Etikett: olycka

Tid och otid, allt är relativt

Av , , Bli först att kommentera 11

I min värld hade jag tänkt, att jag och möjligtvis Åke, skulle haft tid att åka ner på stan igår för att se rallyfolkets veteranbilar som skulle visas upp därnere. Men med ett 60 års firande som skulle börja 17, och med oskrivna kort och annat, så blev det för lite tid. Fast då ringer Nicco, hon undrar om jag ska med och träna lite snabbt. Nopp, säger jag med fast och bestämd röst, finns ingen tid till det. Men så ändrade jag mig.

Det är ändå skillnad på tid och tid. Åker man ner på stan vill man väl inte ha en tid att förhålla sig till. Det hade väl varit najs att bara gå omkring och kolla in bilar, kanske ta en fika, ja sånt där. Men träning, det kan man ju styra lite hur som. Så vi for och gjorde vår grej och åkte hem igen.

Tid är och kommer alltid att vara relativ, precis som ålder. Det beror på vad du tänkt att du ska hinna med, och vem du frågar. Jag fick detta av Elisabeth, i morse, och det sammanfattar väl tid på ett bra sätt.

Jag gjorde mig i ordning för kvällens firande och plockade fram berlocken i glas, som jag fått av min bror Sivert, efter en resa han gjorde till Venedig. Året var 1977 och han fick fara på fotbollsläger till varmare breddgrader. Han åkte strax innan påskhelgen, som var andra veckan i april.

Det är inte ofta jag tar fram den berlocken men igår var väl en bra dag, tänkte jag.

Vi hade turen att få låna ut Åkes bil till Susanne som vi plockade upp på vägen till Siverts och sedan tog hon hem bilen till dom. Perfekt, kändes bra att slippa ta Taxi med tunga, och aningens stora paket.

Hemma hos Sivert och Ewa var det dukat fint långbord och folk droppade in vartefter

Vi fick börja med prat och goda småplocks saker, såsom, ostar, röror, kex och tunnbrödrullar, och en liten fördrink till det.

Sen rullades det upp ett bildspel på teven, haha, så kul att se, Camilla hade gjort ett fint jobb med det. Sivert i alla olika skepnader en människa har genom åren.

Middagen bestod av en hemgjord potatissallad, det var kyckling, rostbiff på älg, ostkrustader och nån till variant på kött. Allt med olika såser vid sidan om, mycket gott. Mera prat och mera folk som dök in. Present öppning och mera surr och skratt. Så frågar jag Sivert om när och vart just denna bild var tagen. Sivert längst till höger.

Jo, det var i Venedig säger han, haha. Jag visar upp halsbandet och påminner om hans present han köpte till mig på den resan. Varken han eller mamma kommer ihåg det men visst var det kul att en fråga leder till nåt annat och i detta fall var det andra just halsbandet jag valde att sätta på mig.

Vi började klura på vilket årtal det skulle ha varit. Vi vet ju, jag och lillebror Lars var hos vår farmor och farfar i Lainejaur. Mamma och pappa åkte söderut för pappa skulle tävla med Tegskäglorna och Sivert hade ju åkt till Venedig. Detta är påskhelgen då mina föräldrar är med om en tragisk bilolycka, och på nåt vis, så vet jag detta flera dagar innan det händer. Nå, det har jag skrivit om förut.

Mamma kommer in på vad som händer efteråt.

Vi är hemma i Umeå mamma ligger kvar i Uppsala då hon fått en större kross skada på lårbenet. Sivert kom inte ihåg detta, men jag minns händelsen som igår. Pappa tar på sig gympadojorna och far iväg på en träningsrunda. Jag och Sivert gör väl inget speciellt. Vi gissar att Lars stannat kvar hos farfars, för ingen av oss minns vart han är i allt detta.

Jag går in på toaletten, låser dörren. Jag hör då pappa kommer hem och plötsligt kan jag inte andas. Jag kämpar med att få åt mig andan och jag hör pappa fråga Sivert vart jag är nånstans. Tänker att jag måste ut, så jag låser upp dörren och går in till dom, håller mig fr halsen och det bara väser när jag andas. Pappa reagerar med en gång och kastar sig över telefonen och ringer dåtidens 90 000, (112 idag). Jag och Sivert står bredvid, Sivert går runt och slår i garderoben och säger att dom ska skynda sig. Hör att pappa säger till larmcentralen som ska skicka en ambulans att det går fortare om han tar mig i bilen och kör. Han säger till Sivert att ta fram kläder till mig och springer för att hämta bilen. Här kommer jag bara ihåg att Sivert tog fram gummistövlar och nånstans tänker jag att det är fel skor. Vet inte varför jag kommer ihåg just det, hjärnan är finurlig minsann

Nå, vi kommer oss iväg och nästa minne är då vi står i luckan inne på Akuten och kvinnan frågar pappa om min ålder. Pappa är förmodligen stressad och vet inte, han drar till med att jag är 12-13 år, och det vet jag ju att jag inte är, men, hahaa… Det spelade inte så stor roll. Jag var 9 år, kan jag ju säga. Även om jag fyllde 10 samma år.

