Etikett: nacken

Det fanns en anledning till det!

Var på stor Coop´n 2 gånger igår. Första svängen med en person och andra svängen med en annan person, Nicco. Andra gången köpte jag det här, tyckte det såg gott ut att ha i yoghurt:

61793605_10157168647406585_8597823798382690304_nSå jag hade ställt in mig på en sån frukost idag, men då jag skulle öppna paketet kollade jag in bäst före datumet och det hade faktiskt passerat med 1 vecka.
Nu gör det säkert ingenting, om jag har tur. Har jag otur så kan smaken bli lite fadd av nåt i paketet, det vet man ju aldrig, så det barkar åt en återbesök, inte vad jag hade planerat, irriterande.

Bilden jag la ut på Winstone igår, som Mats Alfredsson hade tagit, hade han även lagt ut i Umeå cruising gruppen, och där fick nån kille syn på Winstone och han skrev till mig igår kväll, och undrade om det var min hund.

Jodå, svarade jag och det blev lite artighetsfraser, sedan frågade han om det var en hane, och jag skrattade till och sa till Åke att nu är dom ute efter ett parningsämne, dom hade nämligen själv en jappe.

Och mycket riktigt, han undrade om det finns stamtavla och sånt, och där var jag tyvärr tvungen att säga att Winstone inte kan producera några små Winstonar, det var längesedan vi kastrerade honom, tyvärr.

Då vi gjorde det var det av en anledning, är han rabiat idag så var han hundra resor värre, då. Och vi hade hört att kastrering i rätt tid, kunde förhindra dessa beteenden som en del hundar kan ha.

13479855_1080308235391364_619662017_n

539751_450381215050739_616107788_n 559742_432901560132038_1524953801_nNu är ju vår Winstone väldigt speciell ändå, men vem vet hur han hade varit om vi inte gjort det..vill inte ens tänka tanken.

Nåja, han är fin och det tyckte det här paret också, men dom får leta vidare efter ett praktexemplar.

1239510_517709528317907_845281800_n 11811408_904514332970756_6255961279094558944_n 11846684_904514399637416_5664230144117095888_nAlla bilder häruppe, på Winstone, har jag snott från Niccolina Lundmark Hällsten, bara så ni vet!

I detta nu är Åke med bussen på besiktningen, spännande…or not, vi vet ju att det blir ombesiktning, det hanns ju inte med ifjol, på grund av Åkes lilla incident med fallet från altan och den ”nästan” brutna nacken.

Men eftersom vi ska ta den till Uppsala nu på tisdag, så har vi i alla fall en månad på oss till en ny ombesiktning, så det är lugnt.

Hoppas på en fin lördag för er alla. Jag fick då sommarfeeling igår då jag lämnat av Nicco. Klockan var 19.30, jag fällde ner solskyddet i bilen och ja, den hjälpte, vilket betyder att solen står högt på himlen…underbart!

61499849_10157167380226585_5776308839309639680_n

Det händer andra, inte mig…

Av , , 8 kommentarer 17

Visste inte riktigt om jag skulle skriva om detta och när, fast jag tänker också att det kan bli en påminnelse, om hur skört livet är, och hur lätt, en olycka händer. Det vet vi nog, dom allra flesta, men oftast tänker man, att det händer inte mig.

Igår hände det inte mig, men min käre make, Åke. Det sista han gjorde innan vi skulle gå i säng, var att gå ut på altanen för en sista cigarett. Han sitter längst upp mot väggen, våran altan går lite i etage. När han sedan ska stiga upp från stolen, så glider han till med foten och ramlar ner på sidan, ett fall på över en meter, och han landar på huvudet och axeln.

Jag ser inte detta, eftersom jag är inne i huset, men jag hör att nåt händer, och att han ojar sig. När jag kommer ut så sitter han på backen och det gör ont, överallt. Men som människan är skapt, så ligger vi inte still och väntar på hjälp, utan man ska fort upp och väntar med att känna efter, hur det är på riktigt.

Vi pratar, han säger att han hörde ett knak från nacken, och har fruktansvärt ont i arm, skulderblad och nacke, Jag ställer frågor, känner på honom, vart han har ont, om det onda flyttar på sig, om jag ska ringa sjukstugan…ja, ni fattar. Nej, han bestämmer sig för att gå in i bussen och ta en Alvedon.

