Etikett: olycka

Upp på hästryggen igen!!!

Av , , Bli först att kommentera 11

5 år…det har gått fort, känns det som. Fast då man tänker tillbaka, på tiden strax före och efter, pappas olycka som ledde till hans död, så kändes det då…som om dagarna masade sig fram. Det var väldigt stökigt, många frågetecken, hur skulle man göra, vad gjorde man, och varför…

Men i efterhand måste jag ändå säga att det man brukar säga, ni vet, tiden som läker alla sår, det stämmer. Han är borta, och han är fortfarande saknad, men livet är uthärdligt, man går vidare, oavsett och man får acceptera att det är som det är.

22730481_10155743235746585_307429086212816224_nSen är väl människan förunderlig, man har en tendens att förtränga eller ”glömma” bort, lägga åt sidan, sånt som känns tungt, som gör ont, eller bara är smärtsamt. Och det är väl tur, att det funkar så. Annars skulle man väl aldrig ge sig ut på nya äventyr, ni vet…upp på hästryggen igen!!!

Precis som med våra tallar…man glömmer bort, varje år, hur j-vla mycket barr dom innehåller, och hur tungt det är att kratta upp dom, Men då det är gjort, så är det gjort, och sedan glömmer man bort det, tills man står där, nästa år igen :D

22555147_10155743153481585_6988268530934883353_nHade ett lunch förslag till Nicco härom dagen…en höstsallad, lite barr, några kottar, ja ni fattar, sånt man kan hitta härute, förstå vad gott! Och framför, billigt!!! :D

Jag har tillbringat morgonen i telefon, är inte riktigt klar än, sjukvård, tider som ska ändras och dubbelcheckas, jag väntar på bord och stolar, som DHL ska köra ut, men med tanke på vår roliga adress, så kände jag mig nödbedd att ringa och förvarna. Som ni vet, så heter vår brevlåda och adress, nåt helt annat än vad den egentligen skulle heta.

Infart från Timotejvägen och inte Blomstervägen 43 som brevlådan heter, fast den står inte på Blomstervägen, och 49 är siffran på huset…fruktansvärt förvirrande. Dessutom funkar det INTE att slå in Timotejvägen 49  på nån GPS, den adressen finns ju inte…fast vi bor där, hahaa… Nä, Ettan hade varit lättast, faktiskt!

21768081_10155675224416585_1034651519683049996_n 22042371_10155670392926585_8938670085644766550_oJaja, jag får väl se om dom dyker upp, eller dyker in, innan 11 ska det då vara levererat, hoppas jag.

Lite snö föll igår, men den var väldigt tillfällig. Gick ut med Winstone jätte tidigt i morse, bara för att kunna sitta hemma och vakta på leveransen. Kul att se att här, var det bara en blötfläck kvar av nedfallet, men hundra meter bort låg frosten kvar på grusstigen och det var lätt halkigt. Detta borde innebära att där vi bor, på Ettan, har vi lite varmare än övriga Västerslätt…men så trevligt :D

Hoppas på en bra dag, för er alla!

En enda sak, vet vi med säkerhet…vi ska alla, en dag dö

Av , , 2 kommentarer 15

Då var vi återigen inne i den här perioden av minnen…septembermånad…den verkar aldrig kunna gå, obemärkt förbi, även om jag önskade att den någon gång kunde göra det.

I förrgår, för 5 år sedan, var min pappa med om olyckan som sedan tog hans liv. Och i och med detta, så är det dessutom mer än 1 dag, då man slängs tillbaka. Det är dagen för olyckan, dagen då läkarna gav upp hoppet, dagen då han dog och sedan dagen för begravning.

Jag vet ju absolut, att vi inte är ensamma om att uppleva dessa saker, sorg, glada minnen, vad man själv har för minnen av den personen, vad andra har sagt, vad man gjorde och varför.

Ibland är det bra att älta, man matar in, man pratar om det, man skriver om det, som jag har gjort, och det blir absolut bättre med tiden. Eller ja, det är förmodligen så att vi lär oss, att hantera smärtan, sorgen och saknaden på ett annat sätt, än då allt är nytt. Då vet man ingenting, utan man får gissa sig fram.

Man spekulerar, man frågar, man undrar…men i slutändan, får du aldrig några svar, utan man får lov att acceptera att livet är som det är, det enda vi vet med absolut säkerhet, är att vi alla, en dag, på ett eller annat sätt, kommer att dö. Och när vi gjort det, så är vi lyckligt ovetandes om vad vi lämnar efter oss.

