Etikett: Östra station

Kvinnan som talade med hundar 🫣😶😊

Av , , 4 kommentarer 10

Kollade in bygget på Östra Station igår, det går framåt

Men det var inte därför jag var där, utan jag hade en kaffedejt med Katarina uppe på Nybro. Vi satt och pratade om allt möjligt och jag tycker ändå att det är lite roligt, att ju mer vi pratar, desto mer inser man hur lik man kan vara i tycke och smak.

Inte bara då det gäller åsikter eller hur man tänker i vissa, specifika situationer. Utan även vad man gillar och ogillar. Hon diggar, på tal om det, lampor. Gissa vad jag gillar…jomen lampor, förstås. Haha…berättade att jag ville ha en liten fönsterlampa och hade suttit och googlat på nån lämpligt frän lampa, bara dagen innan.

Jag hittade en jag vill ha, fast, priset bestämde att jag INTE alls kommer att genomföra ett köp, finns inte på min världskarta.

 

Den finns även i större format…gissa om jag hoppas att jag snubblar över en sån, nånstans på en loppis, för en billig peng, haha.

Efter lunchfikat tog vi hennes hund Thompson och gick en, nästan 5 kilometers promenad i omgivningarna. Thompson är ju en underbart fin kille. Här lånar jag av bild av tagen av ägarinnan, Katarina Tengman 🧡

Vi pratade en hel del om hundar också. Jag gick och funderade på det idag, på min och Winstones morgonsväng. Vi kostade på oss en lite längre prommis idag, han verkade pigg och på.

Jag vänder mig om och inser hur maskerad han är i denna omgivning

Det blev lite drygt 2 kilometer, på ett behagligt underlag, även om asfalt inte är optimalt ur flera synvinklar. Men det ger bra fäste!

Nå, jag tänkte på hur vi formar våra djur efter vårt beteende. Sen är alla djur individer, inte att förglömma. En del är enmans hundar och andra gillar och lyder alla i en familj. Winstone kan lätt hänga med oss men jag tror mig ha mest att säga till om. Ibland behöver jag inte använda ord heller utan bara en blick eller nick.

Skrev ju det förut också, att det känns som om han håller på gubba till sig. Han bryr sig inte lika mycket om andra hundar, vid hundmöten. Han gruffar inte alls åt alla som han gjorde förut. Det enda som är sig absolut likt är skällandet då någon plingar eller knackar på dörren. Och han vänjer sig aldrig med att hyresgästerna kommer och går.

Om jag ser att dom är på väg in så kan jag distrahera honom, och ibland hinner jag bli så glad över att han tyst sitter och väntar, tittar på mig, väntar men lik förbenat vill han ha sista voffen och avrundar inlärnings sessionen med ett

*SUCK*

Har säkert skrivit om detta förut men… Jag jobbade en period i mitt liv hos den fantastiska kvinnan Annika Collén. Företaget hade hon hemma i sin villa på Marieberg. Hon hade även en hund, Lufsen, som var en Cavalier King Charles. Här lånad bild från nätet.

Hon införde en daglig rutin. Lufsen tog med oss ut på en promenad. Vi fick allihop frisk luft och lite paus från stillasittandet. Vi träffade ofta på en kvinna som hade en liten grå/vit toypudel. Kvinnan skulle jag vilja beskriva som aningens högljudd, det hördes när hon pratade. Hon puttade rollatorn framför sig och hunden var alltid vid hennes sida

Jättetrevlig, så våra ”-Hej”, började sakta men säkert bli lite mer. Hon kunde stanna och berätta nån fadäs, eller en liten anekdot från förr. Det blev nästan som att vi såg fram emot dessa möten. Hon var rolig!

Julen närmade sig och Annika pyntade hela taket i köksregionen med hängande julkulor i olika höjder. Det såg fantastiskt ut, på riktigt. Hon hade även nylagt ett golv som sträckte sig från ytterdörr ända in i köket. Kan tillägga att hon hade halvöppen planlösning, så hallen flöt in till köksbordet som stod avsides från själva köket. Det var MÅNGA kulor som hängde i taket.

