelse på det. Jag ska inte säga vad det handlade om, det får hon göra själv om hon så önskar, men det var snyggt jobbat, i alla fall 😀

Ut med Winstone en sväng och sedan var det dags för en fika på Ullas, med en gammal kompis från skoltiden. Eva- Marie heter hon, vi gick inte på samma skola, men vi hade gemensamma vänner som vi hängde med. Synd att vi inte träffas oftare, vi försöker nog allt, men ofta kommer det saker i vägen, svårt att tajma in en tid som passar bägge två, då man jobbar och har annat också.

Avrundade med att hämta upp mamma, och for en sväng på Rusta, och där kunde jag inte låta bli att köpa ett par brillor till Lennart, jag har ju en kompis, Tina, som gillar flamingos, vad Lelle tycker om dom, ska jag låta vara osagt:

30740161_10156227154106585_3832576043240128512_nSen bjöd hon på kaffe hemma hos sig, jo, det vart 3 kaffedejter, inte illa 😀

Idag ska det inte kaffedejtas, inte vad jag vet just nu, i alla fall Jag ska sätta mig utomhus, har jag tänkt, och i eftermiddag ska jag till tandläkaren, han tyckte det var dags för en årlig kontroll, fy, visst finns det roligare saker att göra och lägga pengar på, men vad göra, det är bara att bita ihop (hade jag tänkt skriva, men gör man det så funkar det dåligt), nä, man får väl gilla läget då, om man inte finner andra val.

Visst, man kan avboka, men det hjälper ju föga om det nu råkar vara så att han hittar nåt fel, sparar man det för länge så blir det oftast dyrare än om man fixat det med en gång. Så man vinner nog på att få det gjort. Man kan ju dock hoppas och önska att inget är galet, den här gången ( I wish!!!).

Önskar er alla en toppen torsdag!
30728274_10156227154541585_570449382931955712_n

Rondeller och vägskäl!

Av , , Bli först att kommentera 13

Chaufförsyrket kanske vore nåt för mig. Klev upp tio i sex, hoppade i kläderna och skjutsade ut Åke till Klockarbäcken, där han har lastbilen. Hem och ropade upp till Nicco och frågade om jag skulle starta upp mercan, jo ni som kollat termometern på morgonen, vet redan att det var -25 grader, så det var lite små hurvigt.

Problemet med Niccos lilla bil är att motorvärmaren inte funkar, utan enbart kupévärmaren, men den hjälper föga, att få motorn varm.

Tyvärr, så ville inte bilen starta, absolut ljudlös, inte ens ett varv, ville startmotorn gå, batteriet var eller är, kaputt, tomt och strömlöst.Så bilen står kvar på gården:

28168521_10156070486711585_1154586649191139675_nJag tog inte av mig skor eller jacka, utan det blev att skjutsa ut henne till Volvo, tur att vi ändå har resurser, om än, lite knapphändiga, just idag. This car is not an option…not today!

28279271_10156070487721585_5377350753238180501_nBromsoken jag beställt till Audin, kommer förhoppningsvis idag, och i så fall får Åke ta sig till jobbet, alldeles själv imorgon. Tur i oturen var ju att jag skulle ha bilen idag, annars hade vi faktiskt varit utan, då Nicco skulle iväg. Gissar att jag får hämta upp dom i eftermiddag, ena på ena sidan stan och den andra på andra sidan…inte nästgårds, med andra ord.

Fick tråkigt besked igår, min farbror Bo, har lämnat oss. Har inte haft så mycket med honom att göra, dom senaste åren, det var mer då man var barn, och dom kom upp till Malå, på somrarna, ja nån vinter vill jag minnas att dom också var där.

Han var alltid glad och skämtsam (tror det ligger mycket sånt på min pappas sida), och som alltid, då någon går bort, så fattar man det inte. Man tycker att allt ska vara som det alltid har varit. Men tiderna ändras och vi med dom. Folk föds och dör, man går vidare, kommer till det ena vägskälet och den andra rondellen.

Man lever lite på alla minnen, och på det viset lever också alla kvar, på ett eller annat sätt. Jag beklagar sorgen, vet alltför väl, hur det känns, och hur man tror att man inte ska komma över det. Inget är lätt, många tankar och frågor, och sällan, några svar. Även om det är en liten tröst, just idag, så blir sorgen lättare att bära med åren, och det är ju en himla tur.

28056410_10156070469151585_4391496382953625343_n

Önskar er alla en fin torsdag!

Lika okul som att köpa brödrost!

Ja jisses, vilken dag det blev igår. Nicco missade sitt nationella prov, obra, vi blev av med lite pengar, inte heller bra, fast vi fick en ny ”gammal” bil, i alla fall, så vi sitter inte i sjön.

Det blev inte heller någon favorit bil, en Mercedes, även fast jag vuxit upp i just Mercor av olika årsmodeller. Min pappa var nämligen rätt såld på det bilmärket och han hade aldrig nåt annat. En period så köpte han nya bilar, körde dom två år och sedan bytte han in den till den senaste modellen, tills han kom på att det egentligen inte var så ekonomiskt.