Nåja, jag överlevde även om det blev en jobbig vecka då jag hamnade på intensiven och hade febertoppar med över 42 graders feber. Dom första dygnen där, kommer jag inte ihåg. Dom pratade om att detta skulle ha kunnat vara Akut inflammation i struplocket, något som inte är så vanligt idag då man tydligen blir vaccinerad mot det.

Jag hade varit förkyld innan och dom sa även att olyckan och allt innan kan ha bidragit till att detta utlöstes. Ja där ser man vad en berlock från förr, kan väcka för minnen, och att dom vävs ihop, av att nån säger nåt, som kopplas ihop med en grej och en bild och… på den vägen hamnar vi ofta, känns det som.

Jag ska dock dubbelchecka årtalet, mamma sa 1975, Sivert 1976, och jag velade mellan 76 och 77. Men 1977 stämmer bättre i mitt huvud, för jag fick brev från min skolfröken då jag låg inne på lasarettet. Och hon hade vi bara i årskurs 3, så… men jag kan fortfarande ha fel, vi kanske hade henne i 2:an också. Sen var det väl inte årtalet som var grejen, inte egentligen. Fast man ska alltid fastna i när det var, då man pratar om olika händelser 😁

Det var en trevlig kväll, med släkt och några av Siverts vänner. Musik quiss och vandring down memory lane, skratt och prat i vanlig ordning. Och ja just ja…efterrätten inte att förglömma. Semmelkladdkaka, med grädde, jordgubbar, melon och ananas…bra avslut på en fin middag, tänker jag.

Avslutar med ännu en fin bild tagen av vår pappa. Mamma berättade att det var en nyckelpiga Sivert hade på handen som han skulle visa mig. Med en önskar jag er alla en fin söndag!

 

Risk analysera idiotiska saker istället…

Såg att vk.se la ut artikeln med den fallande lampkupan (som jag hade i bloggen för 2 dagar sedan) på Facebook. Där kan man ju förstås, lägga kommentarer om man vill. Och jag reagerar på en som skriver och ifrågasätter, ”VARFÖR”, man väljer att gå just där, då det finns en skyddad cykelbro att gå över.

Så givetvis har jag påbörjat svar på tal, flera gånger, men sedan raderat. Jag vill INTE lägga mig i alla gånger, utan tänker att konstiga kommentarer, visar mer vem dom människorna är. Varför ska jag lägga energi för att öppna ögon på folk jag ändå tror, är dömda att vara mindre bemedlade att fatta. Och varför skulle mina ord sätta igång nån annans tankeverksamhet.

Dom kan ju sitta där och tycka att jag är lika korkad, såå…


Men, mitt svar till den killen, hade i alla fall blivit nåt i stil med (och nu får man bara tänka svordomar, inte skriva dom): ”Så du menar (namn på killen), att den dagen, om den kommer, och du är med om en bilolycka, som beror på att du körde på en väg under vägarbete, så får man fråga dig, varför du valde den vägen. Du har ju en annan du hade kunnat ta.

Eller, du väljer att ta den där ”säkra” cykelbron, som egentligen blir en omväg, med tanke på vart du ska. Och där kommer plötsligt en skata flygande med en stor sten som den släpper rätt i skallen på dig. VARFÖR valde du att gå där just då, du hade ju kunnat vänta hemma 1 minut längre.

Jo vi vet ju att en olycka är en olycka PUNKT. Och dom sker överallt, hela tiden. Men ska man börja risk analysera varje steg man tar, så får du aldrig göra nåt annat och händer en olycka på grund av slarv, så får du ändå aldrig nämna det… för att??”

Tror hellre att man ska risk analysera idiotiska saker istället. Där man chansar och ser om det går bra, eller inte. och ibland, har man bara ren tur 🤪🥶

Där får man väl kanske skylla sig själv, tänker jag. Jodå, jag skyller mina olyckor på mig själv och ibland, kan nån däruppe eller därnere få höra mina åsikter, men ändå.

Nu lämnar jag ämnet olyckor och ogenomtänkta kommentarer. För nu har jag skrivit här istället, för att bli av med klådan i fingertopparna. Och dom som förstår, dom förstår, och andra, ja, dom lämnar jag därhän.

