Etikett: nöje

Funderationer mitt i natten

Av , , 2 kommentarer 12

Jag har legat och funderat, sedan 03.30 i natt. Vaknar så fort jag hör Winstone. Han ställde sig upp och flåsade en stund, innan han la sig igen. Så här har han nu gjort sedan han föll, förutom olyckskvällen, då reste han sig inte alls.

Tror ju absolut att det är för att han ändrar ställning, och det gör ont för honom. Har även börjat fasa ut kortisontabletterna, och det kan ju göra sitt till.

Nå, där börjar jag ju grubbla över situationen, våra planer, hur ska man prioritera, och hur det kan tänkas se ut i sommar. Men framför allt, tänker jag på Winstone och vad man nu borde undvika, att utsätta honom för.

Vi skulle ju dra till Piteå på tävling. Logistiken löstes med Elisabeths generösa erbjudande. Men… bussen ska med, Winstone är med oss, oavsett, vi kan inte lämna bort honom till nån som ska se efter honom. Och här kom då tankarna. Han som brukar ställa sig upp i bussen, med jämna mellanrum.

Och även då vi lämnar honom i bussen…


Nä, det går ju fetbort. Och hur löser man det? Han brukar vilja springa in i bussen då dom större bilarna startar upp. Det kan han inte heller få lov att göra. Vill jag ens utsätta honom för allt vad det där kommer att innebära, och vad händer om han måste tas till Sundsvall för en CT röntgen.

Och slutligen, rent ekonomiskt…är det värt det? Nu är inte ens anmälan öppen än, men ska jag gissa så kostar enbart tävlingen några tusenlappar. Bränsle till bussen, 2000-2500 kronor till. Elisabeth skulle givetvis ha fått betalt både för ekipagen och för chaufförsjobbet. Allt det där må ju vara.

Folk reser till utlandet och bränner pengar, vi reser inrikes och bränner pengar. Nöje som nöje, fast… Då var det återigen Winstone. Och vad kommer den kostnaden att sluta på? För mig handlar det inte om pengarna då vi pratar om killen, utan det handlar ytterst, om vad som känns mest rätt för hans del. Och där är tävlingen inte, prio 1.

Det, mina vänner var precis vad jag kom fram till innan jag gav upp mina andra planer på att försöka somna om.

Samtidigt som jag tänker att, ALLT, har sin tid och plats. Inget står och faller med att man gör ändringar i sina planer. Vi vet inget om morgondagen. Det kommer att komma andra tillfällen att göra det man tänkt. Det får vi i alla fall hoppas och tro på.

Så här sitter jag och har inmundigat kaffe, i tystnad och stillhet. Enda ljudet kommer från nån enstaka bil som kör förbi, och knapptryckandet på tangentbordet, då jag skriver. Rätt trivsamt ändå, att känna och höra tystnaden och sedan hur allt sakta men säkert vaknar upp.

Då vi satt ute i förrgår, undrade Åke ifall vi kanske skulle ha fixat ett humlehotell (läs insektshotell). Det är ju så poppis att ha.


Mjaha, sa jag och funderade en nanosekund. Kan dom där gigantiska humlorna 🐝 och getingar man ibland ser och som man tror är muterade på nåt sätt, vara hotellgäster, månntro 🤔 Dom har levt lyxliv på hotell…all inclusive, inte underligt att dom blir stor.

Kom på att jag nog hade en bild på ett insektshotell på min blogg. Kommer nämligen ihåg att jag fotat ett sånt, då vi var på Åselemarknaden. Fast…mitt minne sviktar ibland. Det här var bilden. 


Och under den hade jag skrivit att den påminde mig om ett insektshotell 😁😂

En annan funderation jag fick, var på min promenad igår. Har ju stegräknaren på mobilen, och på den ställer man in i centimeter, hur långa kliv man tar. Men motionsmässigt, om jag går med en som har betydligt längre ben än jag och därför tar längre steg. Får den samma motionseffekt som jag, ifall jag måste ta 1½ steg på den andres 1 steg??

Jag måste ju lyfta mina ben oftare, och det borde rimligtvis betyda att det går åt mer energi för mig. Eller är det farten det hänger på? För en som tar längre steg, kommer fram fortare, och den som går eller småspringer, borde ju ändå förbruka mer energi. Har ni, nån teori? Eller måste jag nu gå och klura på det där till döddagar.