Då vi skulle ut en morgon så frågade Annika om vi skulle bjuda in kvinnan på fika, ifall vi skulle träffa på henne. Oh ja, det tyckte jag kunde bli en intressant eftermiddags fika. Sagt och gjort, vi träffade kvinnan och Annika frågade om hon ville komma på en kaffe. Hon tackade ja och vi bestämde en tid hon kunde komma.

Kvinnan hade lite rörelse problem, så då hon kom och steg in genom ytterdörren blev vi varse att hon hade värsta broddarna på sig

Jo ja, jag överdriver lite, men bara lite. Ni fattar skräcken i Annikas ögon då kvinnan säger att hon inte kan ta av sig skor eller dobbar. Annika såg nog hennes nylagda golv, rivas upp i flisor. Fast, Annika är inte den som kan komma på lösningarna i stunden. Hon stoppar kvinnan, springer och hämtar 2 trasmattor, och vi lägger dom framför kvinnans fötter och flyttar mattorna vartefter stegen hon tar. Haha, vilken syn för gudarna, där vi niger och knä och ryggböjer inför kvinnan.

Men fram kom hon och kunde parkera sig själv i en köksstol. Oj vad vi skrattade och häpnande, samt såg dessa julkulor snurra och åka fram och tillbaka eftersom kvinnan inte bara pratade med rösten utan även med armar och händer. Hon klatschade till kulorna med jämna mellanrum och vi duckade där vi satt, i tron om att kulorna skulle lossna från taket. Men…dom satt kvar, wohoo!!

Nu till det jag verkligen ville berätta, som var så otroligt och ofattbart. Fast enligt utsago, en helt sann historia.

Kvinnan hade förlorat sin syster (här lämnar jag det öppet, för jag kan minnas fel), eller sin svägerska, några år innan den här underhållande december dagen. ”Systern”, för enkelhetens skull, namnger jag henne till Asta, hade en hund. Och plötsligt började hunden komma upp i sängen varenda kväll och där, lägga sig bakom Asta.

Hon tyckte det kändes så konstigt och hon började undra om hunden var sjuk på nåt sätt. Så fick hon höra talas om en kvinna, som kunde prata med hundar. På den tiden det begav sig, så fanns den kvinnan belägen några mil utanför Umeå. Asta bokade in en tid hos kvinnan.

På plats fick hon lämna över hunden och själv sitta utanför och vänta till ”samtalet” var över. Hundprataren tog sedan in Asta på rummet och sa att hunden vill, å det bestämdaste att du ringer och får en läkartid. Hunden är orolig över dig, och det är bråttom.

Asta ringer givetvis och får en tid. Hon hinner dock inte få någon behandling utan dör efter 3 veckor. Hon hade fått Cancer, och hunden kände av detta och därför hade den velat visa henne att något var fel.

När Astas syster, kvinnan hemma hos Annika, (nu döper jag henne till Karin, för att göra det enkelt här också) berättat detta så slutar det inte där. Med gråten, fortfarande i rösten efter minnet med Asta, så talar hon om att hon ville åka dit med hennes hund också. Ifall den kunde ha något att förtälja.

Här mina vänner, så avslutar jag dagens inlägg, med löfte om en fortsättning på den berättelsen imorgon. Jisses, jag må ju hinna göra annat idag än bara skriva, haha. Ha en fin lördag, allihop!

 

Fränt med bilder i hissen på Östra Station

Av , , Bli först att kommentera 13

Vad förvånad jag blev då jag klev in i hissen på Östra Station igår. Dom har dekorerat väggarna inne i hissen med en fototapet. Det var ju fränt

Apropå Östra Station. Innan du går in, står det klart och tydligt med bild och text, att cyklar är förbjudna därinne. Ändå ser jag cyklar därinne, 7 gånger av 10. Jag struntar fullkomligt i att folk i gemen är lat. Dom orkar inte cykla uppför Svingen, inte ens utför ibland, så dom genar via Stationen.

