Etikett: öron/näsa/hals

När den halte leder den lytte

Av , , 2 kommentarer 10

 

För några veckor sedan var jag uppe på ett område, hade en avtalad tid, parkerade bilen och började trava uppåt mot ingången. Mötte en äldre dam, som såg lätt desorienterad ut, hon påkallade min uppmärksamhet då jag passerat och undrade om jag kunde tala om vart hon kunde hitta bussen.
Nu tänkte Maria steget längre, och inte nog med att hon skulle berätta vart bussen gick, hon skulle också hänvisa henne till rätt sida, så hon frågade vart damen/tanten skulle. Ja, sa hon, jag ska hem. Ehhh…ok? Ja, sa hon sedan, då hon kom på att svaret inte gav så mycket, jag ska ner på stan.
Och nu vet inte jag vad jag tänkte, men jag sa till henne att gå rätt ner, vika av lite till vänster, gå över vägen och ta bussen därifrån, då skulle hon minsann komma ner till stan. Hon tackade så mycket för hjälpen och travade iväg.
Efter någon minut gick ljuset upp för mig, jag hade visat tanten till fel hållplats, hon skulle väl inte alls gå över på andra sidan, jamen jösses, fråga aldrig en människa om vägen, som inte kan orientera sig själv i omgivningarna. Men hur skulle tanten veta det?
Nå, så farligt blev det nog inte ändå, om hon nu inte själv, läste på hållplatsen så fick hon ju åka en liten bit, komma sig till ändhållplatsen och sedan åka tillbaka, så det var ju inte som om jag skickat henne till Jukkasjärvi :) Men jag undrar vad hon tänkte om mig.
Och nu måste jag ju berätta om tanten jag träffade i väntrummet på öron/näsa/hals. Hon var gissningsvis i 80 årsåldern, jag satt ensam i väntrummet då hon försiktigt kom travandes, tittade på väggen där kölapps systemet sitter, sedan gluttade hon in genom luckan och kom sedan fram till mig och undrade om dom inte hade kölappar, jag är nämligen synskadad sa hon, så jag ser inte så bra.
Jag hjälpte henne naturligtvis och tog en lapp åt henne och sa att nästa gång det piper så är det din tur, du har nästa nummer. Ok, sa hon och tackade, sedan berättade hon att hon hängt av sig sina kläder i ett rum, men visste inte riktigt vart det rummet var, och jag visste då inte alls vart det kunde ha varit. Det fanns ju inga kapprum där.
Nå, det blev hennes tur, hon fick anmäla sig i luckan och sedan fick hon order om att följa den röda linjen till nästa avdelning. Hon kom fram till mig igen och pratade om sina kläder, hon hade ju haft hjälp av färdtjänsten upp, men hon visste ju inte hur dom kommit in.
Jag pekade mot utgången och sa, att den vägen kom du in, så mycket vet jag, in hit alltså. Ok, då tackade hon igen (jätterar tant, faktiskt, så förnöjsam och trevlig), och så började hon gå mot utgången och jag upprepade igen, att du kom in HIT, den vägen, ja, sa hon och försvann ut genom dörren.
Sen fick ju jag sitta och fundera om jag nu skickat iväg henne på en evighetsvandring runt hela NUS. Jag satt verkligen i valet och kvalet om jag skulle söka upp henne, men jag ville inte heller lämna min plats. Jaja, tänkte jag, vi är ju inte ensamma på lasarettet, det finns ju hur många som helst som hon kan fråga, så hon klarar sig säkert.
När det blev min tur fick jag gå in på en annan avdelning och sätta mig därute och vänta och se, där var tanten, och hon hade hittat rätt, där fanns nämligen ett väntrum där hon hängt av sig kläderna, puh… då kunde jag ju andas ut :)
Önskar er alla en trivsam, solig söndag!

