Etikett: minnen

Hur gammal är man, egentligen 🦕

Av Maria Lundmark Hällsten, 3 september 2022 kl 10:03, Bli först att kommentera

Nu har jag satt ny fönsterdekor på ett av våra källarfönster. Alla fönster ska vi gå igenom, slipa, grunda, spackla och måla om. Ett i taget, sakta men säkert.

Vi tog oss en kaffe därute innan jobbet kallade. Jag kikade på fönstret och sen sa jag till Åke, hade det funnits dekor med flames, så hade jag satt dit ett sånt.

Fast, lite jobbigt om folk ringde brandkåren i tid och otid, i tron om att det brann. Hm, om man hade satt dom upp och ner då Hahaa… nä, det är nog bäst att hålla sig neutral, men det kan tänkas att det blir annat mönster på fönstren ut mot Blomstervägen. Det finns riktigt fina man kan beställa från nätet.

Tumstock och linjal, använde jag då jag klippte till dekoren. Så kom jag ihåg att jag fotat en linjal då jag och Annelie var å Rosendahls. Då jag såg den, slängdes jag tillbaka i tiden, eller vad känner ni

Beror väl förstås i vilken ålder ni befinner er, men då jag gick i skolan, fick vi nog första åren, ha en som såg ut så här, dock utan hål.

Lite roligt att just den där linjalen ligger på ett museum i Vänersborg. Jösses, hur gammal är man egentligen

Ännu mer minnen, då Nicco skickade den här bilden printad från hennes insta, igår.

Jag kommer ju ihåg att jag gick vidare, men inte att jag satte personbästa på 200 meter… kul

Gick bra att komma tillbaka till jobbet igen. Det var som jag trodde, det sitter i ryggraden, det man gjort i x antal år. En av fördelarna med att få vara och jobba hos, en och samma person. Är inte ett dugg avundsjuk på personal som jobbar inom Hemtjänst, vårdcentraler eller lasarett.

Nä, nu tänker jag ta ut Winstone på prommis, kanske fota nåt efter vägen, som jag nu kan lägga ut här, som avslut på dagens inlägg… ni får alltså vänta en stund, hehe… Ha det fint, allihop…tick tack, tick tack… tebax…

Plötsligt kröp det ut ett djur, fiii, f… sa vi i munnen på varandra och…

Av Maria Lundmark Hällsten, 30 juli 2022 kl 14:53, 2 kommentarer

Vi fick besök igår, ända från Renbergs minsann Annelie, packade ihop lite saker, tog med sig Torven och Mattis och körde hit.

Stugan vi idag har här, var en gång i tiden, en sovstuga som stod 3 meter från en huvudstuga. Och hennes fosterföräldrar, hade dom stugorna. Så därför har hon många minnen härifrån.

Vi återupplevde några av dom då vi tog hundarna och gick ut på Udden. Hon fotade och kvittrade och djupandades.

Nere vid badstranden, har vi nog alla som bodde här hela somrarna, flest minnen ifrån.

Badbryggan är dock något som förnyats genom åren. Annelie och hennes hundar, gick ut på bryggan. Höj armarna sa jag… så här sa hon, sen började hon wobbla och det kunde ha slutat med ett ryggplask.

Fortsatte ut efter uddvägen och snodde om, hemåt igen.

Mattis och Torven är ju världens kelgrisar… här tar Mattis, Emma med storm…

Efter middagen fick vi tända upp i klotis. Brorsan, svägerskan och lillsyrran kom hit och vi skålade, skrålade och skrattade.

Winstone är som en old, grumpy man, men, han verkar ändå acceptera hundarna. Dom viker undan och är väldigt chill, så det går bra. Här fick Annelie till en bild på alla 3.

Idag har jag och Åke fortsatt med projekt, aldrig mer dra upp gräs och daggkåpa, kvanne och annat, mellan altan och sjön.
Theresé påbörjade med att gräva ut för stupränna från kedjan som hänger från stugan.

Nu ligger det markväv under den och vi har lagt väv en första bit. På den ska den nu upp marksten närmast altan sedan stenar…i drivor.