Min pappa hade en favorit låt, och den hade vi velat spela på hans begravning, men ingen lyckades fixa fram noter och text, så det blev aldrig av. Men här kommer den…direkt från youtube, och den får bli min hyllning detta år och denna månad, till min pappa:

Önskar er alla en fin tisdag!

21728503_10155633343556585_7352749361778855132_nFotade gjorde Theresé Hällsten

Dom roar sig kungligt!

Av , , Bli först att kommentera 11

Idag gratulerar vi Kerstin som fyller år, grattis grattis, från oss alla här på Ettan!

17634622_10155136072791585_8760212022209499521_nDet är också start på Nolia, vi som trodde att dom skulle ha parkering borta vid hundtoan, eftersom dom klippt gräset där och inhägnat det, men…om man googlar så ser det inte ut som det. Då fattar jag inte varför dom inte kunde vänta 1 vecka med att klippa, så hade dom sluppit jobbet med inplastningen???

Det är väl det där, har man inte jobb, så skaffar man sig det!

Jag stod nere vid Nolia fältet igår, Winstone hade hittat nåt intressant i gräset, och jag lyssnade på skotrarna som körde för fullt, plötsligt ett annorlunda ljud och en rejäl duns, för mig blev det ett ljud som om luften går ur någon. Och jag hann tänka att nu hände en olycka.

Sen la jag händelse i minnesbanken, men ser på kvällen då jag läser vk på nätet, att det faktiskt var en olycka som inträffade just då, usch…jag ryser, och hoppas att han klarade ryggen.

Skärmklipp 2017-08-04 19.38.03Nicco och Adam roade sig kungligt igår, med en helikopter tur i Nikkaloukta, med Kebnekaise under sig…så coolt!

20623966_1477171425705041_1611711971_n 20632301_1477417075680476_320662339_nOch jag minns med klarhet, då jag och Åke gjorde den turen för cirka 30 år sedan, och jag blev helt såld då…och ville ta flyg certifikat och köpa mig en helikopter…typ :D
Min farbror Matts och hans fru Ingmarie, var stationerad där under somrarna på den tiden, då han jobbade åt Norrlandsflyg som helikoptermekaniker. Därför fick vi den möjligheten att flyga ett varv. Det kan jag ju säga att Nicco och Adam inte fick, gratis…det kostar en del…men är väl kanske en grej som man gör nån enstaka gång i livet, så det kan vara värt det.

Önskar er alla en fin lördag!

Otroligt korkat!

Dom håller på byta ut björkarna utanför oss…igen, fattar inte vad det är för fel på dom? Jan A…du har säkert nån förklaring på det… :D

Och nu då jag kom hem efter morgonpromenad med Winstone, så står en bil parkerad på cykelbanan, precis mellan våra grindstolpar. Nå, det må så vara, jag ska inte ut på en stund, och bilen var igång, dom gick runt och inspekterade men…

En personlig åsikt är att det är otroligt korkat, för skulle man säga nåt åt dom som ställer sig ”fel”, och blockerar en in och utfart, skulle man få till svar: ”Jamen det är ju bara för 5 minuter”, typ…jo, förvisso går 5 minuter fort, men i händelse, av en olyckshändelse, så vet vi väl allihop, att en olycka, är ett ögonblicksverk, inget som händer på 5-10 minuter, utan på en nanosekund. Tänk på det, ni som har en tendens att tro, att 5 minuter, är en fis i rymden.

Jag gick över på Ica igår, var borta 10 minuter, kom tillbaka och möttes av detta:

18950941_10155335764816585_3597961415089969978_nTydligen ett växthus, adresserat till mig, men ingen avsändare :D Och se där, 10 minuter och plötsligt har man fått paket, man vänder bort blicken och tjopptjopp…:D

På kvällen började vi plocka upp partytälten, ställa i ordning stolar etc. Som tur var fick vi hjälp av herr och fru Jonsson, med att dra ut tälten, det går inte att ställa upp dom på egen hand, och nu börjar det bli partyfeeling! Ska bara ut med 10 stolar till, och några bord…

18921200_10155336920671585_4339833083813068152_oSenare på dagen så lär jag ju stå någonstans nere på stan, och se då Nicco och Adam körs fram i Brällas Crown Victoria till röda mattan, och sedan ska dom in på balen och äta gott, mingla och vad man nu gör.

wheels 118Själv åker jag hem och käkar middag med Åke innan jag drar iväg och hämtar upp resten av familj som kommer med tåget från Uppsala. Jojo, det är om nåt, hela tiden.