Så står du där och väntar på hissen, för ibland är det tvunget om man till exempel har en barnvagn eller rullstol med sig. Och det kommer nån med en cykel. Det är tillfällen då jag biter mig själv i läppen, och vänder bort blicken. Har lust att kommentera nåt i stil med att jag tycker dom gör det fantastiskt bra som kan cykla även fast dom är blind. Vilka skills, liksom

Något man kan ta för givet, eftersom dom inte sett skyltarna, tänker jag.

Om jag själv skulle göra samma sak om jag hade cyklat? Nopp, skulle aldrig hända, jag skulle nämligen skämmas då jag vet vad jag själv tänker då det kommer folk där och drar sina cyklar. Om jag hade gjort det som tonåring? Mm, där blir jag osäker, för i dom åren var man inte så noga. Man gjorde det man ville utan närmare eftertanke. Kan vara därför jag tycker att det är mer patetiskt då det kommer vuxna människor med sina cyklar. Nåväl… jag ska fortsätta hålla truten, och titta åt nåt annat håll. Det är väl lika bra.

Idag är det inbokat bad till Winstone. Medan han är därinne ska jag passa på att kolla Glögg lagret inne hos Bo-Lage. 9 november 2019, valde jag dessa flaskor. Tycks minnas att blåbär smakade bra

Sen ska jag shoppa loss lite inne på Ica Maxi inför lördags eventet och blir det tid över, kanske jag rätt och slätt sätter mig där och dricker en kaffe. Känns inte värt att åka hem där emellan.

Inte så mycket mer att förtälja. Ska försöka komma på nåt att bjuda på till glöggen… så jag får notera det på inköpslistan. Saffran och pepparkakor, är nog ett måste, hehe. Önskar er alla en fin torsdag!

 

Armar uppåt sträck!!

Av , , 2 kommentarer 12

Världens finaste hund blev aningens ännu finare igår, efter hundbadet. Hur är det ens möjligt, haha.

Istället för att åka hem, då jag lämnat in honom, så for jag till mamma. Kaffe och småprat. Efteråt fick han följa med till jobbet en kortis och Åke fick komma och hämta honom där.

Själv tog vi en långpromenad på 6 kilometer i solsken. Min stegmätare visade på nytt rekord, över 10 000 steg, fast det är ju en lögn. Nytt rekord sedan jag köpte min nya mobil, ja. Min historik följde inte med, jag förde inte ens över nåt sånt från min gamla. Men det spelar då rakt ingen roll.

Vilket fantastiskt jobb man har va? Betalda promenader, är inte alla förunnat.

Fotade lite från bygget vid Östra Station. Här får dom betalt för styrketräning. Armar uppåt sträck

Så fort man glömmer hur det såg ut, en gång i tiden. Och undrar hur det ser ut då detta står klart

Hur saker och byggnader ser ut. Är inte det enda man kan glömma, bara så där. Jag glömde bort att jag inte ätit min lunch igår, det kom jag på efter 15, då jag sedan intagit den blev det aldrig att jag åt någon middag. Det kändes ju lite för tätt inpå. Well well, det är ju knappast så man svälter ändå, men…

Jag tror att jag egentligen skulle ha fått haft min semester kvar, att få ta ut nu som i nu. Det har varit halvsnurrigt ett tag. Pratar mer om händelser än att jag glömmer äta min lunch. Men det är väl en del av livet. Ibland går vi i uppförsbackar och andra gånger går det utför, i 120. Den här viktiga egen tiden, känns som ett minne blott. Den där tiden då man bara är själv, mol allena. Och man kan reda ut saker i huvudet, i lugn och ro. Det har förmodligen hänt lite för mycket på sistone. Är det inte stormar in real, så stormar det på andra ställen.

Jag vill fortfarande mer än jag hinner. Då hjälper det inte att viljan finns, på riktigt. Utan man lägger saker på hyllan i väntan på… ja i väntan på vad då?

Ska ha chill/kvalitets tid med Tina om 1 månad, ser verkligen fram emot det.