Fick finally igång min skrivare, men inte utan att jag hade tänkt slita ut den från väggen och slänga ut den på grusplanen. Ni vet, när man sitter framför datorn, den hittar igen skrivaren, den ligger där, men när du klickar på skriv ut, så får man veta att datorn inte hittar skrivaren.

Jag kan skanna, inga problem, datorn har skrivaren i minnet och skannern, men inte att skriva ut. Jag uppmanas att göra ditten och datten, och det är som arabiska för mig. قم بإيقاف تشغيل VPN قبل تثبيت التطبيق. يمكنك أيضا النقر فوق مفتاح windows + R والدخول …

När jag slutligen är så förbenad, less och funderar på att köpa hårfärgningsmedel för att dölja dom grå stråna, så av installerar jag hela paketet. Sätter dit den igen och voila, plötsligt funkar det…

Synd att man inte får timlön för hemma arbeten. *blinkar lätt irriterat med ögonen*

Fotade en maskros igår. Tycker ändå att det är coolt, ogräs eller ej, att dom kan växa från ingenting. Här är det väl egentligen rätt benämning om man kallar det för FLOWER POWER!!


Morgonpromenad står på agendan. Efter frukost tänker jag bränna iväg på Avion, finns något jag vill köpa där. Och efter jobbet idag blir det 4 dagars ledighet…wohoo!!

Ha en fin onsdag, allihop! Här får ni ”mitt” pilträd som jag fotade igår, vackert!

Den råa sanningen, take it or leave it!

Åke ser på naturkatastrofer på teven och kommenterade precis vad nån sa. -Det tog 130 år att bygga upp den där staden och 10 sekunder och den var jämnad med marken. Historien förtäljer inte HUR stor staden var eller vilken naturkatastrof som inträffat. Jag gissar hej vilt på tornado eller nåt sånt.

Nå, med den kommentaren sagd, reflekterade jag en nanosekund, över själva uttalandet. Och jag refererade till en annan händelse. Ingen katastrof, utan det handlade mer om hur lång tid nånting ta och hur fort allt kan hända.

Detta har jag skrivit förut, för länge länge sedan och händelsen i sig, var då Nicco gick på förskolan Klumpen. På vintern åkte dom skrana och pulka nerför en kulle, och därnere stod ett x antal större träd. Ett av dom, i ganska direkt anslutning till själva lutningen på kullen.

För att minimera olycksrisken, så lindades trädet in med skranor (presenning täckta) madrasser men trädet stod ju kvar. Egentligen, var det enda sättet att vara hundra säker på att ingen skulle bryta ett ben eller krascha med huvudet före i trädet, att ta bort trädet.

Fröken Thomas, kontaktade kommunen, och fick till svar att det tar sekunder att såga ner ett träd, som det tagit hundra år för trädet att växa upp. Så det blev ett nix pix. Här är jag osäker på om det var jag som skrev till dom och ifrågasatte uttalandet och kontrade med, att det tar en sekund för ett barn att bryta ben eller nacke också. Och där svarade dom att dom kunde gräva bort kullen istället 😵‍💫

Oj så mycket dumt, ja, lika jäkla dumt som när jag hälsade på där, en gång och gungorna var nedtagna. Då jag frågade om anledningen sa dom att dom var så underbemannade att barnen inte fick lov att gunga. Dom hade ingen som kunde ha koll på dom. Snacka om att ta bort lekar och att ha kul, och ändra allt till enbart förvaring. Här lägger jag givetvis inget på lärare och pedagoger, utan på kommunen som fördelar pengarna på detta sätt.

Pratade med Tina igår. Som vanligt med mycket skratt och funderingar. Vi kom in på ämnet filter på mobilen, och alla som älskar hennes mobil, då hon har ett fel på kameran som gör att alla ser nalta yngre ut. Och här kan dom ju säga att inga filter använts 😄 Hon sitter med andra ord, på en dyrgrip.

Vi filurade på varför man använder filter, speciellt på profilbilder på fejjan och andra ställen. Risken är överhängande att du sedan träffar en person i riktiga livet men ingen känner igen den andre, för verkligheten stämde inte riktigt med filterlivet.