Slängde upp en större sten från sjön. Annelie vände på den och vad var det för konstiga sandrör på stenen.
Plötsligt kröp det ut ett djur, fiii f— sa vi i munnen på varandra och jag slängde iväg stenen. Men men… varför då, vi skulle väl ha fotat det.

Det gick dock bara en kort stund så slet jag upp en ny sten med samma stenformationer och djur på. Nu fotade jag. Så är det nån som vet vilket djur som bygger såna här sand eller smågrus slott, kommentera gärna.

Nu ska vi strax iväg på en liten sightseeing tripp med bilen. Så jag önskar er alla en fin lördag!

Han måste ju vara odödlig i alla fall______

Av Maria Lundmark Hällsten, 12 maj 2022 kl 09:52, 2 kommentarer

Det här dök upp i TikTok flödet igår, klicka på bild för att se klippet och ha volym på.

Har säkert skrivit det förut men… Där, på 90 talet, då vi bodde i lägenheten på Näckrosvägen och Theresé hade sitt rum bredvid teverummet, och hon var ägare av en mobiltelefon. Så kunde vi, titt som tätt, bli varse att sms var inkommande, nån sekund innan hon fick signalen till sin mobil.

Åke hade nämligen en Polisradio, som stod på, all tid han var hemma (ja inte på natten men). Och där kom detta ljud då det var ett inkommande sms på gång. Jag och Åke hann ropa ÄSSMÄSS, innan hon ens visste, att det var på gång. Haha, sjukt irriterande, i know.

Och jag minns att min klockradio jag hade då vi bodde på Mariehemsvägen, lät exakt likadant, men där tror jag att det var Polisradion som störde. Alternativt var att nån granne fick nåt sms…who knows?

Med det klippet och minnena så tänker jag på vanor och att man nån gång inte tror att saker kommer att förändras. Men det gör dom, och när nåt sånt där dyker upp så påminns man om hur det var, och hur det är idag. Utveckling, kallas det visst. Ibland till det bättre, ibland till det sämre.

Det som oftast blir negativt med att saker förändras är att det många gånger är personen som drabbas, inte själva grejen. Mobiltelefoner, för att ta ett exempel. Här vet jag ju diskussionerna som gick då Nicco gick i fyran, eller femman på Hedlundaskolan.

Skulle barnen ens få ha mobilen på skolan, skulle fröken få lägga undan dom i lådan under dagen, fick dom användas på rasten. Ta den diskussion då, kontra idag. Nu dumförklaras man nästan om man inte har en mobil. Och dom flesta jobb kräver att man ska kunna kontaktas oavsett, tid och rum. Detta blir då på bekostnad av oss människor. Negativ effekt, med andra ord.

Sen hoppar vi över till mat och sånt vi älskar att stoppa i oss. Jag har ätit samma frukost i 1 år, och tänk, jag är inte less på den överhuvudtaget. Men…skräcken då jag plötsligt inser, att dom där flingorna kommer säkerligen inte finnas för evigt. Dom finns inte heller på alla matvarubutiker så jag brukar köpa 2-3 paket då jag liks hittar dom, men vad gör jag den dagen dom försvinner från hyllorna?

Tänk alla glassar och smågodis som fanns på 70 talet, vart finns dom idag. Och den största frågan av alla, VARFÖR plockades dom bort om dom nu var, allas favorit, nummer 1??

Nej, fundera inte på den, det blir bara jobbigt för man begriper det ändå inte.

Ett glassminne som kommer att leva kvar, är alla glass strutar min farmor stod och fyllde med 3 smak glass och chokladsås på toppen. Det är gott, än idag, men inte riktigt samma sak som då, fast…

Skrev ju tidigare att Theresé fixat nåt med Linus på Linjen, han måste då i alla fall vara odödlig, eller hur, haha.

Hann bara få dit killen på ena sidan av bilen men det ska upp en likadan, på förarsidan också. Tack Theresé

Ha en toppen torsdag och håll en tumme för att jag ska passa i min nya frilla som jag bestämt att jag ska fixa…idag…gissa om det är gruvsamt. Men ok, går det åt skogen får jag börja med keps, då vet ni.