Jag har ju tur jag…

Av , , 4 kommentarer 9

 

Ringar som är justerbara… är egentligen ett otyg, detta hände då jag skulle lyfta till min chef och ringen särade sig och det kändes som om fingret skulle kapas av, typ, fast inte genast utan efter en stund:
Jaja, tur man har fler fingrar, sen skulle jag tömma diskstället, nu för en stund sedan, och tappar två glas som faller rätt ner på min hand och krossas där, jättebra jobbat, men återigen, tur man har mer än en hand då.
Jag var ju på öron/näsa/hals igår, och en kamera fördes ner genom näsan ner till stämband och struplock… allt såg bara bra ut, förutom en del slem så hans teori är att mitt onda härrör från den fantastiskt fina, långvariga förkylningen, jag åkte på i julas.
Han undrade vad jag tyckte om det svaret…vad säger man, jag sa att jag hade önskat att ett fel hade synts, så man hade kunnat åtgärda det, men… man är ju samtidigt dum, om man önskade det, för ingen vill väl ha struma, cancer eller annat elände. Så jag sa att jag får vara glad att det ser bra ut.
Han berättade även provsvaren som egentligen min husläkare skulle ha berättat för mig för över 3 veckor sedan, och även där såg det bra ut, fortsatt förhöjd sänka, men inte så mycket, och sedan sa han att jag fått en anmärkning på spirometri testet, så han tyckte jag skulle be dom berätta av vilken anledning.
Det tyckte jag var lite konstigt, eftersom hon som utförde testet sa att det var bra, hm… undrar just vad det var för anmärkning då?
Efter det besöket gick jag upp till mamma, hon fick ligga kvar ännu en dag och blir väl utskriven idag då, efter ytterligare provtagningar. Bra att dom kollar upp ordentligt, så kanske det blir någon ordning till slut.
Nu har jag tänkt mig ner på stan om ett tag och hämta ut passet till Nicco. Hon ska inte bara till Budapest i slutet av april, två dagar innan hon åker ska hon ta moppekortet också… det är mycket nu. Och till veckan ska hon, hör och häpna, göra sin prao med Åke, och följa med honom i lastbilen. Passar väl bra det, hon som säger att hon ska köra lastbil då hon blir äldre. Önskar er en fin torsdag, allihop!

Där hade dom tänkt till…

Av , , 2 kommentarer 14

 

Igår hade vi ett gäng studenter på besök, på jobbet. Så var det ifjol också, och anledningen är att dom har som uppgift att intervjua människor med funktionshinder och sedan skissa på ett boende som skulle kunna passa en människa med just dom hindren.
Jag frågade om dom inte fick skissa på hjälpmedlen också, som vi använder, men det var inget dom visste om det skulle bli aktuellt. För så här är det ju, att ingen som inte sitter i en rullstol själv, eller som arbetar som personlig assistent och dagligen kommer i kontakt med dom problem det kan medföra, kan inte heller se vart hindren ligger.
Vet inte om jag nämnt det förut, men om ni, för att ta ett exempel, kollar hur handtagen på en manuell rullstol ser ut, och tänkt er att styra runt på en sån stol en lite längre sträcka, och sedan kikar ni på hur ett handtag till en barnvagn ser ut…skillnad va?
Sättet du får hålla händerna blir rätt så stor, och man tycker inte att det borde vara en så svår sak att fixa, man kunde väl få ett val, tycker man. Eller, för att ta ett annat exempel.
Lägenheten där chefen bor, är handikapps anpassad, mm, det finns tomrum under bänkarna i köket, så om hon vill, kan hon komma dit med rullstolen, men…ponera att hon behöver ström till elvispen, så fanns där helt plötsligt inget uttag, annat än längst ner på golvet, under bänken, jojo, där hade dom minsann tänkt till… eller inte.
Tänk vad finurligt och bra det hade kunnat vara om det fanns ett ställe där man kunde lämna in sina idéer och någon fixade fram verktygen… hade ju varit underbart. Själv vet jag, i och med jobbet jag haft förut, att ta en produkt från idé till marknad, inte är det tvärenklaste, och en slant på banken krävs också.
Om två timmar ska jag vara på öron/näsa/hals, ska bli intressant att höra om dom hittar nåt galet nu då, tyvärr så är det ju så att man hoppas på det, nåt är ju fel, det känner jag, men om ingen kan ”se” felet, så kan sällan något göras åt det, heller. Sen ska jag höra om mamma ligger kvar och i så fall åker jag upp till henne en sväng. Ha det gott allihop!