Då stannade alla bilköpen av och han hade sin röda Merca, årsmodell 84, nästan ända in till slutet, då hade den rullat i cirka 85 000 mil, utan motorproblem…kanske var därför han gillade dom.

Så här ser vår bil ut:

18342345_10155241627961585_356720953261875510_nNu ljuger kameran, som vanligt, den ser ok ut på håll, man ska inte fingranska, men enligt min käre make, så är det där lätt att fixa, så då hoppas vi att det är så. Den känns då bra att köra, och det är väl huvudsaken.

Jag och Nicco åkte på Biltema där vi införskaffade ett sele, godkänt att ha på hunden, så man kan sätta fast honom i bältes hållaren, vi vill ju inte ha 1800 i böter, bara för att Winstone älskar att åka bil.

Foto2265-768x1024Så, då hade vi löst ett mer akut problem, nu återstår det att få Jeepen på banan igen…hoppas jag. Annars måste vi köpa ännu en till bil och det är ungefär lika roligt som att köpa en ny brödrost…man vill ha en, men man vill inte lägga ut pengar på den.

Nu snackar vi bruksbil, inte glidare, dom är roliga att köpa och köra, men ack så mycket dyrare 😀

Och apropå problem, som kan lösas, titta på detta klipp jag såg på FB, nu på morgonen:

Detta tycker jag är en fantastiskt bra idé, kanske inte så mycket för oss här i Sverige, jag hoppas ju och tror, att vi inte har så många hemlösa djur, men i utlandet, där vet jag att det finns många stackars hundar utan ägare, så på dom ställena är ju detta hur bra som helst, åtminstone kortsiktigt, sen kan man ju alltid önska att dom ändå får en ägare till slut.

Önskar er alla en fin onsdag!

Minnen från…förr (ja vad annars)

Av , , 2 kommentarer 16

Jag testade en ny maträtt igår, biff av kycklingfärs och riven haloumi, som kryddades med bland annat paprika, vitlök, salt och denna lilla Masala:

023

Haloumi gör konsistensen något seg, men detta var gott och nästa gång kommer jag att äta ris och sweet chilisås till, lite som chicken nuggets.

Visst är det lustigt att man ibland, får minnen som känns som igår, då man känner en lukt, ser en speciell bil, hör en låt eller ett ljud. Jag skulle leta fram en låt på youtube, och där får man ju upp fler alternativ, och så föll ögonen på Elton John som sjunger Don´t let the sun go down:

Jag hamnade plötsligt i pappas Mercedes, ligger i baksätet (på den tiden det inte var så viktigt att sitta fastspänd) och låten spelas på radion eller bandspelaren. Det är mörkt ute och vi har några mil kvar till stugan i Malå…kändes tryggt, och snart skulle man ut i kylan för att komma sig in hos farmor och farfar för att hämta nyckeln till stugan. Ett fint minne, och jag är glad att jag hade den uppväxt jag hade och med dom minnen jag har.

Vi åkte ju upp till Malå nästan varenda helg, då jag var liten, så det är många resor dit och hem, man varit med om. Lördags godiset fick bli på fredagarna, för att blidka oss barn, så kul att sitta i en bil 2½ timme, var det ju inte, och som barn är ju tiden så lång. Är vi framme snart? Frågade man efter tio minuter.

Ibland fick vi mellanlanda i Åmsele och äta en parisare, det var högtidligt värre, och godare parisare än där, fanns inte att uppbringa 😀  Sen hade man väl sina riktmärken efter vägen. Det var länge jag trodde att det var en hinderbana för hästar, nere vid kyrkan i Vindeln, såg ju ut som det, uppifrån vägen, men det var gravstenarna man såg.

Åmsele var halvvägs, Rökå vägen, med dom härliga guppen, som vi kallade dom, var roligast under hela resan, pappa gasade på och höll inte den lagstadgade hastigheten därefter, och vi formligen flög över kullarna…det hirade i magen och alla skrattade. Kanske inte mamma då, hon var ju åkrädd 😀

Och sedan var det inte så långt kvar innan man vinkade åt Nilagubben som står längst upp på Tjamstan, då var man nästan framme. Och kännemärkena åt andra hållet, var dom samma fast tvärtom och sist av allt, vattentornet…det var hemma, det.

Önskar er alla en fin onsdag!

018Vaaa…är det redan onsdag???

 

 

 

En otrolig men sann historia

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Det händer ibland, att vi sitter och surrar på jobbet, och ni vet ju hur det brukar vara, den ena historien leder till en annan och man skulle egentligen kunna berätta hur mycket som helst. Nu råkade jag få höra en historia som inte kan inträffa, ens en gång på miljonen, detta är du nog bara med om en gång i livet, och det händer definitivt inte alla.
 
Detta hände en av dom som jobbar hos ”chefen”, för enkelhetens skull kan vi kalla honom för Robban. Han var på den tiden det begav sig, lite på resande fot och hade väl varit ute på ett jobb och var på väg hem. Om jag inte missminner mig så utspelades följande händelse, någonstans uppåt, i landet.
 