Mja det är ju valfritt, och nånstans tror jag att vi alla, som har våra rynkor och skavanker, blir lite gladare då man ser hur man kunde ha sett ut…eller är jag ute och cyklar 🚴‍♀️🫣 Världen vi lever i är väldigt ålders och utseende fixerat, klart att man inte vill se gammal ut. Eller som en mycket god vän till mig sa, och vi garvade rått. ”-Jag är sur, men jag behöver väl för faan inte se, sur ut!” ☹️

Tina och jag satt också, oberoende av varandra och försökte sätta ihop nya avatarer på FB. Vi var bägge två, lätt irriterade över dom val som finns. Jag gav upp, dom rynkor jag ville sätta i ansiktet fanns inte, så jag kände inte igen mig. Men, kanske… om jag jämför filter från snapchat...

Och min avatar…

Haha, jag lite likt ändå. Tänkte jag inte ens på förrän jag såg dom efter varandra. Men, bara så ni ska känna igen mig, här är den råa sanningen. Men, det är fortfarande samma människa inuti, kan ni tänka…

Kan ni gissa vem som står bakom… haha…

Ha en fin lördag allihop!

Finns inga alternativ, just do it!

Av , , Bli först att kommentera 15

Ångrade inte en sekund att jag gick HLR kursen i förrgår. Verkligen nyttigt och vi fick alla prova på att använda hjärtstartaren, så även den, känner jag mig trygg med. Fast jobbigt var det, rent fysiskt, att försöka hålla igång någons hjärta med kompressioner. Jag sa att en sån där docka skulle man haft hemma, värsta träningsredskapet.


Vi fick även lära oss hur man gör en heimlich på person som sitter i rullstol. Inte alla rullstolar är såpass smidiga att man kan stå bakom och nå, runt om.

Där ställdes också frågan, ifall någon kände sig tveksam till mun mot mun metoden. Du vet ju aldrig vem det är som ligger där, och vad den människan kan ha för smittor. Men, sa någon i gruppen, om det väl gäller, så tänker man väl inte, utan bara agerar.

Mjae, fast… gör man det, sa utbildaren. Tänk er scenariot Vasaplan för att ta ett exempel, där ligger en utslagen människa med kanyler och ölburkar, runt omkring. Det är absolut många som skulle tänka, både en och två gånger. MEN, om man inte fixar mun mot mun, kör kompressioner om det är hjärtstillestånd, fast syre behövs också, för att undvika hjärnskador, så långt det går.

Nu är det så finurligt, att det faktiskt finns hjälpmedel som man kan bära med sig. Nämligen dessa.

Klicka på bild för att koma till den hemsidan, annars… Googla för fler alternativ, det finns att beställa med lite olika utseenden och priser. Ett billigt hjälpmedel, om det skulle falla sig så att man råkar ut för nåt missöde.

Med all denna info och övningar, så väcktes även minnen från pappas olycka. Jag vet att man ställer sig frågan, hur mycket skada gör man inte med kompressioner på en redan trasig bröstkorg… Ja, man skadar, men…vad är alternativet? Är det ett hjärtstopp, så är det ett hjärtstopp, och utan hjälp, dör man i vilket fall som helst.

Att utföra en heimlich, hade vi ju kunnat göra, jag och syrran. Den gången vi var hos pappa på lasarettet, och mamma blev erbjuden en lunch. Hon valde kalops och i den fanns ett helt, lagerblad. Detta fastnade i halsen och det blev stor uppståndelse.

Jag hämtade hjälp, då varken jag eller Emma, kände oss trygga att utföra heimlich. Man var ju rädd att man skulle göra helt fel och trycka sönder henne. I rummet strömmande det till folk och till slut stod där, 6-7 stycken sköterskor och möjligtvis en eller två läkare. En av dom, stod bredbent med armarna i kors. Det diskuterades om färd ner på Akuten, för inget fungerade.

Men plötsligt, efter ett till tryck, så släppte det. Med det i bagaget, så kanske man ändå känt att det där… skulle jag aldrig, velat göra. Jag ser ju hur vi skulle haft panik, och näää. Fast som sagt, idag, japp, inga problem.

Apropå hälsa, leva och må, så har jag mejlat Svea Vaccin. Tänker att vi ska på börja vaccination mot Bältros. Har nu läst en del om bältros och vad den kan ställa till med, så…varför chansa.

Ska nog gräva fram den andra resväskan och börja se över vad som ska med imorgon. Köra nån tvättmaskin och så där. Tur att huset inte kommer att stå tomt, för då hade jag nog fått vinka good bye till mina 2, blommande blommor som vill vattnas var tredje dag med vatten, underifrån.

Hoppas på en fin dag, för er alla!

Snabbtänkt som tusan

Av , , 4 kommentarer 13

Så är det plötsligt den årliga, jag vill inte komma ihåg dagen. Och nu är det 9 år sedan, pappa, var med om olyckan som sedan blev hans fall.