Marie Tillman

Före och efter 📷😶

Av Maria Lundmark Hällsten, 31 mars 2022 kl 07:51, 2 kommentarer

Kan väl inte ha undgått någon att dom bygger nere på Östra Station. Ska bli en liten Konsumbutik, kontor och nåt gym, där på parkeringen. Så här ser framtidsbilden ut. Jösses vad byggnader. Klicka på bilden för mer info.

Bygget lockar nyfikna åskådare…tydligen. Den där mannen stod på det där sättet, utan att röra en fena, i tio minuter. Gissa om jag vid första anblicken, trodde att han stod och pinkade. No hands

Synd att man är dålig på att dokumentera, ett före och ett efter. Man glömmer ju bort, så himla fort, hur det såg ut förut. Och det skapar en väldans massa diskussioner. Jomen visst var det ett hus där Näää, det var en stor sten, huset du pratar om stod borta vid rondellen och det var inte gult, det var vitt.

Som huset dom rev uppe vid NUS. Jag fotade då det var rivet…tooo late Maria.

Och idag.

Ska ha nån bild då dom höll på också, men vart är den där before bilden…mm. Finns väl säkerligen andra som fotat, men ändå. Varför tänkte inte jag på det

Då jag åkte från jobbet igår, var det jättecoola färgskiftningar på himlen. Påminde om Emmas tavlor, på riktigt. Mörk blå, mot ljust och sedan svart.

Jag svängde in mot stan, för att se om det såg likadant ut, vid stadskyrkan. Hade varit fränt, tänker jag, om man fått en bild där, på kyrktoppen och himlen ovanför. Men nopp, där var det bara svart.

Så jag fortsatte ut till cykelbron, men tyvärr, inte alls vad jag såg från början. Fast nån bild tog jag i alla fall.

Winstone förändras inte så mycket, idag ångrar jag mest att man inte fotade mer då han var lill liten. Nåja, han fastnar då på bilden i alla fall.

Även n´Åke, här med klotis, som han nu satt ihop. I love it

Önskar er alla en fin torsdag!

Sävarrundan 1969

Av Maria Lundmark Hällsten, 25 mars 2022 kl 08:22, Bli först att kommentera

Verkligen knepigt Det sista jag gjorde igår kväll var att läsa en kommentar Ulla skrev på fejjan, där jag länkade till gårdagens inlägg. Det handlade ju om minnen, halsband, mina första örhängen och The Ducks.

Jag har för en tid sedan förlagt ett av mina halsband, som jag letat efter, lite random så där. Står i hallen, drar ut översta lådan i den lilla byrån, ser 2 kassettband som jag absolut bara behöver se sidan på, för att höra musiken i huvudet, haha. Eddie Meduza bandet spelades frekvent ett tag där i början på 90

Så lyfter jag upp dom och där, inne i hörnet på lådan ligger ett av det omskrivna örhänges paret som jag bloggade om. Snopet Fast nåt har hänt, antingen med mitt minne eller med färgen på strassrondellen.

Själv är jag, hundra säker på att den var blå, men vem vet. Det kan väl dock vara så att det var en färg runt kanten på strassrondellen, som var blå och gjorde att strassen såg blå ut. Och som efter 46 år, nötts bort…i dont know. Nu får jag fundera på vart det andra örhänget försvunnit

I lådan låg även detta.

Svärfar Nicke, är garanterat den som lagt tävlingshäftet i sparhögen. Han var med i den klubben ett tag, innan han gick över till Umeå Veteranbilssällskap. Lite roligt att bläddra i den och kolla in upplägget. Det var Sävarrundan som skulle köras med start och målgång på Gammlia.

Laddade ner en app till min mobil i förrgår. Den hittade jag i play butiken och det är Svenska Röda Korset som har den. Kanske inte rolig att behöva titta runt i, men…garanterat nyttigt att ha med i fickan, just in case. Klickar man på appen så kan du redan där, bara trycka så ringer den upp 112.

Sen kan du klicka vidare för att hitta hjälp att hjälpa, om du av nån anledning, stöter på nån som varit med om en olycka eller på annat sätt, kämpar för sitt liv. I väntan på ambulans finns det saker man kan göra.

Här har du ju även chansen att läsa på innan, så man har lite förkunskaper. Som sagt, man vet aldrig vad man kan få vara med om.