Vår vita fluffhund ska få gå ut på morgon prommis. Så jag önskar er alla en fin onsdag!

 

Jag skulle behöva en PR 🤔😂

Av , , 2 kommentarer 10

På måndag lämnar Theresé landet, för en tripp till Kina. Hon reser i arbetet och ska närvara vid en invigningsceremoni av bygget av en ny fabrik. Där kommer bland annat deras borgmästare att närvara. En av projektledare ska bära någon hörnsten och Theresé har blivit tillfrågad om hon och en från Kina kan vara presentatörer. Dessutom vill dom att hon ska bära kolt. Wow, säger jag, vilken resa hon får göra 🤩

Enda jobbrelaterade resor jag gör, är till och från arbetet… en resa på 5 kilometer enkel väg 😅

Fast, å andra sidan, ska jag vara glad för det. Hur många gånger tror ni annars att Polisen får ta emot orosanmälningar då jag försvunnit från alla radarfrekvenser. Ska jag resa får jag anlita en PR (personlig reseguide). Såg en nostalgibild på fejjan igår, där barnet hade en sele. Inte så ovanligt på 60-70 talet. Här lånar jag en bild från wikipedia. Barnselar används ju även idag, fast kanske mest i skidbackar. Jag har själv, aldrig sett någon gå med ett barn i sele, men… 👀

 

Mja, det kanske min PR skulle få ha på mig med. Så jag inte helt plötsligt gör en avvikelse från den, minutiöst planerade resrutten, och hamnar i en mörk återvändsgränd, fast därinne hittar jag ändå en utgång, som ingen annan människa hittar efter mig. Här åsyftar jag givetvis det där tipset jag fick då jag klev av planet på Arlanda.

-Ta rygg på folket! Och det gjorde jag ju, fast ”folket” gick in på toan, och då var jag lost. Men… jag hittade till sist, en vanlig trappa, som det sedan hördes, inte ens skulle finnas där. Vilka talanger besitter inte jag!!

Åke for och shoppade loss på en ny brevlåda, våran ser nalta misshandlad ut. Den ska upp då nya brädor på staketet, kommit på plats. Han köpte även en mjukare järnkratta så man får upp stenarna från gräsmattan och en skurborste för altanen.

Tittar man nu på väderprognoserna får man vara glad om det blir en fin dag inom närmsta 2 veckorna. Regn och snö är att förvänta sig. Men men… bättre dagar kommer. Nu undrar jag om jag vid tillfälle, skulle kunna smeta in altanen med ättika, som jag läste nånstans, och det ska då lösa upp en hel del smuts. Ja man ska ju blanda ut ättikan förstås, det har jag koll på.

Det kan ju inte hänga på vädret i alla fall. Sen kan man vänta med såpskurningen till en soligare dag.

Snö soffan är i alla fall ett minne blott.


Det går verkligen undan då det sätter fart med snösmältningen. Såg att tjälen inte varit speciellt djup i vinter och då rinner det ju undan bättre. Nånting som då blev positivt med snömängden vi fick, och att den kom så fort. För då hann inte backen frysa.

Fotade lite av fortskridandet av bygget vid Östra Station. Här för 1 år sedan…


Och igår…


Det går undan, lika snabbt som man brukar glömma hur det en gång såg ut. En av mina vänner som jag hängde med, bodde i en av träkåkarna där nere på Sågargatan. Det känns som en annan del av världen om man idag, tänker på hur det såg ut då, på 80 talet.

Planen idag är att åka på Avion och köpa ett par bra skor att gå i. Det lär jag ju göra innan lunch, eftersom jag jobbar idag. Man hinner inte så mycket på förmiddagarna då man har tider att passa.

Avslutar med en fantastiskt fin bild som Annelie Wallmark tagit från deras altan på Rote, i Renbergsvattnet…wowfaktor på den!! Och en fin dag till er!

Helt vanlig tia…eller 😁

Av , , 2 kommentarer 18

Äntligen kommer Östra Station att få lite mer liv igen. Nybro Konditori kommer att öppna på stationen, under februari.