Jag tror inte att man nånsin kommer att glömma, det går inte. Det knäppa är att det blir fler än en dag, man påminns om. Men för mig blir detta den dag vi slutade få svar, från honom. Det som är bra, är väl att dom upplevda, negativa saker man är med om, tunnas ut och man fokuserar mer på allt som varit positivt.

Min upplevelse, av min pappa, skiljer sig garanterat, mot mina syskons upplevelser. Vi är alla olika individer och har haft olika förhållanden, gentemot våra föräldrar. Så är det bara, och det vore väldigt konstigt om det ser annorlunda ut, i andra familjekonstellationer.

Jag tror att jag ärvt mitt skratt från min pappa. Kommer faktiskt inte ens ihåg att jag någonsin, sett honom arg eller förbannad. Inte mot mig…aldrig. Visst kan man vara allvarlig och seriös, men det absolut bästa är om man kan skratta åt eländet. Gör man det, så kommer man vidare lite fortare.

Tror också att jag har mitt driv, efter honom. Jag vill väldigt mycket, kan hålla flera bollar i luften, och även om jag inte kan jonglera, så kan jag få ner alla bollar i påsen och knyta ihop den, då allt är klart.

Nu pratar jag om dagliga ting och inte stora projekt. Till dom, anlitar jag hellre folk som förhoppningsvis vet, hur dom ska utföras.

Pappa, var givmild och gav hellre bort saker än tog emot. Jag är likadan. Säger inte att det inte är roligt att bli uppmärksammad med nån present nu och då, fast för mig handlar det mer om att jag VET, att människor jag ger saker, hade gjort exakt samma sak, om dom kunnat. Det handlar om vem man är, i hjärtat.

Man behöver inte ge presenter heller, utan man kan ge av sig själv. Tid eller bara att göra något för nån annan.

Han var också halvgalen och gjorde tokiga saker som vi skrattar gott åt, än idag. Och tänk, jag tror att jag kan vara lika galen ibland och inte så jädrans eftertänksam. Jag önskar att han varit här, även fast jag vet, att han finns med oss, på ett eller annat sätt. För evigt saknad av oss alla, men vi är glada att vi fick ha dig som vår pappa, under dom år du fanns med oss. Denna bild tillägnar jag pappa, som älskade rymden och dess hemligheter.

Med det skrivet, ångrar jag att jag inte anlitade en fönsterputsare igår. Skulle vara duktig och putsa köksfönstret däruppe. Det kommer nämligen en hyresgäst om några veckor. Och då händer detta.

Undrar om jag skulle fixa nån livförsäkring kombinerad med drulle 🤔 Putsade lite fönster och torkade gardinstången. Ska kliva ner och använder givetvis inte den vanliga vägen utan tar den snabbaste, förstås. Jösses vad man hinner tänka på vägen ner, även om det bara tog 3 nanosekundet 🤪😜 Innebär det att jag är snabbtänkt som faan 😏🤣

Nå, jag hasar omkring en stund, gör mig klar och åker iväg till jobbet. Tänker att det ger sig väl, det gör ju ont att ramla. Men efter 2 timmar ger jag upp, det blir värre och värre och jag kan inte använda högerarmen. Svårt då man har det yrke jag har. Så jag ringer 1177, och så här kan jag då summera händelsen.

Summa summarum, av min underbara dag och min snabbtänkthet, blev ett knäckt revben i ryggen. Så går det då det går för fort och man inte hinner ta emot sig, varken med händer eller rumpa. Utan högersidan av ryggen var den som jag körde in i köksinventeringen med dunder och brak.

Och tänk, till och med Åke, hörde från teverummet därnere, ett buller och brak. Men, ska vi nu se det från den ljusa och positiva sidan så hade det kunnat gå, mycket värre.

Skallen hade kunnat få ta smällen, och hade Åke INTE hört det, då hade han haft mer än allvarliga problem med hörseln. Sen var inte jag så smart för jag åkte på jobbet och tänkte att det kanske skulle gå över. Men njae, det blev ett besök på primärsjukvården efter samtal med 1177 och lösande av mitt arbetspass. Och nu är det snarare 7 resor värre, men jag vet i alla fall varför jag har ont. Så de så 🤣

Trodde nog inte att jag skulle kunna ligga i sängen och sova men det gick. 2 Alvedon och utslut, så det gick bra. Då var det värre att komma igång på morgonen, så nu tror jag att det får bli 2 Alvedon till, faktiskt.

Lite roligt då att detta kom som minne, Nicco skickade den här bilden till mig, på dagen för 3 år sedan.


Med den deklarerar jag detta inlägg färdigskrivet och önskar er alla en fin fredag!