Nej, tänk vad skönt det hade varit om jag somnat om innan jag började fundera så jäkla mycket. Då hade jag legat och sovit nu. Fast… min dag blir ju lite längre, i alla fall *nickar lätt och småler (fast hon vet inte åt vad, hon ler).

Ha en fin onsdag, allihop!

Hur klarade man sig utan bil, förr i tidn, ni vet då man var…

Av , , Bli först att kommentera 16

Fick en sån där fundering som kan komma från ingenstans. Kan man kalla det för, ”får egentligen inga svar men undrar hur det ändå kan ha blivit så.” Den dök upp i söndags då vi var på väg till Rödåsel.

Vi var inte ensamma efter vägen utan det kom en jämn ström med bilar, från bägge håll. I slutet av 2021 fanns det 4 986 750 personbilar i trafik, och av dom ägs cirka 80% av privatpersoner. Med andra ord, 3989400 stycken. I Sverige är vi 10 350 000 invånare så det blir ett snitt på 0,38 dels bil/skalle.

Jag hittade ingen siffra på hur många över 18 år, det finns, utan bara över 20 upp till 65, vilket blir rätt ointressant. Jaja, det jag klurar på, kanske inte heller är så intressant, utan det är bara mina tankar 🙈

Vi VET väl i alla fall, att det finns en jädrans massa bilar även om alla inte äger en. Det var det jag tyckte var lustigt, för att behovet av en bil, finns ju definitivt. Inte ett behov för alla, men för väldigt många.
Men hur klarade man sig då utan bil, förr i tidn´, ni vet, då folk var dum i huvve nå så jävulskt 😬😅

Vi behöver inte gå så långt tillbaka till en tid då en bil, inte alls var alla förunnat att äga. För 122 år sedan, fanns det 15 bilar i Sverige. Så där och då, fanns inga såna behov, som vi skapat idag.

Men vad är det som gör att vi idag, vidgat våra vyer såpass att vi måste ta oss från A till B, om det är för att ta oss till arbetet som ligger några mil bort. Man kan väl knappast säga att det är ett behov om man har en stuga, 20 mil bort, utan då blir det ett lyxproblem, att ta sig dit. Har man ingen bil så åker man ju inte. Fast ett arbete utom stadsgränsen och på obekväma tider, då är en bil ett måste.

Och där satt vi och körde 3,6 mil till Rödåsel, för att titta på gamla prylar och roa oss en söndagseftermiddag…bara för att vi kunde. Alla bilar vi såg, och folket i dom, kunde ju knappast allihop, vara ute för att dom var tvungna. Där var säkert 90% ute för att köra hem från stuga eller andra utflykter dom gjort.

Jag undrade nog mest, vad dom som var födda i slutet av 1800 talet hade tänkt om dom sett oss idag. Och hur vi färdas i våra bilar på väg både uppåt, nedåt i landet. Ut på grusvägar, stora motorvägar och i stadstrafiken. Ofog, är ett ord som poppar upp i huvudet. Jodå, jag vet att jag gör en massa ofog, då vi är ute och cruisar, bara för att. Fast det kanske är som en lisa för själen.

Mats Alfredsson fotade

Andra flyger till utlandet, går på bio, långpromenader i skog och mark. Hänger i stallet eller umgås med vänner. Vi skapar nog själva behov utifrån vilka vi är och vad vi vill göra med våra liv. Eller vad vi blir tvingade till. Det kan ju komma en dag då man INTE får köra bil längre. Det kanske inte är mitt val, men att det blir ett måste. Den dagen så får man hitta andra vägar och lösningar.

Jag hoppas att det dröjer, kan jag ju säga 🙏🤘

Mats Alfredsson bakom kameran, här med

Solen skiner in genom plissé gardinerna, så det kanske blir en fin dag, idag med. Ha det fint, allihop!

Inget är för evigt!

Av , , 2 kommentarer 12

Kom hem efter en arbetsdag igår, fixade middag, grejade på med diverse saker och ting, slog igång datorn, fär att mötas av följande text: Hi! Din dator har blivit uppdaterad. NÄHÄ, som om jag inte visste det, eftersom den höll på 2 timmar igår, typ. Och sedan står det, var snäll och stäng inte av din dator…NÄMEN!!! Och varför skulle jag stänga av den, då jag precis satt igång den?