 

Fotnot: Jag följer Västerbottens-kuriren på Instagram och det var där jag hittade artikeln. Finns även att läsa på vk.se.

Sen Ullas flyttade ut från den lokalen, har det stått, ekande tomt och övergivet. Jag hyste dock små förhoppningar om att det skulle komma ett gulligt lite Café, till nybyggnationerna runt Östra Station. Fast det ska stå klart nån gång under 2024, så då hade man fått vänta ännu längre.

Hade ju en trevlig lunchdejt på Nybro igår. Med en kvinna i sina bästa år som jag haft ynnesten att jobba med under 8 år. Inte en assistent, utan en av alla kundansvariga vi haft genom mina 12 år.

Gjorde en snabbrunda inne på Expo innan jag åkte hem igen. Hade hunnit fråga ifall Nicco skulle med till Rosendahls efter middagen. Hon tog med Lotta och efter en sväng därinne där jag även fick med Annelies pryl, som hon betalat men av förståeliga skäl, inte hämtat upp.

Såg faktiskt mer än en tavla där, målade av Åkes farbror Jean Ragnar. Men den här stack ut lite från hans mer, sedvanliga motiv. Kul att det var ett sparkande par. Men den fick stå kvar. Vi kan ju inte köpa alla hans tavlor som vi stöter på. Då må vi ju bygga ut först 😅

Jag gjorde 1 inköp, en öppnare, why not. Det är lite med öppnare som andra saker man inte alltid använder. När man ska ha dom, så ligger dom nånstans där dom inte ska vara eller så har man stordukning och en öppnare sa skickas runt på bordet. Nej, då är det bättre att gardera upp lite. 10 kronor kan den absolut vara värd.

 

Apropå 10 kronor, såg den här fina annonsen som nån lagt ut på Klotterplanket.


Haha, jodå, fast det är förmodligen en av dom där feltryckta tio kronorna som hade huvudet upp och ner, som kan vara värda en slant.

När det moderna tiokronorsmyntet präglades första gången i maj 1991, lossnade en stamp och vred sig vilket resulterade i en serie felpräglade mynt där bak- och framsidan av myntet är vridna jämfört med varandra. Dessa mynt är samlarobjekt som är värda mer än det nominella värdet på den öppna marknaden.

Gissa om man förträngt det där. För gissa hur många gånger jag kollat tio kronorna…jo, senast igår, då jag visste att det låg en inne på kökshyllan.Inga konstigheter med den, eller 🤔


Fast dessförinnan, njae, det var nog väldigt längesen jag satt och vred och vände på en tia. Å andra sidan, använder åtminstone inte jag kontanter, om jag kan undvika det. Så oddsen att jag haft en, är väl liten, snudd på, obefintlig.

Min arbetsdag börjar 11 idag, därför hade jag ställt klockan på morgonen. Jag tillhör inte dom som kan kliva upp och bara ge sig iväg. Nä, aldrig, nån typ av startbana vill man väl ha. Kaffe ska hinnas med, morgon promenad, frukost och sånt. Kanske går över på Ullas och köper med en lunchmacka….hm Ingen dum idé…kanske. Apropå morgonpromenad. Det där molnet jag fotade igår, följde med oss på turen. Växte på sig lite, men ändå.

Annan färg på himlen just nu.

Nåväl, jag avslutar med en bild på amaryllisen som står i full blom, för tredje gången. Fantastiskt Men jag vet att det kanske inte är så ovanligt, mer ovanligt att det sker i mitt hem, tänker jag 😏 Ha en fin fredag, allihop!

Livet är väl inte som en chokladask, utan hellre som en tallrik tomtegröt

Av , , Bli först att kommentera 13

För ett år sedan satt jag med Sally på Alvik, eller mer internationellt, Umeå Airport. Hon skulle hem efter att ha varit här en vecka. Men inte utan att… det här la jag ut på fejjan. Samt min kommentar under den, efter att vi fått tips om vad vi skulle göra.