Idag är det lunchdejt med bloggar Helena på Crosta, minsann. Sen blir det kaffedejt med mamma. Passar väl bra en regnig dag som denna. Våffeldagen är det också, så man får väl kånka upp våffeljärnet så det står på plats då jag är tillbaka. Eller så äter vi det till lunch imorgon…våfflor känns inte riktigt som en middag, faktiskt.

Hoppas ni alla får en fin fredag!

Bussiga klubben 🚌

Av Maria Lundmark Hällsten, 20 februari 2022 kl 08:00, Bli först att kommentera

Hittade gamla bussbilder. Från den tiden då vi inte hade en bil därbak och Nicco sov i en hängmatta, ovanför Åkes säng.

Och tydligen var det inte bara Nicco som ramlade ur hängmattan, Enya lyckades med det konststycket, hon också. Jag tror att det vara Nicco som hann fota.

Vi har haft några bussar genom åren. 4 stycken om vi ska vara jättenoga. Och den med hängmattan var nummer 2 i ordningen. Den första var Holiday Inn…

Mycket roliga minnen från bussarna, och fler hoppas vi ju att det blir.

Vi pratade, av naturliga skäl, om Tärnaby igår kväll. Jo jag har nog varit i just Tärna, 2 gånger. En med Åke och en gång med mina föräldrar. Jag frågade Åke om vi hade träffat Ingemar Stenmarks mamma, men det hade han inget minne av så då kan jag säga med 100 procents säkerhet att det var då jag var där med mina föräldrar, som vi stötte på henne, inne på Ica.

Jag ville nämligen minnas att det var min pappa som pekade ut henne då vi möttes. Jag fortsatte säga att jag mindes att värdshuset var ett brunt hus med längsgående balkong, och japp, det stämde det med. Åke själv, bodde och arbetade en period i hans liv, just på Tärnaby Värdshus och han bodde granne med Stig Strand ute på Ko-näset, där Åke hyrde en stuga.

Detta var dock innan vår tid började, tillsammans. Snart eller om ett halvår, minus 16 dagar, så var det 38 år sedan vi började hänga med varandra. Knepigt det blir då man knappt, hunnit med att man fyllt både 30, 40 och 50 år Sen ska vi inte gå in på detaljer

Familjen Hällsten-Söderberg ha spenderat natten på nåt hotell i Östersund, och utgår därifrån nu på morgonen. Sally skickade en bild men inte därifrån utan dom stannade för lunch på nåt Pinchohak.

Vi har väl tänkt få i oss nåt lunchaktigt innan jag värmer upp gasarfoten. Tror att jag i övrigt har det mesta under kontroll.

Återstår att önska er alla en trevlig söndag. På återstörande då jag får tid och uppkoppling.

Minnen som finns lagrade i bilder och ljud

Av Maria Lundmark Hällsten, 21 januari 2022 kl 08:42, 2 kommentarer

Nä, det var ingen som gissade vad jag hämtade hos Bo-Lage igår. Vilken tur, då behöver jag inte bjuda nån, på den

Kommer ni ihåg Råstoff med salted caramel.. en underbart god likör.

Nu finns den, med lakrits smak. Givetvis inget för er som inte gillar lakrits, men det gör jag, ibland. Får nog prova den ikväll, efter avslutat jobbpass.

När jag letade efter teckningarna igår, hittade jag en pärm från förr. Jösses, lite skolpapper och gamla klassfoton. Bland annat ett från förskola, eller lekis, som vi sa, på den tiden. När jag ser min uppsyn, jag såg btw likadan ut som på den här bilden, haha. Fast nä, jag log faktiskt på skolbilden. Här är det riggat, haha.

Så tänker jag först, Tjorven, och sedan tjurskalle, Så kom jag ihåg att jag hade med mig 1 krona till lekis. Då vi skulle hem, visade jag upp kronan för nån, jag tappar den och den rullar in under is som samlat sig under hängrännan.

Jag fick inte fram den utan det blev värsta projektet. Till slut gick jag och hämtade fröken som sedan hjälpte mig att hacka fram den. Och här VET jag, hade hon inte hjälpt mig, hade jag stått kvar där tills jag klöst fram den med bara händerna. Även om det hade tagit hela dagen.

