Etikett: Mercedes

Lika okul som att köpa brödrost!

Ja jisses, vilken dag det blev igår. Nicco missade sitt nationella prov, obra, vi blev av med lite pengar, inte heller bra, fast vi fick en ny ”gammal” bil, i alla fall, så vi sitter inte i sjön.

Det blev inte heller någon favorit bil, en Mercedes, även fast jag vuxit upp i just Mercor av olika årsmodeller. Min pappa var nämligen rätt såld på det bilmärket och han hade aldrig nåt annat. En period så köpte han nya bilar, körde dom två år och sedan bytte han in den till den senaste modellen, tills han kom på att det egentligen inte var så ekonomiskt.

Då stannade alla bilköpen av och han hade sin röda Merca, årsmodell 84, nästan ända in till slutet, då hade den rullat i cirka 85 000 mil, utan motorproblem…kanske var därför han gillade dom.

Så här ser vår bil ut:

18342345_10155241627961585_356720953261875510_nNu ljuger kameran, som vanligt, den ser ok ut på håll, man ska inte fingranska, men enligt min käre make, så är det där lätt att fixa, så då hoppas vi att det är så. Den känns då bra att köra, och det är väl huvudsaken.

Jag och Nicco åkte på Biltema där vi införskaffade ett sele, godkänt att ha på hunden, så man kan sätta fast honom i bältes hållaren, vi vill ju inte ha 1800 i böter, bara för att Winstone älskar att åka bil.

Foto2265-768x1024Så, då hade vi löst ett mer akut problem, nu återstår det att få Jeepen på banan igen…hoppas jag. Annars måste vi köpa ännu en till bil och det är ungefär lika roligt som att köpa en ny brödrost…man vill ha en, men man vill inte lägga ut pengar på den.

Nu snackar vi bruksbil, inte glidare, dom är roliga att köpa och köra, men ack så mycket dyrare :D

Och apropå problem, som kan lösas, titta på detta klipp jag såg på FB, nu på morgonen:

Detta tycker jag är en fantastiskt bra idé, kanske inte så mycket för oss här i Sverige, jag hoppas ju och tror, att vi inte har så många hemlösa djur, men i utlandet, där vet jag att det finns många stackars hundar utan ägare, så på dom ställena är ju detta hur bra som helst, åtminstone kortsiktigt, sen kan man ju alltid önska att dom ändå får en ägare till slut.

Önskar er alla en fin onsdag!

Minnen från…förr (ja vad annars)

Av , , 2 kommentarer 16

Jag testade en ny maträtt igår, biff av kycklingfärs och riven haloumi, som kryddades med bland annat paprika, vitlök, salt och denna lilla Masala:

023

Haloumi gör konsistensen något seg, men detta var gott och nästa gång kommer jag att äta ris och sweet chilisås till, lite som chicken nuggets.

Visst är det lustigt att man ibland, får minnen som känns som igår, då man känner en lukt, ser en speciell bil, hör en låt eller ett ljud. Jag skulle leta fram en låt på youtube, och där får man ju upp fler alternativ, och så föll ögonen på Elton John som sjunger Don´t let the sun go down:

Jag hamnade plötsligt i pappas Mercedes, ligger i baksätet (på den tiden det inte var så viktigt att sitta fastspänd) och låten spelas på radion eller bandspelaren. Det är mörkt ute och vi har några mil kvar till stugan i Malå…kändes tryggt, och snart skulle man ut i kylan för att komma sig in hos farmor och farfar för att hämta nyckeln till stugan. Ett fint minne, och jag är glad att jag hade den uppväxt jag hade och med dom minnen jag har.

Vi åkte ju upp till Malå nästan varenda helg, då jag var liten, så det är många resor dit och hem, man varit med om. Lördags godiset fick bli på fredagarna, för att blidka oss barn, så kul att sitta i en bil 2½ timme, var det ju inte, och som barn är ju tiden så lång. Är vi framme snart? Frågade man efter tio minuter.

Ibland fick vi mellanlanda i Åmsele och äta en parisare, det var högtidligt värre, och godare parisare än där, fanns inte att uppbringa :D  Sen hade man väl sina riktmärken efter vägen. Det var länge jag trodde att det var en hinderbana för hästar, nere vid kyrkan i Vindeln, såg ju ut som det, uppifrån vägen, men det var gravstenarna man såg.

Åmsele var halvvägs, Rökå vägen, med dom härliga guppen, som vi kallade dom, var roligast under hela resan, pappa gasade på och höll inte den lagstadgade hastigheten därefter, och vi formligen flög över kullarna…det hirade i magen och alla skrattade. Kanske inte mamma då, hon var ju åkrädd :D

Och sedan var det inte så långt kvar innan man vinkade åt Nilagubben som står längst upp på Tjamstan, då var man nästan framme. Och kännemärkena åt andra hållet, var dom samma fast tvärtom och sist av allt, vattentornet…det var hemma, det.

Önskar er alla en fin onsdag!

018Vaaa…är det redan onsdag???

 

 

 

En otrolig men sann historia

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Det händer ibland, att vi sitter och surrar på jobbet, och ni vet ju hur det brukar vara, den ena historien leder till en annan och man skulle egentligen kunna berätta hur mycket som helst. Nu råkade jag få höra en historia som inte kan inträffa, ens en gång på miljonen, detta är du nog bara med om en gång i livet, och det händer definitivt inte alla.
 