Nå, Robban körde en sån där Mercedes, årsmodell äldre, med lite bulliga former och riktiga horn, framme i kofångaren. Han kom in till en stad eller om det kunde ha varit ett mindre samhälle och kom helt plötsligt på att han skulle ha varit och hälsat på en Bo Lage, det var i sista stund så han sladdade in på parkeringen, tvärnitade framför ett järnräcke som dom ibland har på parkeringsplatser och rusade in för att uträtta sitt ärende.
 
Han kom tillbaka till bilen, tog plats bakom ratten, lade in backen och gasade, bilen rörde sig inte ur fläcken. Han tittade i backspegeln men såg ingenting, provade att gasa lite till men med samma resultat, han klev ur bilen för att gå runt och se om något hamnat bakom däcken, men hittade ingenting. Han kliade sig nog åtskilliga gånger i huvudet för detta gav honom verkligen huvudbry, tills han gick runt bilen och kom dit fram.
 
Tydligen, mina vänner, så hade han inte bara en äldre Mercedes, utan även lite utslitna fjädrar, så när han tvärnitar så niger bilen ned med den följden att hornen framme i kofångare hamnar på baksidan av järnräcket. Exakt på millimetern, så han kände aldrig någon stöt eller annat då bilen hakades fast. Sedan, efter nigningen så åkte ju bilen upp och där satt den, som i berget.
 
Jag höll på garva ihjäl mig då han berättade denna historia, nu kom han inte loss på egen hand utan fick hjälp av ett gäng killar som stått bredvid, men det var inte tvärenkelt att komma därifrån, dom fick gunga bilen samtidigt som Robban satt i och skulle gasa vid precis rätt tillfälle. Det löste sig till slut och detta lär han aldrig få uppleva en gång. End of story!
 
Idag ska jag iväg och hälsa på en gammal vän, sen ska jag och morsan ner på strömpilen, gissar att dagen kommer att försvinna i ett nafs så det är väl bara att sätta igång och göra någon nytta. Önskar er alla en fin tisdag!

Liv och död

Av , , Bli först att kommentera 3

En arbetskamrat till Åke var med om en bilolycka igår, där en människa miste livet. Så det var det givna samtalsämnet vi hade igår kväll. Hur fort en olycka händer och hur lite man faktiskt kan göra.

När olyckor inträffar och det är någon man känner så blir allting helt plötsligt så nära inpå och man tänker nog på sin egen dödlighet, på ett annat sätt. Ofta säger man nog också, att det hade lika gärna ha kunnat vara jag. Men det kan det inte, du var inte där. Däremot kan det hända alla på en annan plats om man råkar vara där vid fel tillfälle.
 
Nu gör dom flesta allt dom kan för att undvika en kollision och killen igår gjorde allt han kunde för att klara av detta och jag sa att han kunde ju faktiskt ha dräpt sig själv i viljan att klara både sig och den mötande. Det går nog på ren automatik och man har inte mycket tid på sig att reagera. För dom som är med om liknande händelser så gäller det nog att ta sig till jobbet så fort som möjligt för att kunna gå vidare på ett smidigt sätt och förhoppningsvis ha någon att prata med. 
 
Mina föräldrar var ju med om en trafikolycka 1977. Jag har skrivit om den tidigare så jag tänker inte ta det en gång till. Men det var inte min pappas fel, utan den mötande bilen fick en sladd som han försökte häva med den följden att det blev en ännu värre sladd och han körde rakt mot bilen där mina föräldrar samt två andra passagerare satt. I den andra bilen fanns ett föräldrar par och deras 17 åriga dotter. Föräldrarna dog på plats och fyra blev skadade. Min pappa var den enda som klarade sig utan större blessyrer.
 
Jag kom inte ihåg så mycket om tider men jag vet att vi åkte hem till Umeå, lillebrorsan och jag, och vår farmor följde med. Det kanske gick en dag och sedan ringde polisen, dom efterlyste pappa. Han hade försvunnit och dom visste inte vart han tagit vägen. Det gick bara en liten stund efter samtalet så hörde vi en bil som körde upp på gården. Vi gick ut på balkongen och där var det en blå Volvo. Vår pappa körde och kör fortfarande Mercedes så vi trodde väl att det var någon annan men han som klev ur bilen var vår pappa.
 
Han hade gått och hyrt sig en bil i Tierp och satt sig och kört hem i den. Han sa sedan att om han inte hade gjort detta så hade han aldrig mer satt sig bakom en ratt. Han kände sig nog på något sätt skyldig eller att han kanske hade kunnat göra något annorlunda men oftast är det nog inte så. Man gör så gott man kan och med dom förutsättningar man har, man kan inte ändra tidpunkt och plats. Och med dom orden så hoppas jag att ni tar det lugnt i trafiken och tänker på era medtrafikanter, och givetvis, att ni får en bra dag.
Maria Lundmark Hällsten