Då är man väl som en tjurskalle, va. Så kom jag att tänka på min morbror Assar, han som gjorde lumpen med min Åke.

Kommer så väl ihåg en gång, när jag var hos mormor, och Assar var där. Han skulle lyfta upp mig och jag ville icket det. Jag gjorde mig så olyftbar jag bara kunde och han lyckades inte hålla fast mig. Haha, han berättade detta för mig senare i livet, och han hade inte kunnat förstå hur ett barn kunde göra sig så omöjlig att lyfta upp. Jag hade sträckt upp armarna i luften och böjt mig bakåt som en ostkrok. Och där halkade man ur hans grepp.

Lite roligt då jag tänker på det för visst har jag sett andra barn, göra exakt samma sak. Hur vet man att det är så man gör?

Älskade by the way, min morbror, han var mer som en storebror. Ställde alltid upp och gjorde ingen skillnad på folk och folk. Det var nån man såg upp till. Tyvärr blev han inte äldre än 27 år, fruktansvärt tragiskt, men sant.

Tror inte jag är lika tjurskallig idag. Nää, jag tror jag väljer mina strider men visst, handlar det om en sak som betyder mycket, då kommer det beryktade pannbenet fram. Sen beror det på vem man frågar också.

Tänk vad en bild kan få en att minnas. Sen kan man alltid fundera över VARFÖR, detta minne ens sparas i hjärnan Hur kan jag komma ihåg känslan, atmosfären runt omkring, till och med att vissa saker bara kunde rinna av mig, likt vatten på en gås. Konstigt!

Samma sak är det definitivt med musik. Som kan framkalla så många olika känslor, till stor del, beroende på vom man gjorde något speciellt då man lyssnade på just den låten. Ibland förknippar man även musik eller bilder till olika lukter, Ganska fantastiskt ändå!

Ni får ha en fin fredag, allihop!

Det gick inte då, men nu..

Av Maria Lundmark Hällsten, 24 november 2021 kl 09:23, Bli först att kommentera

Under arbetsbänken, hade jag inte bara tidningsurklipp utan även dagboken, som personalen på IVA, och vi, skrev i, då pappa låg där.

Jag provade att läsa i den för några år sedan, men.. jag slog igen den då första bilden dök upp. Jag tänkte då, att för mig räcker det med att veta att den finns, jag behöver den inte för att minnas.

Den här dagboken är något som personalen skriver för att det ska finnas för patienten, om han eller hon, vaknar upp igen. Då får dom åtminstone tillbaka lite, av den tid som dom förlorat. Och dom får luckor i sina liv, utfyllda. Vi fick ju också skriva i den, vilket vi gjorde.

Alldagliga saker, tankar, hejarop, personalen skriver lite om vad dom gjort, och dom tar även bilder som sedan klistras in. Jag läste den, förra veckan, och nu gick det bra. Och jag tänkte vad fint att detta ändå är något som görs…ja, förhoppningsvis, än dag. Vem vet, hinner dom ens, med tanke på hur ansträngt det är inom vården idag.

Den här filmsnutten dök upp som minne på FB, och den här killen är ju underbar, haha. Kom ihåg att ha på ljudet så ni hör allt han säger, och vad duktig han faktiskt är, trots sin ringa ålder.

Vi har ingen Dino hemma men en…tadaa, japansk spets. Nu håller den på vara den årstiden då man inte vet vart han är. Han syns ju knappt.

Ja, förutom hemma i soffan, här är han ju svårt att missa.

Detta gör han varenda morgon. Först lägger han sig på Åkes plats i soffan, där han hinner ligga 2 minuter. Sen kommer han över hit och stirrar på mig, fast jag vet ju vad han vill. Han vill säga god morgon och bli kliad bakom öronen.

Ja just ja…fultomtarnas framfart, fotas förstås. Vi får se vart tusan detta kan sluta

Hoppas på en fin onsdag, för er alla!

Uttråkad och fängslad

Av Maria Lundmark Hällsten, 21 september 2021 kl 09:26, 2 kommentarer

För någon vecka sedan, satt jag hos mamma och samtalet föll in på gungstolar. Dom hade en gungstol hemma då hon var barn och bodde i Malå/Jockmock. Hon berättade om ett specifikt minne.