Detta hände en av dom som jobbar hos ”chefen”, för enkelhetens skull kan vi kalla honom för Robban. Han var på den tiden det begav sig, lite på resande fot och hade väl varit ute på ett jobb och var på väg hem. Om jag inte missminner mig så utspelades följande händelse, någonstans uppåt, i landet.
 
Nå, Robban körde en sån där Mercedes, årsmodell äldre, med lite bulliga former och riktiga horn, framme i kofångaren. Han kom in till en stad eller om det kunde ha varit ett mindre samhälle och kom helt plötsligt på att han skulle ha varit och hälsat på en Bo Lage, det var i sista stund så han sladdade in på parkeringen, tvärnitade framför ett järnräcke som dom ibland har på parkeringsplatser och rusade in för att uträtta sitt ärende.
 
Han kom tillbaka till bilen, tog plats bakom ratten, lade in backen och gasade, bilen rörde sig inte ur fläcken. Han tittade i backspegeln men såg ingenting, provade att gasa lite till men med samma resultat, han klev ur bilen för att gå runt och se om något hamnat bakom däcken, men hittade ingenting. Han kliade sig nog åtskilliga gånger i huvudet för detta gav honom verkligen huvudbry, tills han gick runt bilen och kom dit fram.
 
Tydligen, mina vänner, så hade han inte bara en äldre Mercedes, utan även lite utslitna fjädrar, så när han tvärnitar så niger bilen ned med den följden att hornen framme i kofångare hamnar på baksidan av järnräcket. Exakt på millimetern, så han kände aldrig någon stöt eller annat då bilen hakades fast. Sedan, efter nigningen så åkte ju bilen upp och där satt den, som i berget.
 
Jag höll på garva ihjäl mig då han berättade denna historia, nu kom han inte loss på egen hand utan fick hjälp av ett gäng killar som stått bredvid, men det var inte tvärenkelt att komma därifrån, dom fick gunga bilen samtidigt som Robban satt i och skulle gasa vid precis rätt tillfälle. Det löste sig till slut och detta lär han aldrig få uppleva en gång. End of story!
 
Idag ska jag iväg och hälsa på en gammal vän, sen ska jag och morsan ner på strömpilen, gissar att dagen kommer att försvinna i ett nafs så det är väl bara att sätta igång och göra någon nytta. Önskar er alla en fin tisdag!

Liv och död

Av , , Bli först att kommentera 3

En arbetskamrat till Åke var med om en bilolycka igår, där en människa miste livet. Så det var det givna samtalsämnet vi hade igår kväll. Hur fort en olycka händer och hur lite man faktiskt kan göra.

När olyckor inträffar och det är någon man känner så blir allting helt plötsligt så nära inpå och man tänker nog på sin egen dödlighet, på ett annat sätt. Ofta säger man nog också, att det hade lika gärna ha kunnat vara jag. Men det kan det inte, du var inte där. Däremot kan det hända alla på en annan plats om man råkar vara där vid fel tillfälle.
 
Nu gör dom flesta allt dom kan för att undvika en kollision och killen igår gjorde allt han kunde för att klara av detta och jag sa att han kunde ju faktiskt ha dräpt sig själv i viljan att klara både sig och den mötande. Det går nog på ren automatik och man har inte mycket tid på sig att reagera. För dom som är med om liknande händelser så gäller det nog att ta sig till jobbet så fort som möjligt för att kunna gå vidare på ett smidigt sätt och förhoppningsvis ha någon att prata med. 
 
Mina föräldrar var ju med om en trafikolycka 1977. Jag har skrivit om den tidigare så jag tänker inte ta det en gång till. Men det var inte min pappas fel, utan den mötande bilen fick en sladd som han försökte häva med den följden att det blev en ännu värre sladd och han körde rakt mot bilen där mina föräldrar samt två andra passagerare satt. I den andra bilen fanns ett föräldrar par och deras 17 åriga dotter. Föräldrarna dog på plats och fyra blev skadade. Min pappa var den enda som klarade sig utan större blessyrer.
 
Jag kom inte ihåg så mycket om tider men jag vet att vi åkte hem till Umeå, lillebrorsan och jag, och vår farmor följde med. Det kanske gick en dag och sedan ringde polisen, dom efterlyste pappa. Han hade försvunnit och dom visste inte vart han tagit vägen. Det gick bara en liten stund efter samtalet så hörde vi en bil som körde upp på gården. Vi gick ut på balkongen och där var det en blå Volvo. Vår pappa körde och kör fortfarande Mercedes så vi trodde väl att det var någon annan men han som klev ur bilen var vår pappa.
 
Han hade gått och hyrt sig en bil i Tierp och satt sig och kört hem i den. Han sa sedan att om han inte hade gjort detta så hade han aldrig mer satt sig bakom en ratt. Han kände sig nog på något sätt skyldig eller att han kanske hade kunnat göra något annorlunda men oftast är det nog inte så. Man gör så gott man kan och med dom förutsättningar man har, man kan inte ändra tidpunkt och plats. Och med dom orden så hoppas jag att ni tar det lugnt i trafiken och tänker på era medtrafikanter, och givetvis, att ni får en bra dag.