David mot Goliat, i omvänd ordning 😱

Blev en något halvseg dag igår. Flytta tillbaka nån stol här, fyllde en korg med tomglas, diskade, och flyttade en till stol och fortsatte diska.

Nu råkade jag ha en tårta, införskaffad på Ullas i fredags. Enbart för att han frågade om jag inte skulle köpa en, så här, sista halvtimmen innan dom skulle stänga för semestern. Och jag föll till föga, fick bra pris på den. Men sen visste jag inte riktigt var, när och hur, vi skulle äta den. Vilka lyxproblem!


Frågade om inte Jan A och Ingegerd skulle komma hit på kaffe igår. Och det ville dom, så jag ställde om lite möbler så vi fick sitta under partytältet, i skuggan.

Roffe, han som sålde tårtan till mig, frågade vem som får in bussen på gården. Han var mäkta imponerad och ville att jag skulle hälsa det till Åke. Ja, sa han, plötsligt så var bussen borta, det gick några dagar, så var den tillbaka igen, och jag kunde inte förstå hur det hade kunnat hända. Haha…ja sa jag, det kan vara en yrkesskada, eller möjligtvis yrkesskicklighet, med sina 37 år som lastbilschaufför.

Tyvärr behöver bussen fixas, den är inte top noch inte heller sprillans ny. Idag för 5 år sedan la jag ut det här.


Småsaker, som händer,nu och då. Var de inte 2 år sedan då gasvajern hoppade loss och vi fick rejsa mot sniglarna i Vormsele, det gick inte fort framåt. Bromsen som slog in då vi var i Tierp och vi tog oss inte fram…överhuvudtaget. Hade 10 meter kvar till att få komma oss in genom grindarna, till tävlingsdepån, men nopp, vi stod som fastgjuten i backen. Nåja, allt som hänt har Åke fixat, på ett eller annat sätt.

Igår skulle han fortsätta försöka få loss nåt rör för att kunna se vilken typ av spindelled han behöver. Men grejerna har rostat fast. Han såg bara en utväg och det var att försöka få loss framdäcket. Här kunde allt ha slutat betydligt värre än det som hände.

Hur konstigt och avigt det nu må låta så fick han bussen…på örat, och armbågen samt revbenet fick sig en törn. Lite blånader längre ner på halsen. Domkraften tippade och bussen åkte ner en bit. Skrolla om ni är känsliga…


Han hade tur, ren tur, kan man väl säga.

I efterhand tänker man ju på vad som faktiskt hade kunnat hända. Om hjulet hade varit borta, om han fastnat därunder, om han hade haft händerna nån annanstans och klämt sig där, och om han hade haft glasögonen på sig…ja, eller nej. Alla dessa om, ska man väl ta till sig, så man vet och har det i åtanke, nästa gång. Att säkerhet är absolut inte bara, A och O, utan här snackar vi, A och Ö.

Nicco påminde om vad som hände min pappa, han fick dock betala med sitt liv, och det hände även fast han alltid var så noga med hur man skulle jobba. Den gången höll han dessutom på med att säkra upp nåt han inte tyckte var så stabilt.

Nå, det är inte att leka med och jag sa då vi pratade om det, senare på kvällen, att det liknande kampen som David hade mot jätten Goliat. Fast här blev det omvänd ordning. Det är inte alltid man vinner mot jättarna.

Idag är det jobb som väntar, sista veckan innan semester står för dörren. Och på söndag kommer Theresé, Sally och Bobby.


Vi hade kattbesök här på gården igår. Den låg under syrenen och lurpassade på fåglar. Men tyvärr, jag blev ett hinder för kissen, så länge jag är ute och katten kommer, så blir det inget pippimål här inte. Jag pratade med katten som blev något störd, av det, haha…


Och Winstone bryr sig inte ett dugg om katter. Det är ju bra, ändå, tänker jag. Nåt han inte gapar och skäller på.

Ha en fin måndag, allihop!

Det är värt, varenda minut av trötthet!

Av , , Bli först att kommentera 19

Ser konstigt ut då jag daterar mina inlägg, jag har alltid skrivit i ordningen, år, månad och dag. Och nu blir det då 200103, och min hjärna säger då att det är mars, 2001.

Så vi har backat bandet, rejält 😀

Känns otroligt skönt att det är helg och att jag gjort bort det mesta. Är jätte trött, och nåt larm hade jag ju inte i morse, och hade jag inte haft Winstone, så hade jag bara snott mig om i sängen och fortsatt sova, men eftersom klockan ändå närmade sig 9 så steg jag upp.

 Tvärkikade mig i spegeln och tog på mig ytterkläderna och sen gick vi ut på morgonpromenaden.