Hennes syskon var borta, förmodligen i skolan och av nån anledning var hon hemma. Antingen sjuk eller så kanske hon inte börjat gå i skolan än. Hon tyckte det var långtråkigt, och la sig i gungstolen med ansiktet mot ryggstödet. Och då fick hon känslan av att hon var i ett fängelse.

Visst är minnen knepiga ibland? Varför kommer man ihåg en sån sak, är det för att det är förknippat med en känsla? Nå, det roliga var att dagen efter jag varit där, så kom denna bild upp som minne på fejjan. Och jag skrattade för mig själv. Undrar om Eloise också var uttråkad.

Och ännu roligare, dagen efter ramlade även denna in, som ett minne som Tina taggat mig i.

Hahaa… mycket stolar och ansikten vända mot ryggstöden.

Nu händer det äntligen saker på Västerslätt. På fredag öppnar nämligen Rökstugan BBQ, och dom hittar ni på Industrivägen 10. Klicka på bilden för att komma till deras hemsida.

Hoppas det går såpass bra för dom att detta kan utvecklas till nåt mer än en lunchrestaurang. Jag vet ju att det finns många med mig som hade önskat att det funnits en lokal restaurang med tillhörande pub. Ett ställe att träffas på som ligger på gångavstånd. Detta kan ju definitivt vara en början på nåt sånt. Håller mina tummar för det.

Önskar er alla en bra dag!

En nolla för mycket 00

Av Maria Lundmark Hällsten, 30 juni 2021 kl 09:57, Bli först att kommentera

Det var en ren fröjd, att köra hem Camaron igår, och det spelade ingen roll, att solen sken in genom rutan. Jag kunde se vart vägen bar, ändå. Lycka!

Killen på Carglass, undrade om jag nu ville ha den där delen av rutan, där besiktnings märkena satt, som minnesgrej.
Jag funderade 2 nanosekunder, men sa, nej…vi får skapa nya minnen. Det finns ju ändå bilder på dom, och jag ser fram emot nya märken, som förhoppningsvis kommer att komma.

Hade beställt nya dekaler av Vilgot på Printstore. Haha…jag hann sätta dit den på rutan, men tyckte att det blev lite för hög siffra.

Jojo, en nolla för mycket men det var ju lätt att göra en justering, nedåt.

Och på framskärmarna sitter nu inte längre dom blekta klistermärkena med vårt teamnamn på. Det fick bli ett nytt stuk på dom.

Jag såptvättade bilen invändigt igår kväll efter jobbet. Jodå, jag körde även dammsugaren därinne. Åke höll på med framlyktan, som inte ville sitta riktigt där den skulle. Men till slut fick han till den. Nu är det sidolyktan bak, som ska fast och 2 metall lister fram, sen är den klar för att köra årets första cruisingrunda, ikväll.

Mats Alfredsson, tog ju denna läckra bild ifjol.

Vi var inte med på den svängen. Men ikväll, ska han ge sig på att fota en likadan bild. Så vi kommer att lämna Avion, 18.15, för vidare färd söderut. Jag kommer att ta rygg på bilarna. Hahaa…precis som jag gjorde på Arlanda, då jag fick det rådet av Nicco. Ta rygg på folket så hittar du ut.

Precis det jag gjorde fast folket, gick in på toaletten och då var jag lost…på riktigt.

Nu tror jag att jag ska göra mig en sväng till Bo-Lage. Där finns nämligen något nytt till hyllan. Fast jag tror att den kommer att sprättas, redan på lördag. Då vi ska ha lite besök, här ute. Ska bli trevligt.

Ha en underbar onsdag, allihop!

Etikett: minnen

Hur gammal är man, egentligen 🦕

Plötsligt kröp det ut ett djur, fiii, f… sa vi i munnen på varandra och…

Han måste ju vara odödlig i alla fall______

Före och efter 📷😶

Sävarrundan 1969

Bussiga klubben 🚌

Minnen som finns lagrade i bilder och ljud

Det gick inte då, men nu..

Uttråkad och fängslad

En nolla för mycket 00

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Mina länkar

Arkiv

Nytt från vk.se

Presentation

Maria Lundmark Hällsten