Theresé kommenterade att det var tur, att flygplatsen här, inte är så våldsamt stor, så vi behövde inte plöja igenom så mycket.

Och, precis av den anledningen, storleken alltså. Så bestämde jag igår, att vi åkte till Östra Station, där jag visste att det inte var så stort. Utan jag trodde mig vara rätt så säker på att vi skulle hitta rätt. Dessutom kunde vi sitta inomhus i väntan på tåget.


Det absolut enda som hände, värt att notera till nästa gång, var att vi stod i fel ände av perrongen. Hur kunde vi ens komma fram till att fjärde vagn, skulle vara först?


Men hon kom tryggt och säkert med. Jag kände mig superstolt över uppdrag slutfört. Kanske man skulle kunna bli ambulerande tågguide värdinna på Östra Station. Antingen anställd av Norrbotnia Banan, alternativt som konsult, ska suga på den karamellen.


“Life is like a box of chocolates, you never know what you’re going to get” som Forrest mamma sa. Fast det är väl ändå en liten lögn, eller?

Bokstavligt talat, alltså. För visst finns det en innehålls deklaration och oftast, vad jag vet, en beskrivning av vad du kan hitta i chokladen.

Ska vi vara sanna och ta Forrest mamma på orden, skulle hon hellre sagt. Life is like a bowl of porridge or to be more correct, Swedish rice pudding, you never know who will get the almond. För det vet man ju verkligen inte, hehe…

Nåja, rent filosofiskt, kan en chokladbit vara som sammet för själen, för en person, som älskar just den smaken. Och för en annan, som kanske inte ens tål choklad, kan den vara förödande. Kanske var det det, som mamman menade. Jag vet faktiskt inte, men mina tankar här, kom bara neddimpande i skallen igår kväll, vid middagsbordet.

Snodde ihop en tekaksdeg på havremjölk igår kväll. Dom blev absolut godkända. Brödbaket kontrollerades från början till slut, av ytterst köksansvarige, Winstone.


Idag är det i alla fall kladdkakans dag, vilken tur att vi har kvar av citronkladdkakan. Men inte bara det, nu råkar jag vet att Ingegerd har namnsdag denna dag. Så grattis på namnsdagen Ingegerd! Och till er andra, ha en fin måndag!

I lost it, lite i alla fall…

Av , , 2 kommentarer 15

Mina planer för gårdagen var att dammsuga lite innan jag skulle iväg och kolla in Höstljus. Det sprack… det blev både dammtorkning, torka köksfönster och teverumsfönster, dammsög, och baka bullar. Så… I lost it, lite i alla fall 😜

Det var bitigt i luften, men lyckades ändå knäppa några bilder. Några skarpare än andra. Svårt med nattläge då man ska hålla mobilen absolut still, och man förlorat känseln i fingrarna.
Älskar då lysen speglas i vattnet, stadskänslan. Månen var otroligt fin, men pytt, på bild, gjordes den ingen rättvisa. Nåja, det ser ju ut att regna framöver, så det blev den perfekta kvällen att kolla in ljusen, i alla fall.


Sally kom på utsatt tid. Eftersom jag ändå var vid Östra Station då hon skulle komma, så passade den utmärkt att jag plockade upp henne där. Och tänk, jag behövde inte leta vart jag skulle gå, det blev rätt med en gång. Hahaa… En alldeles lagom station, för mig.

Resan hade gått bra, lite långsamt förstås. Det blir några timmar att slå ihjäl på tåget. Vi hämtade upp Åke och Nicco och for ner på klubben som hade sin första fika kväll för säsongen.
Blev inga fler bilder därifrån, man utanför, haha. Himlen lyste på ett skumt sätt. Men som sagt tidigare, svårt att återskapa det jag såg.