11130164_10153331672416585_978290465209397405_n
En vild gissning, fast den är säkert korrekt, är väl att det varit mycket, dom sista 2 veckorna. Det ska förberedas, planeras och samtidigt flyter ju det ”vanliga” livet i vardagen, också på, och kräver sitt.

När sen allt passerat, så varvar man ner och då kommer tröttheten in. Sen ska jag ändå säga att för mig, och för detta firande, så är det ändå värt, varje trötta minut i efterhand. Så trevligt med alla människor runt omkring, och så många minnen vi delar 🙂

Verkar finnas fler än jag som är trött 😀

81403985_10157731670456585_4650215182197325824_oSkrev ju igår att jag INTE skulle göra nåt, annat än åka och jobba, men nog drogs fjädern upp, lik förbenat, och jag sprang upp och ner med porslin hit och skålar dit, lite tvätt ner i källaren och blommor som ställdes tillbaka på fönsterbänkarna.

Tänker på min pappa, som ALLTID hade nåt för sig. Han var överallt, med hammare i högsta hugg, och spikar mellan läpparna, eller så kom han körandes med traktorn.

Gräsklipparen, ved som skulle klyvas och hus som målades, gräset krattades och fordon skulle in på verkstäder, och sen hade han ju sitt jobb också.
När han sedan varvade ner, då satt han och sov, framför teven. Eller så kunde han lägga sig på andra ställen där det fanns möjligheter till det, här fotade Theresé, Sally och pappa.

DSC_7058_JPGEn arbetsmyra, var han, och samtidigt undrar jag om han egentligen, hade nån typ av diagnos. Det här att inte kunna slappna av, utan det skulle röras, hela tiden. Sen älskade han ju skogen, så det var ju rätt man på rätt plats, vad gäller hans yrkesliv.

Sin första skogsmaskin köpte han vid 18 års ålder, om jag inte missminner mig, och det med hjälp av sina föräldrar.

Skanning_20161227 (6)

Sen jobbade han i skogen fram till den ödesdigra dagen då han dog, vid 67 års ålder. Och det var också ett av alla hans projekt, som tog livet av honom.

Men, ska man nu se något positivt med allt som händer och sker, så var han på en plats som han älskade, och det är inte alla förunnat att inte veta vad morgondagen kommer att ge, om vi ens kommer att vakna. Man vill inte veta, det får komma då det kommer. Och det gjorde det, för hans del.

Nolia fynd

Han älskade naturen, stjärnor och planeter, och han hade garanterat älskat dom färger himlen bjöd på igår. Och med den bilden, avslutar jag dagens inlägg och önskar er alla en fin fredag!
81109989_10157730458826585_7603009939841220608_o

Hundar kan, dom med :D

Av , , Bli först att kommentera 17

Fick mig ett skratt nu på morgonen då jag ramlade över detta klipp på hundar/vs katter och jag må ju säga att hundar kan, dom med 😀



Kom hem strax efter 8 igår kväll, hann stryka och byta gardiner i 3 fönster, tvätta kläder, dricka kaffe, göra i ordning för Åkes jobbardag idag, plocka fram julstjärna:

47285180_10156766178291585_2290476754394939392_n 47318135_10156766155586585_7222414861764919296_nOch granen ja, den gjorde jag innan jag åkte och jobbade:

47371452_10156766178751585_6850850686867865600_oIdag tänker jag fixa köksregionen, ska även åka på ett möte, och se om jag kan hitta tavellister på Mio. Ska ju pyssla lite i korridoren också, tänk om man kanske kunde måla den klar, hm…

Ja Åke ja, idag är det hans första arbetsdag sedan olyckan med nacken i augusti. Kändes konstigt att Winstone gick upp med mig på morgonen, och i huset finns bara vi två, eller javisst ja, med Jack the hamster är vi tre. Nicco är tillfälligt bortrest, har firat helgen i annan stadsdel, men kommer hem idag.

Nu sitter jag mest och gruvar för att gå ut med hunden i detta regnväder, försöker se om det blåser, för i så fall är det inte ens lönt att ta med ett paraply. Jag hatar att ha huva på skallen, tvitvitvi.

Nå, hunden är ju fortfarande en utehund, så det är väl bara att rappla iväg och se glad ut. Hoppas på en fin måndag för er alla!