Och där blir han sittandes, törs inte lägga sig för då säger han att han förmodligen inte, kommer att ta sig upp igen. Så jag ringer akut numret till sjukstugan och hon gör bedömningen att jag ska ringa efter ambulans.

Nåt som är spännande, bara det, när man är på ett ställe utan adress, och det är becksvart utomhus. Jag får förklara flera gånger hur dom ska köra, och jag säger att jag går ut och ställer mig med en ficklampa vid vägkanten, dom ska inte missa mig. Hon sitter och kollar google maps, och kan se hur husen ligger här på Udden. Och ja, dom hittar hit!

Klockan 1 inatt, rullade dom iväg, mot Lycksele.

Jag vill också poängtera att han INTE hade druckit någon alkohol, vilket jag tycker är en himla tur, för då kan man inte skylla på den, i alla fall. Och man slipper lite av det där att ”man får skylla sig själv”.

Han ringde vid halv åtta i morse. Han kommer att få ha stödkrage i 12 veckor, han har fått en knäck på nacken och kommer inte heller att få arbeta under den tiden. Ja, vad säger man nu…förmodligen att det kunde ha slutat mycket värre, och trots att han inte klarade sig oskadd, så har han en tumme med någon däruppe.

Var rädda om er, allihop!

38821394_10156498319726585_4738909426545590272_n

Krispig värre…

Av , , Bli först att kommentera 25

Jo vi satt ute ett tag, igår, på förmiddagen. Inte jätte varmt men vid väggen blev det ändå några plusgrader. Sen kom molnen indrivandes från ingenstans, och gjorde att det genast kändes kyligare. Jag fick en varning och fråga från FB, om jag var förberedd på regn…jaha, det var det, det.

Jag kunde inte dock tro på den där varningen, det såg inte speciellt regnlikt ut. Så jag och Winstone drog iväg på en långpromenad, runt Umestan:

18118914_10155186076006585_1412210118360626315_nDet var faktiskt rätt så längesedan, kanske i höstas någon gång. När vi var mitt på hållet så kände jag några regndroppar, svor för mig själv och funderade om jag skulle förbereda Nicco, på att komma och hämta upp oss därborta nånstans, men…nä, så påmindes jag om det man fått höra i hela sitt liv, man är ju inte gjord av socker, så…
Och nej, det blev inget mer än dessa droppar och det var ju skönt ändå.

Såg nu på morgonen att det var frost på Jeepen, så jag gissar på minusgrader under natt timmarna. Men i övrigt ser det ut att bli en fin dag.

Jag hade plockat in lite nerfallna björk kvistar till påskris, samt kapat av en gren från vår syren, och en från krusbärsbusken. Igår började jag rensa upp i vasen, och döm om min förvåning, krusbärs kvisten har rotat sig, så nu tänker jag sätta ner den i en kruka, att ha härinne till det är lagom med värme ute, så planterar jag den och ser om den tar sig :D

Sen hittade jag en utgången yoghurt i kylskåpet, så det var bara att baka ett bikarbonat bröd, med nötter i alla olika slag och tranbär och fikon, det blev gott, och nyttigt.

Idag blir det återbesök på rygg och muskelakuten, tyvärr känner jag inte att jag blivit nåt bättre, däremot är det andra saker som skramlar, låter och knäpper i nacken, krasar och har sig uppe vid axlarna, och ryggen, nä, inte bättre alls. Nåja, jag ger det ett försök till, sen hittar jag på nåt annat.

7b192bda0db1587a0484fafac158e322Önskar er alla en fin måndag!

”Tryckochhåll” minnet

Av , , Bli först att kommentera 13

Så satt man här igen, i arla morgontimma. Min jobbarhelg är påbörjad, 2 pass, kvar. Tiden rusar fram, för det känns som om 4 veckor tog en halv vecka att passera. Ett tydligt tecken på att man har roligt, alltjämt..eller är det en åldersrelaterad fråga…hm.


Som barn, är man tydligen sämre med att mäta tid, och det skulle höra ihop med att man inte levt så länge och därför, inte kan relatera till tid, som vi som har några år på nacken. Kan ju stämma!

Precis som man minns den stora gympasalen eller matsalen, men går man dit idag, fattar man inte hur så många elever kunde rymmas där, i det lilla rummet. Och där har vi ju en tydligare koppling till upplevelsen, vi var ju så mycket mindre, då, när man var i skolåldern.