Fast ändå 🤩

Nu ska jag avslöja vem, eller rättare sagt vad, som stod utanför dörren igår. Ni som inte läste inlägget igår, här kommer dom bilderna igen…


Och detta var vad som skuggade fönsterglaset och rörde sig med solens vandring på himlen. Oh my, det var ju nästan scary, men bara nästan 😆


Jobbar i eftermiddag. Sally ska hänga med Nicco och Sambo. Apropå Nicco, och det jag skrev för några dagar sedan, om slöseriet då man förpackar saker i kartonger. Fast det hade rymts i en liten ask…typ.

Nicco hade beställt en sak. Får sms att paketet anlänt. Hämtar ut det och allt är som det ska. Hon får till och med en liten godis i paketet, som tack för beställningen. Får ett nytt sms, med en ny kod, och nytt paket att hämta, från samma avsändare. Hon förstår inte vad det kan vara, då hon redan fått det hon beställt. Nå, hon hämtar ut paketet. Här ligger det hemma på hennes köksbord.


Och gissa nu, vad som låg däri…. NÄÄÄ jag vet, det kan ni inte men håll i er. Det var detta.


Någon skämta med henne aprillo. Det kan ju för fasen inte vara en levande varelse som förpackar sakerna man beställer 🤯 Hade jag ett sånt jobb så hade jag blivit deprimerad av att packa in små saker i stora paket, på riktigt.

Hon har förövrigt, efter att ha slutat skratta så tårarna rann, lagt ut bilden på Insta och taggat företaget hon shoppade av. Får se om dom reagerar på det eller.

Ha en fin dag, allihop, vädret till trots!

Hamrinsberget var den säkra vägen hem…

Av , , 2 kommentarer 15

Jan A kommenterade mitt inlägg på FB igår, angående skräp sms. Han har fått några liknande sms, och det var folk som fått sitt Facebook-konto hackat. Jaha, det kunde man ju räknat ut.

Sorry, där spårade jag lite, men det handlade om att hacka i alla fall.

Tina kommenterade också, men då var det ifall det verkligen heter miniorer, eller juniorer…möjligtvis…minioner, hahaa…

Inte lätt att hålla reda på. Men jag tror att juniorer heter det då man kommer upp lite i ålder. Jag mindes ju plötsligt kyrkans barntimme, som jag fick gå på. Inte så mycket för det kristna innehållets skull, men det var ju något att göra. Pyssel och lekar. Har dock nåt annat minne om att jag inte var där så ofta, man fick väl gå lite som man ville. Ingen plikt, direkt.

Dokumenterade lite över bygget vid Östra Station igår. Måste bara komma ihåg att gå den där vägen med jämna mellanrum. Har en aning om att det kan gå fort då dom väl håller på.

Och den lilla tjejen står fortfarande kvar och tittar ut genom fönstret.

Perrongen har också blivit längre.

Nu kommer man knappt ihåg hur det såg ut då man var i 15-16 års åldern och hade en kompis som bodde nere på Sågargatan, tror jag det hette. Där nu Storgatan går runt höghusen ut mot dom nybyggda höghusen, längst älven.

Många gånger hoppade man över järnvägsspåret och kämpade uppför den gräsbeklädda backen upp mot NUS. Det var den kortaste vägen hem. Annars kunde man runda Hamrinsberget upp till Berghem. Det var den säkra vägen.

Ska dricka upp kaffe i koppen, sen tror jag att jag drar iväg med Winstone en runda. Så får man känna lite på vädret. Tänk om man fick grilla sig en korv, till lunch Innan man åker och gör sista passet den här veckan.

Ha en fin påskdag, allihop!

Före och efter 📷😶

Av , , 2 kommentarer 12

Kan väl inte ha undgått någon att dom bygger nere på Östra Station. Ska bli en liten Konsumbutik, kontor och nåt gym, där på parkeringen. Så här ser framtidsbilden ut. Jösses vad byggnader. Klicka på bilden för mer info.


Bygget lockar nyfikna åskådare…tydligen. Den där mannen stod på det där sättet, utan att röra en fena, i tio minuter. Gissa om jag vid första anblicken, trodde att han stod och pinkade. No hands 👐


Synd att man är dålig på att dokumentera, ett före och ett efter. Man glömmer ju bort, så himla fort, hur det såg ut förut. Och det skapar en väldans massa diskussioner. Jomen visst var det ett hus där Näää, det var en stor sten, huset du pratar om stod borta vid rondellen och det var inte gult, det var vitt.