Lite som när man åker dom här hissarna som pratar, bakre dörren stängs! Fast det är dörren framför som gör det. Och ibland, då man åker längst ner, så säger den. Hissen går uppåt! Jaja, jag fattar att den inte kan känna av från vilket håll du kommer, och att hissen ska upp, kanske bara är naturligt, eftersom den är längst ner, fast jag har inte tänkt mig uppåt 😀

Vid en av våra resor i bussen i somras så pratade vi om GPS:en, tänk om den plötsligt fick eget liv. Började diskutera och säga att man kör som en idiot…nänänä, lilla vännen, nu är du ute och cyklar!!! Jag sa att du skulle svänga vänster, men envis som du är…:D

Mja, det är nog bara att acceptera att det är som det är. Tekniken går framåt, men vissa saker är inte lösta än, och man kan undra vart den månde sluta. Fast förmodligen kommer den aldrig att göra det. Vi är skapta att hela tiden förbättra och komma på nya sätt att lösa problem på, vissa nytto grejer och andra mindre viktiga saker. Det är nog bara att hänga på och se vart man hamnar.

Fick ett tråkigt besked igår kväll, min ingifte morbror Sam, gick bort, och man påminns återigen om hur man tror att allt ska vara som det alltid varit. Men så händer nåt sånt här och det skakar till i grundvalarna. Någon är borta, som alltid brukar göra si eller så, som underhöll oss med sina historier och som dessutom hade många sådana.

Med hans berättelser så höll han liv i det som en gång hänt, liksom vi håller hans minne i liv, då vi kommer ihåg allt han sagt och gjort. Och man kan le och skratta, minnas och berätta vidare, om hans tokigheter och hans sätt att tackla livet. Och till oss, en påminnelse om att livet är oförutsägbart, vi vet aldrig vad som väntar, och det får vi vara glada över, och vikten av att leva här och nu, att göra våra dagar så bra som vi kan av det vi har, blir mer påtagligt, då något sånt här händer. Ha det gott, allihop!
IMG_20161015_232117_632

Svårt att förklara

Av , , 2 kommentarer 12

Många frågar hur det går, och här får man fråga själv om dom menar den första operationen, den andra eller tredje 😀

Den första, gastic bypass, som föranledde allt som blev efteråt, funkar precis som den ska. Inga problem, jag äter inga konstigheter, har idag gått ner 17 kilo förutom det jag gick ner innan.

Det är lite hur man äter och givetvis vad. Jag kan inte svälja sånt som jag inte kan tugga sönder. Färska räkor är en sån sak, och degiga bröd, skal och annat, men det där lär man sig ganska snabbt.

Jag sa till Nicco, då vi pratade om detta, för ett tag sedan, att det är svårt att förklara hur man egentligen tänker och fungerar. Att mycket sitter i huvudet, det har man ju förstått. Jag känner ingen glädje över att äta, det är mest nåt man nu gör, bara för att det är meningen.

Jag kan vara sugen på vissa saker, men då man sedan börjar tugga, och tugga, och tugga igen, så blir det till slut vämjeligt, nä, det var inte så gott som man trodde. Mycket har åkt i soporna.

Att äta är ju också ett av alla sätt att umgås. Man träffas, äter, dricker och har trevligt. Jo, jag kan ju göra det idag också, fast om jag tänker på något som jag skulle vilja ha, så låter det ungefär så här: Åh vad gott med en STOR entrecote och bea till.

Men vadå stor, en halv deciliter kött, det är inte speciellt stort, och hela grejen att äta, blir så annorlunda. Fast även om det kan låta negativt, så är det inte så. Detta är väl själva poängen med hela operationen.

Det vore hemskt om man inte kunde ändra sitt tänk, utan fortsatte i sin gamla hjulspår, för då skulle man nog må jättedåligt.

En av alla saker jag vet man kan äta, som mellanmål, är en hårdbröd macka, med pålägg och till det, 1 dl med något drickbart. Det var precis vad jag tog, en kväll för ett tag sedan. Och jag drack upp det sista, alldeles för fort, och det var ingen trevlig upplevelse. Det gjorde ont som tusan, och jag fick må dåligt under tio minuter, tur att det släpper 😀

Det där ska jag aldrig mer göra om, sa jag till Åke. Och en vecka senare, gör jag precis så där, igen. Ja, det gäller att lära känna igen, mättnadskänslorna, fast jag har som inga. Jag är inte hungrig heller, så lättats hade det ju varit om man sluppit äta.