Önskar er alla en fin fredag!
18952711_10155338118891585_5216591134150601087_n

Avsked och början på nåt nytt…

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag fick ett tråkigt besked igår, inte oväntat, men då en yngre människa går bort, en som precis börjat sitt vuxna liv, ja då finns inga ord. Jag satt där och tänkte, och ska man någonstans komma i närheten eller om man går efter vad man kan relatera till, så måste jag säga att det absolut värsta, alla gånger, jag varit med om, var då pappa gick bort.

Från olyckstillfället till hans kropp inte orkade med mer. Det tog 6 veckor…6 veckor av hopp, jag var ändå positiv hela den tiden, även om jag innerst inne visste, att det skulle nog inte gå vägen. Hoppet blev förtvivlan, och alla dessa frågor som man aldrig kan få svar på. Och jag vet, man ska inte älta sånt, för det enda som händer är att man offrar energi på sånt som inte ger nåt tillbaka.

Nu går mina tankar till den här killens föräldrar, dom har absolut en tuff tid framför sig, även om man visste utgången, så vet man aldrig hur det kommer att bli, den dagen dom inte finns längre. Den största trösten, och det är ju precis som man brukar säga, är ju att personer som varit obotligt sjuka, ändå får det bäst då det är över.
Och jag tror att det är så man måste se det. Dom behöver inte kämpa längre, många har redan gett upp sin strid och bara väntar på att få fortsätta, någon annanstans.

Och även om vi alla tänker, tycker och tror olika, så för min del, så vet jag att det finns en spännande fortsättning, den dagen man lämnar in, och det ska bli spännande, på sitt sätt.

Där kom det där positiva in igen, och ja, att förhålla sig till döden som man gör till livet, och att alltid tänka att det blir bättre, oavsett hur dagen, veckan eller månaden blir, det är jätteviktigt.

Detta fick bli mitt avsked till killen J, jag önskar dig en spännande resa till friheten och det okända, och vi är alla med dig i tankarna.

10636358_307351129458587_4912545018364390575_o

Önskar er andra en bra dag!

15977686_10154887671371585_2506727254902380786_n

Han spekulerade…

Av , , Bli först att kommentera 13

I lördags, då vi var några stycken här, så kom vi in på ämnet missförstånd, olika namn som uppfattas på olika sätt, och hur man kan betona ord…ja, till exempel så har jag boken Analfabeten som kunde räkna, i min lilla stringhylla i sovrummet. Och tyvärr alltså jag tycker att själva ordet analfabet, är knepisch.

Varje kväll då jag kastar ett getöga på hyllan så läser jag anal-fabeten…typ, och det låter ju galet :D

Så kom jag plötsligt ihåg en utflykt i min ungdom, jag åkte med mamma och pappa till Arvidsjaur, några mil från stugan. Pappa gillade att åka in på småvägar för att se hur det såg ut och nu tyckte han att vi skulle åka uppför nåt litet berg, därborta.

Det var en smal och brant väg och plötsligt ser vi en jättestor sten, vid vägkanten. Men upptäcker den så där, så att man såg den i ögonvrån, och det stod något på den. Här vilar…

Ja, sa pappa och spekulerade, det är säkert någon som förolyckats på just den här platsen, och därför har dom gjort som en minnes sten där. Kanske nån som cyklat omkull, eller blivit påkörd…mm, som sagt, bara fantasin kan sätta stopp på såna där tankar.

Nåja, vi visste vart stenen var och på vägen ner igen, så bromsade han fast bilen så vi skulle få läsa vad det stod på stenen. Vi läste nog i munnen på varandra…och gapskrattade sedan :D

Här vilar

Inga Ledsamheter

Ett litet skämt, och det där sorgliga, om att någon skulle ha dött där, försvann som i nafs. Det blev bara glada miner, resten av vägen ner :D

Jag vaknade inatt av att Åke var uppe och gick, jag öppnade ögonen och skulle kolla vad klockan var…och under en sån där, nanosekund, trodde jag att jag blivit blind…det var kolsvart. Jag blinkade med ögonlocken, kollade åt håller där Åke har sin klocka, men det var lika svart där. Då förstod jag att det var strömavbrott och inget fel på min syn :D Puh!!!