Som huset dom rev uppe vid NUS. Jag fotade då det var rivet…tooo late Maria.


Och idag.


Ska ha nån bild då dom höll på också, men vart är den där before bilden…mm. Finns väl säkerligen andra som fotat, men ändå. Varför tänkte inte jag på det 🤔

Då jag åkte från jobbet igår, var det jättecoola färgskiftningar på himlen. Påminde om Emmas tavlor, på riktigt. Mörk blå, mot ljust och sedan svart.

Jag svängde in mot stan, för att se om det såg likadant ut, vid stadskyrkan. Hade varit fränt, tänker jag, om man fått en bild där, på kyrktoppen och himlen ovanför. Men nopp, där var det bara svart.

Så jag fortsatte ut till cykelbron, men tyvärr, inte alls vad jag såg från början. Fast nån bild tog jag i alla fall.


Winstone förändras inte så mycket, idag ångrar jag mest att man inte fotade mer då han var lill liten. Nåja, han fastnar då på bilden i alla fall.


Även n´Åke, här med klotis, som han nu satt ihop. I love it 😍


Önskar er alla en fin torsdag!

Så var det dags…igen..

Av , , Bli först att kommentera 15

2 september, 2020, så fotade jag detta.


Det blev sedan till en vadslagning mellan jag och Elisabeth, som handlade om, hur länge det skulle dröja, innan dom fixat till bokstäverna. Jag förlorade vadet, trodde väl att det skulle fixas omgående. Folk som reser och ska ut och resa vill väl mötas av nåt som ser fräscht ut. Men tydligen är eller var, inte det prio ett.
I förrgår, var det dags igen. Nu med en annan bokstav borta, nämligen ett A.

Elisabeth är en hårding, hon tror att det kommer att ta 5 månader innan dom fått ut tummen. Jag som ibland, lite motvilligt, vill ställa mig positiv till allt, skrev att det där är lagat om 1 månad. Hahaa, jag börjar nu tro att det var optimisten i mig som talade, men, det är bara att stå sitt kast och hoppas att jag har tumme med nån, i alla fall.


Sebastian Klausen, mina vänner, håller på att bli bloggkändis, här på mina sidor. Igår var det en annan som kommenterade ett äldre inlägg om den fejkade figuren. Och i Spanien kan man tydligen stöta på hans eller hennes, annonser.


Jag blir glad, varje gång jag får en sån här kommentar, för det innebär att dom googlat och hittat det jag skrivit. Så nån typ av nytta gör jag ju ändå. Det sorgliga är väl att det ens ska behövas. Och tänk, onda tanke, om det är nån som betalat dyra pengar i hopp om att ha gjort världens klipp.

Från det ena till nåt heeelt annat. Hälsa och lungkapacitet. Vet nu inte om detta är en riktig test. Men om jag väljer att tro på det så är mina lungor i superbra skick, haha. Det roliga är väl att jag inte är en atlet, eller idrottskvinna. Men, däremot har jag, trots 28 år som före detta rökare, rejält med luft i lungorna. Jag har satt åldersgräns på klippet, kanske löjligt, men jag vill inte att barn testar att hålla andan så där.

Fråga mina barn, dom var nämligen på plats då jag skulle pumpa upp en liten hoppborg som Nicco fick. Jag blev så less på den tid det tog, så jag slängde pumpen och blåste upp den själv. Det är träning, på riktigt.

Samma sak har jag gjort då det gäller uppblåsbara madrasser, stora badsaker annat. Dom som stått bredvid, får svårt att andas och ont i huvudet, bara genom att tänka tanken på att dom skulle göra samma sak…

Jaja, vi har väl alla våra dolda, talanger, i guess.


Ha en superbra tisdag, allihop!

Maria Lundmark Hällsten