Etikett: misär

Riktigt knapert

Av , , Bli först att kommentera 9

När vi pratar med varandra och berättar historier från det förflutna, eller man ska beskriva nåt, en händelse eller en person så överdriver man…lite lätt. Eller använder uttryck som vi nu håller på vara bekanta med, typ, inte vassaste kniven i besticklådan, eller där är alla hästar på rymmen, staketet har rasat och ingen har byggt ihop det, ja, ni vet.

Man fabulerar lite för att understryka eller för att göra det hela lite roligare. Men den här storyn, jag nu ska dra lite tvärt, var uppenbarligen inte så kul, för den det berörde :D

Det var många år sedan det begav sig, och på den tiden kunde det vara riktigt knapert för vissa hårt arbetande familjer. Jo, nog vet vi att det även kan se så ut idag, men då var det nog lite mer skämmigt att be om hjälp, man drog sig in i det sista.

Detta var en man med väldigt många barn, och det slutade med att han bokat in en tid på socialtjänsten, där han skulle be om hjälp med det ekonomiska. Han hade aldrig gjort något liknande förut och ville vara väl, förberedd på mötet.

Han plitade ihop ett litet papper där han beskrev sin och sin familjs belägenhet och väl där, så plockade han fram papperet och började läsa. Han blev mer och mer nedstämd och på slutet snyftade han och sa med darr på rösten: Ja nog visste jag att vi hade det svårt, men att det skulle vara så här eländigt!!!

Haha, ja detta är en sann historia och man ska väl inte skratta åt andras misär, men jag har nog alltid undrat, då jag hört det här, om han överdrev skrivandet och därför blev lite tagen då han läste det, eller om han först då han såg det svart på vitt, verkligen förstod hur illa dom hade det. Kanske en släng av båda delarna.

Oj vad förvånad jag blev då jag såg dom stora lapphandskarna då jag klev upp, men är det april, så är det. Så länge man slipper plocka fram trudjen eller snöplogen så är det bra. Önskar er alla en toppen dag!

Och med tanke då, på överdrifter…det kom ju lite snö, som sagt :D

bil1(1)Hehe…nae, nu överdrev jag lite :D

031

Dissad och osynlig

Av , , 2 kommentarer 17

 

Jag färdigställde en smörgåstårta igår, på jobbet, och vi hade som en lugnare dag med lite pyssel hemma, ja, förutom en snabb sväng upp på centrum då, men…
När jag lagat middagen skickade jag ett sms till Nicco och undrade om hon skulle äta hemma eller, och i så fall vilken tid. Det gick två minuter så fick jag till svar: Jag är hemma!
Ehhh, ok, jag kunde inte annat än skratta, att jag missat att hon var hemma, jag hann säga till Åke att nu känner hon sig nog både dissad och osynlig, så fick jag ett till sms, innehållande följande figur  :(
Jaja, jag tyckte nog ändå att det var värre då jag skjutsade hem henne i Camaron, från Wheels, för 1 år sedan, samma sak då, jag lagade middag och skickade ett sms och undrade vart tusan hon höll hus… samma svar då: Jag är hemma… ju. Och då hade jag ju ändå haft henne i bilen hem :)
Hehee… ja inte har det med åldern att göra, eller… mjae.
Satt uppe hos pappa igår kväll och det är fortfarande samma misär, då det gäller ljudnivån, dom borrar fram till halvsju på kvällarna, och han får ligga och ha hörselproppar på sig.
Han är en kämpe, vår pappa, och dom på avdelningen håller med, för dom förstår inte heller att han fortfarande är med oss. Utan vatten, dropp och mat i nio dagar och han fortsätter oförtrutet att ticka på. Han hade en väldigt god fysik, efter att ha jobbat i skogen sedan han var 18 år, och det är säkerligen av den anledningen han fortfarande hänger med.
Så tråkigt att det blev så här, och jag VET, helt säkert, och det sa jag också efter vi fått höra om alla skador han ådrog sig, att han kommer att fixa det här, helt säkert. Jag kunde inte se att han inte skulle klara sig, men det var innan, dom kom fram till att han har omfattande hjärnskador, som följd av hjärtstillestånden han fick då dom hämtade honom från olycksplatsen.
Sammalagt 45 minuter… och då förstår man vilka skador han nu inte kommer att överleva. Det är anledningen till varför det blev som det blev. Fruktansvärt orättvist och svårt att ta till sig, men det är fortfarande som det är, en del av livet, vissa drabbas, andra inte.
Uppe på NIVA är det då i alla fall underbar personal som gör allt för att han ska ha det så bra som möjligt, och det är fler av dom som NUS behöver, seriöst. Engagerade människor som bryr sig och som har hjärtat på rätt ställe… tack till er alla som lägger ner er själ i det ni gör!
Nu måste jag snabba på om jag ska ha frukost innan jobbet. Önskar er en fin fredag.