Önskar er alla en trevlig måndag!
IMG_2528 IMG_2535

Bilar…vs cyklar, skyddad vs oskyddad

Av , , Bli först att kommentera 10

Källarprojektet fortskrider och nu har jag bara kvar att torka golvet…fast man kommer ju alltid på nåt nytt. Jag skulle nu vilja köpa och lägga in en korkmatta därnere i gången, Nicco vill måla väggarna vit. Det är vanlig träpanel där. Ja, inget är ju omöjligt, det är bara fantasin som sätter gränserna. Det enda och största, problemet, är ju att detta är katternas tillhåll.

Tala om för dom, att väggarna är nymålade, jodå! :D

Apropå övergångsställena jag skrev om igår, och att det är för säkerhets skull, man tar bort många av dom. Visste ni att människor med cykelhjälm på huvudet, löper större risk att bli påkörda av bilar? Jo det låter ju tryggt och säkert, med hjälm, eller…

Detta ska enligt Nicco, bero på att vi bilister, omedvetet håller ut längre från dom som cyklar oskyddat. Med hjälm, upplever vi att dom redan är skyddade, så…
Men som NTF, Trafikverket och andra säger, så är det givetvis bättre att ha hjälm på huvudet, det är ju skallen som riskerar att ta värsta smällen, oavsett hur du ramlar, cyklar omkull eller blir påkörd. Men ändå intressant…vad vi kan göra, utan att tänka på det.

Och det är klart, kör jag bil och det dyker upp ett barn, vid vägen, då håller jag ut ännu längre…man vet ju aldrig vad dom kan hitta på. Så min hjärna blinkar till med en red alert, varning, då barn är i närheten, och det gör den per automatik. Mm…Fast för vissa, kanske den inte gör det, och då kan det bli allvarligt.

Och till er som ännu inte sett den svenska innovationen, cykelhjälmen Hövding, den är ju ett alternativ, till er som inte vill använda hjälm, kolla in den här lilla filmsnutten:

Igår var det bastu hos Laila, och vi drog in 120 kronor på trissen, ojoj, vad ska det bli för slantarna, det kan vi bara spekulera om. Tur vi har kvar några gånger, så summan kan ju stiga drastiskt, och dom pengar vi redan har, kan ju aldrig bli mindre :D

Idag har jag varit 6 år på det jobb jag har, och det borde ju firas, fast jag är ju ledig…hm, jaja, då får väl vi fira på måndag, det är bra att ha saker att fira, bara för att man kan… :D

Och idag är det faktiskt Bilens dag, och jag citerar från https://temadagar.se/bilens-dag/  ”Bilens dag firas sedan 2010 den 28 oktober varje år, dagen uppmärksammar hur viktig bilen har varit för vår utveckling, bredvid t ex telegrafen och järnvägen har bilens dag gjort mycket för vår utveckling. De företag som står bakom bilens dag anser alla att bilen gör livet friare, rikare och enklare. Tack vare bilen kan mobiliteten öka, något som är en förutsättning för ekonomisk utveckling, demokrati och högre livskvalitet”.

Och därför avrundar jag med lite bilder på, tadaa…BILAR!!! Trevlig fredag, till er alla!

015 049-1024x1024 085-1024x1024 103-1024x768 0732-1024x768 2015-10-07 18.09.48 2016-02-20 08.46.35 2016-06-22 19.08.27 2016-06-22 19.08.50 2016-07-13 18.47.18 2016-07-13 18.47.30 2016-09-07 18.51.49 13323285_673955412754186_5284066897479116358_o ricky o hanno

Ett minne som aldrig försvinner

Av , , 2 kommentarer 9

Delar ut detta skrev jag för tre år sedan, och tänk, jag visste att det skulle bli exakt så här, den här dagen, i år också. Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för 4 år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungorna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna flöt ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa.

Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, fyra år senare, så är ju givetvis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt. Att sedan få skriva om det, är en terapi som heter duga. Man får det ur sitt system, och man kan se på det som hände, ur andra synvinklar.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad. //Maria

10408638_10152628338147060_5854742157855383060_n pappa1

Livet är skört, inget man ligger och tänker på…

Av , , 5 kommentarer 17

En olycka kan hända så lätt, det vet vi allihop, men man tänker aldrig att det kan hända en själv…förrän det gör det.

De kunde ha gått riktigt illa för Åke i lördags, då han höll på med slut finishen på Niccos balkong. För att komma åt att borra fast dom sista brädorna, så lutade han sig över räcket, med den följden att halsen, låg mot brädorna. Han kände inget speciellt förutom att det inte var så skönt, men det är ju lätt att härda lite smärta om det bara är för ett kort ögonblick.