Läste också någonstans för längesedan, att vi från början av våra liv, måste lära oss hur man använder sina händer, och hur mycket kraft som behövs för olika saker. För hur vet du, egentligen, hur hårt du kan trycka på ett rått ägg, utan att det går sönder, eller hur hårt du ska hålla i besticken, utan att det ska bli klumpigt.
Man testar, och hjärnan ställer in minnet, om hur mycket power, du ska använda. Jahaja, tänker jag, så när det inte funkar, ägget går sönder eller man misslyckas på annat sätt så är det tillfällig hjärnkollaps där ”tryckochhåll” minnet, är ur funktion :D

Minnen ja, då tänkte jag på den där apelsinen, som skulle vara i äggtoddyn, och vidare till limpmackan med en ostskiva på, samt en kopp med varm choklad, som man fick ha med sig på friluftsdagen. Och en apelsin, att runda av med.

Kommer ni ihåg att man tog bort en bit av skalet, klämde ner en sockerbit och gick och sög på apelsinen tills den var helt uttorkad? Det var tider det, jovisst, jag kan väl göra likadant idag, om jag vill, men handen på hjärtat, jag har inte testat det där på säkert, över 25 år, kan bero på att jag oftast tycker att apelsiner är sura och svår skalade.

Ha en fin lördag, allihop!
2016-02-05 13.10.27

Annat att tänka på

Av , , 6 kommentarer 9

 

Theresé tyckte att vi behövde något annat att tänka på… ett tag framöver, så hon ringde igår och berättade att hon fått borrelia. Mm, inte alls kul, och vi får nu hoppas att hon får ta den enkla vägen ur det, jag har nämligen läst en del om just borrelia, nu på morgonen, och det lät inte speciellt roligt, men man kan ha tur, så vi hoppas att du har det.
Hon skickade en bild i ett mejl och tyckte att dom här personerna liknar mina föräldrar, och ja… varför inte, en viss likhet finns nog där, fast dom ser lite yngre ut, i verkligheten och pappa har mer hår :) fin text till är det också:
Jag har lite känningar i nacken nu, kanhända det beror på att man spänt sig en del, men jag känner också igen vissa låsningar sen långt, långt tillbaka. Det var ju nämligen så att lilla Maria, 7-8 år gammal, hade en STOR lila pulka, den var verkligen stor och pampig.
Vi var ett gäng som var på baksidan av huset och åkte pulka, sen var det ju så roligt att sätta ihop dessa pulkor i ett långt tåg, så åkte man efter varandra, precis som man ibland gjorde med sparkarna.
Nå, eftersom nu min pulka var störst, och det vet vi ju alla vid här laget eller hur? Att störst, går först, så fick jag vara loket längst fram… bad bad idea. Inte nog med att vi satte snörena från pulkorna runt våra magar, sen tyckte Maria att det kunde vara kul att köra över det där stora guppet som fanns i backen, som något byggt upp för att hoppa i med sina slalomskidor.
Och det var ju precis dit jag styrde hela konkaronget av pulkor, vad tror ni händer? Mjo, min pulka med jag på, hoppar över guppet, åker ner i gropen som är efter hoppet och där blir det ett ryck i snöret och jag stannar av och får nästa pulka rätt över huvudet. Där kan vi nog snacka om en whiplash skada som aldrig blev utredd.
Efter den där pååkningen så knakade det i min nacke om jag hade huvudet stilla en minut i samma läge och sedan böjde det uppåt. Sen kunde jag sitta och nicka och det knakade varje gång, och så där hade jag det i x antal år, innan det slutligen klingade av och försvann, men ibland, känner jag av det, det är precis som om huvudet skulle fastna om jag inte rör på det och det kan som hugga till lite därbak… nåja, även detta är ju världsligt, faktiskt.
Ännu mer världsligt blev det också då vi i förrgår fick veta att vår pappa har en skada till… han har brutit näsan också, alltså, hallå, nu får det väl räcka. Men igår bestände dom i alla fall att strunta i den, vi hade aldrig noterat det, Emma tycktes ha sett en liten förändring på näsan, men brottet är inte värre än att dom nu kan låta det självläka. Önskar er alla en fin fredag!