47213963_10156766181856585_961282864178003968_n

10 miljoner på kontot…*Katsching*

Av , , Bli först att kommentera 13

La ut en höstbild på Instagram och taggade kommunalarbetaren, en tidning jag får via facket, och blir man då utvald att få bilden publicerad, så får man en trisslott. Min bild blev utvald…vad kul 😀

44540191_10156675817066585_6336637934967455744_nSå nu räknar jag kallt med att skrapa in 1 miljon x 10…jisses, vad roligt vi ska ha med dom pengarna 😀 Nån miljon till barnen, nån bil, kanske, bra pensionsförsäkring, mja, får planera lite bättre då pengarna sitter på kontot, skrev hon och smålog. Tilläggas kan, att det även skulle gå pengar till nåt behjärtansvärt, fattas bara annat.

Kommer hem från jobbet och har fått ett meddelande från en som jag inte är vän med, på FB. Hon ska göra ett inlägg om Länstrafiken eller om det var med nåt som heter Vinter, och frågade om hon fick använda en bild som jag lagt ut på Länstrafikens sida under sommaren, då dom efterfrågade sommarbilder. Haha, kul det med, och hur stora är oddsen att nåt sånt händer på samma dag, egentligen, att någon vill använda ens bilder, bara så där 😀 Och nu var det den här dom vill ha:

38085962_10156475856966585_7273999167041568768_nIdag är det 6 år sedan, pappa dog. Skrev under mitt minne som poppade upp på FB, att jag trodde att man nån gång, inte skulle komma ihåg den här dagen, men den finns där, inrotad i huvudet, men så tänkte jag att det kanske är av en anledning.

Man saknar rösten, historierna, skratten, men dom finns ju här ändå. Och det kan få vara en dag till eftertanke, vad man har idag, men som kan se så annorlunda ut, imorgon. Vi vet inget om morgondagen, inte heller nåt om vad som kan hända om några timmar.

Vi gör våra val, vi väljer våra vägar och våra sätt att göra saker på, men då en olycka slår till, så står man sig slätt. Efterklok är man alltid, men det hjälper föga i stunden.

Önskar er alla en fin tisdag!
Nolia fynd

Det händer andra, inte mig…

Av , , 8 kommentarer 17

Visste inte riktigt om jag skulle skriva om detta och när, fast jag tänker också att det kan bli en påminnelse, om hur skört livet är, och hur lätt, en olycka händer. Det vet vi nog, dom allra flesta, men oftast tänker man, att det händer inte mig.

Igår hände det inte mig, men min käre make, Åke. Det sista han gjorde innan vi skulle gå i säng, var att gå ut på altanen för en sista cigarett. Han sitter längst upp mot väggen, våran altan går lite i etage. När han sedan ska stiga upp från stolen, så glider han till med foten och ramlar ner på sidan, ett fall på över en meter, och han landar på huvudet och axeln.

Jag ser inte detta, eftersom jag är inne i huset, men jag hör att nåt händer, och att han ojar sig. När jag kommer ut så sitter han på backen och det gör ont, överallt. Men som människan är skapt, så ligger vi inte still och väntar på hjälp, utan man ska fort upp och väntar med att känna efter, hur det är på riktigt.

Vi pratar, han säger att han hörde ett knak från nacken, och har fruktansvärt ont i arm, skulderblad och nacke, Jag ställer frågor, känner på honom, vart han har ont, om det onda flyttar på sig, om jag ska ringa sjukstugan…ja, ni fattar. Nej, han bestämmer sig för att gå in i bussen och ta en Alvedon.

Och där blir han sittandes, törs inte lägga sig för då säger han att han förmodligen inte, kommer att ta sig upp igen. Så jag ringer akut numret till sjukstugan och hon gör bedömningen att jag ska ringa efter ambulans.

Nåt som är spännande, bara det, när man är på ett ställe utan adress, och det är becksvart utomhus. Jag får förklara flera gånger hur dom ska köra, och jag säger att jag går ut och ställer mig med en ficklampa vid vägkanten, dom ska inte missa mig. Hon sitter och kollar google maps, och kan se hur husen ligger här på Udden. Och ja, dom hittar hit!

Klockan 1 inatt, rullade dom iväg, mot Lycksele.

Jag vill också poängtera att han INTE hade druckit någon alkohol, vilket jag tycker är en himla tur, för då kan man inte skylla på den, i alla fall. Och man slipper lite av det där att ”man får skylla sig själv”.

Han ringde vid halv åtta i morse. Han kommer att få ha stödkrage i 12 veckor, han har fått en knäck på nacken och kommer inte heller att få arbeta under den tiden. Ja, vad säger man nu…förmodligen att det kunde ha slutat mycket värre, och trots att han inte klarade sig oskadd, så har han en tumme med någon däruppe.

Var rädda om er, allihop!

38821394_10156498319726585_4738909426545590272_n

Maria Lundmark Hällsten