Sen tuppade han av…och trodde att han låg och sov i sängen. Så lätt chockad blev han då han kvicknade till och ser husväggen, upp och ner, och borrmaskinen ligger därnere på gräsmattan. Han hade klämt av syretillförseln, och svimmade, sedan får han tacka någon däruppe att han vaknade till.

Dock med väldigt ont i halsen och då jag kom hem från jobbet trodde jag först att han höll på bli förkyld, då han med sina hesa röst, berättade vad som hänt. Dagen efter lät det än värre, då han pratade, och igår, hade han tid på vårdcentralen, i ett annat ärende, men blev där, hänvisad till en läkartid någon timme senare, då sköterskan fick höra vad han varit med om.

Därifrån blev det upp på Öron, vidare till röntgen, där det konstaterades ett brott på struphuvudet. Dom skulle sedan konferera och höra av sig idag om hur dom eventuellt ska gå vidare med detta. Ja, jösses! Vem hade trott att något sånt där skulle kunna hända.

Livet är skört, inget man ligger och tänker på, men då man varit med om såna här saker, så tänker man annorlunda då man kliver upp på morgonen. Fast ska jag vara riktigt ärlig…dom flesta människor är ju konstruerade att glömma/förtränga, saker som är dåliga, ett sätt att inte gräva ner sig och att gå vidare.

Förhoppningsvis, en lärdom rikare, fast ibland är det som om man aldrig lär sig :D

lärasigprickenHÄR lånade jag den bilden

Det gick bra att städa i Norum igår, vi tillbringade några timmar där, och sen åkte jag, Åke och Winstone ut dit igen. Hade lite grejer att ta rätt på. Det är en uppsjö av saker, som skulle ha varit väck, men det går inte att ta rätt på allt inte heller sälja allt, finns ingen tid till det.

Min pappa älskade ”bra att ha saker”. Ni ska få ett exempel. Jag jobbade en gång i tiden på Butica Sport, den låg där Filmstaden idag, ligger. Och vi sålde allt från sport redskap, scoututrustning till bil fälgar och annat grejs.

Dom hade fått in ett gäng jeepdunkar. Jag råkade nämna det till pappa, som dök upp med släpvagnen, dagen efter. Han kom in i butiken, tittade på alla dunkar som stod på golvet, svepte med handen och sa: Jag tar allihop! Jag vet inte men det kan ha varit 30-40 stycken, han fyllde i alla fall upp släpen. Detta var 1984, och det finns fortfarande kvar dunkar :D Då förstår ni vidden av att kunna köpa på sig pinaler.

Önskar er alla en fin onsdag!
39926778df43ab25e00390cd51a0fcda

Vi firar i alla fall…

Av , , 2 kommentarer 9

Ja, om pappa hade levt, så hade vi firat hans 70 årsdag, idag. Jag kan ju inte skriva Grattis, för han blev ju inte mer än 66, han skulle ha blivit, men…som nu dom flesta av er vet, så kom en olycka in, där emellan.

Man kan skriva att han lämnade oss i sorg och saknad, och så är det ju, men vi går inte och sörjer, varje dag, utan jag tänker mer att det är så mycket vi kommer ihåg, och påminns av, om honom, så på nåt konstigt vis, så lever han ändå kvar, hos oss. Och det är glada minnen, vi skrattar, och man säger, så typiskt pappa… :D

DSC00015Nu är vi i alla fall i Järlåsa, resan gick bra förutom att ljuddämparen ramlade lös då vi skulle stanna och tanka. Men det är ju världsliga ting :D

IMG_1304 IMG_1310 IMG_1313

Tina ringde från ett soligt Spanien igår, dom var fortfarande på väg i sin husbil, dit, men nu var dom nära målet. Hon sa att det var så kul, då dom kom in i Spanien så stod det plötsligt hur många timmar det var kvar, till olika städer, alltså å vägskyltar, istället för hur många mil.

Men sa jag, det gör ju ju här i Sverige också, eller?

IMG_1312 IMG_1321

Haha, nä, jag tror inte att det var det här hon syftade på :D

Winstone trivs vart vi än är, huvudsaken han får hänga med:

IMG_1380

Värre är det med katterna, dom gillar inte bussen, inte i rörelse, det går bra nu, då den är tyst och står stilla. Nu ska jag ut i solen och fira en födelsedag ändå, och ge Sally, hennes presenter. Vi fick presenter av Theresé igår, vi får välja en hotellnatt på valfritt ställe, med frukost, LYX!!! Och jag fick en plansch och Åke ett armband, bild på det, kommer sedan. Ha det gott, allihop!