Om ni går till er själv, ni äter något gott, blir mätta, men kan ändå ta, lite till, bara för den goda sakens skull. Det kan inte jag göra, utan ibland så har jag fått slänga den där sista matskeden, för jag vet, att den inte kommer att gå ner. Eller bara hejda mig från att dricka, jag måste vänta tills maten sjunkit undan.

Nå, det är ett världsligt ting, jag ska inte skriva problem, för det tycker jag ju inte att det är. Utan det tar bara lite tid att lära sig. Och som läkaren sa i Lycksele, jag hade ju oturen att få denna infektion, så jag ligger lite efter, med alltihop, men varje dag, är man ett steg närmare det som kommer att bli ”normalt”.

Igår fick jag inviga den nyservade symaskinen och ett par byxor och en tröja, kunde jag sy in, sånt där, är roligt 😀 Två påsar med kläder har hamnat i bingen vid centrum, Myrorna är det som man skänker till där. Och annat, sånt som inte varit helt ok, har man fått kasta. Tur att man har ett lager i garderoben 😀

Idag är det omläggning och sedan, på eftermiddagen, synundersökning, jag har redan lagt undan bågarna jag ska ha. Min syn har blivit sämre, och det känner jag mest av då man måste köra bil i skymning eller mörker, så det är nog dags att kolla upp.

Önskar er alla en fin fredag! 

2015-01-09-2159_54b0412d9606ee26499b4e7c

Ett nöje man hade förut

Av , , Bli först att kommentera 9

Vk.se hade inne följande bild igår:

sp09ea8b-vkwp-694

Och det handlade om att vi som föräldrar är dåliga på säkerhet vad det gäller barn och skotrar. Nu äger vi ingen skoter, det är årtal sedan vi körde en, men då det begav sig, inte hade vi så mycket koll, kan jag säga 😀

Pappa kallade vi för Red Devil, och det namnet satt bak på hans skoteroverall, han gillade verkligen att utmana skotern, snön och alla branter han kunde hitta. Och det är klart, barn lär sig av sina föräldrar, eller? Ja åtminstone tar dom efter en hel del.

Pappa hade 2 skotrar då jag var i 10-12 årsåldern, en som gick som ett spjut, och en Ski-Doo dubbelbandare…mer som en traktor, men man tog vad som bjöds, vad man fick berodde lite på hur snabbt man var ute och om man hann ta den man ville ha.

Vi tolkade på miniskidor efter skotern, satte ihop pulkor i ett långt led, pappa gjorde en egen skoterpulka, som vi kunde sitta flera stycken efter varandra, på, helt livsfarlig då man fick upp lite fart och svängde, då kunde pulkan med dess tyngd, även rucka på skotern.

Men vad jag vet, var vi aldrig med om några incidenter, annat än att man körde fast, lite överallt, och kylan som gjorde att ögonfransarna fick istappar, men kul var det att köra, och var vi många, kunde vi leka kurragömma, med skotrarna. I mörkret så släckte vi lamporna, och en skulle leta reda på alla andra, man fick köra efter ljudet, eller stanna skotern om man hörde någon närma sig.

Ja, det var minnen som föll över mig då jag såg den där bilden, och jag känner ändå att även fast det roligt, och mycket var man med om, så är just skoterkörning, inget jag saknar idag…kanske man gjorde bort allt det där som ung, och nu har man andra saker som lockar mer.

10801877_943088749035509_807880683561372476_nTips från Niccolina, dom där sockarna skulle vi ha haft, familjen Lundmark-Hällsten 😀

Idag ska jag inte bara in en sväng på kontoret, utan även träffa Tina, som gjort sig rätt så oanträffbar under veckorna. Hon går en utbildning och det tar upp hennes dagar, men idag så…skulle dom sluta tidigare, och då slog vi till, och ordnade en liten träff, så här på fredagen, very nice. Hoppas på en fin fredag, för er allihop!

0661-1024x768

 

Maria Lundmark Hällsten