Etikett: personal

Då var det färdiglekt!

Av , , Bli först att kommentera 13

Har det att göra med åldern, då man börjar tänka på följder av vad som kan hända om man gör så här eller så där? Eller är man bara en mes propp, månntro.

Nu ser jag såna här bauta snöklumpar lite varstans, och många gånger placerade högt upp på nån snöhög.

55451733_10157005900531585_4984001060981964800_nDen här specifika klumpen är nästan lika hög, som jag. Nej, jag har inte klättrat upp och mätt, men jag uppskattar storleken på ett ungefär, en bild ljuger ju ibland rätt så ofta:

48364961_10155807657507470_2286269228338118656_nJag VET, in facto, att om jag hade varit i 8-9 års åldern så hade jag stått däruppe och försökt putta ner den där klumpen…tveklöst, och jag hade inte varit ensam heller. Och där tänker jag då ett steg längre, idag. What if, nån stackare står under och ska testa att hålla emot, eller för all del, ta emot den där snöklumpen som säkerligen väger sina modiga kilon.

Vet också att man kan inte bädda in barn i bomull, dom måste testa och lära sig själv, fast jag tycker att man också, som vuxen kan försöka tänka följder och göra vägen lite enklare. Ofta är det tillfällen som ges, då man gör saker som sedan inte blev så bra.

När jag funderade på detta igår, så kom jag ihåg tjafset på förskolan där Nicco gick, och hur vuxna då, resonerade. Idioti! Dom hade en kulle på gården där det åktes skranor på vintern.

50654746_10156874679841585_2745864002121760768_nSkranbanan, om den följde den naturliga vägen, slutade vid ett träd. Och där ville då förskollärarna undvika brutna ben och skallskador, så dom var förutseende och band fast skranorna som skydd runt stammen.

Men det gällde ju att vara observant ändå och lättast var väl att få såga ner det där trädet. Så dom kontaktade Umeå kommun. Gissa svaret…och det var en vuxen där i luren.

54730035_10157006660021585_7274041064447541248_n-Vet ni hur långt tid det tar för ett träd att växa upp? Så nej, det sågas inte ner nåt träd, och har ni problem med det så kan vi istället komma och gräva bort kullen.
Jo, det är sant! Visst, det var ju bra tänkt att undanröja en fara, ingen kulle så kunde ju knappast nån åka ner och hamna i ett träd, fast…barn måste väl ändå få tillfälle att leka också.

På samma förskola, flera år senare, och jag passerade och gick in och pratade lite. Jag noterade att det inte fanns några gungor uppe och frågade om dom höll på göra nytt. Nopp, det fanns inte tillräckligt med personal, så gungorna plockades ner för att undanröja en potentiell fara om barn gungade men utan uppsikt.

Så galet! Och jag förstår ju att det inte sitter i personalen, utan i pengar och tyvärr så är det alltid nån som ska drabbas av besparingar. Och den här gången blev det barnen. Medan jag tänker på hur många som är arbetslösa och satt i olika projekt, men låt dom gå och göra praktik där det behövs folk, även om dom ska gå utöver, ordinarie personal, så ser ju 4 ögon, mer än 2. Har jag rätt eller har jag rätt.

Hoppas på en fin fredag, för er alla!

Gnissel och gnäll, klagovisor och annat!

Av , , Bli först att kommentera 15

För några år sedan, la jag ut ett inlägg om Klingels dåliga bemötande och detta inlägg har fått några kommentarer. Lite random, så där, några som håller med om det jag skrev och 2 andra, som var jättenöjda.

20150825_192444-614x1024Klicka på bilden så kommer ni till inlägget

Nå, det är väl bra, att dom är nöjd, tänker jag, men den sista kommentaren jag fick där, tyckte jag var lite knepig, faktiskt. Så här löd den och jag citerar:

”Kära handla-hos-Klingel-kollegor. Jag har sporadiskt handlat från Klingel i några år. Det har gått si-så-där ibland. Oftast har det fungerat som jag förväntat mig, man måste bara vara medveten om att det är ett postorderföretag – med de svagheter såna har (dom har fördelar också). Deras service tycker jag är precis vad jag väntar. Jag köpte t ex ett armbandsur. Det var något fel på det så jag reklamerade. Inom en vecka kom det ett nytt felfritt. Jag använde det tills batteriet tog slut, men tyvärr fanns det ingen upplysning om hur jag satte in ett nytt.Jag kan inte heller se hur man skall öppna boetten. Detta var ett minus förstås. Annars ger Klingel ett gott intryck. Gnäll inte i onödan är mitt råd.” Slutcitat

Och här går jag ju igång på detta, gnäll inte i onödan. Ehh ok, har Erik ens läst mitt inlägg? Nja, kanske tvärsöver i så fall. Och här kommer mitt svar och jag citerar:

”Käre Erik! Hoppas du läste inlägget och även dom kommentarer som skrivits. Av vilken anledning ska man inte få framföra klagomål? Jag lämnar det fritt fram att lägga ut även din kommentar som ju är positiv, du kan även starta en egen blogg eller FB sida, med Klingel vänner och där ösa beröm över företaget. Nu var jag lite sarkastisk, jag vet :D Skämt å sidor, om inga klagomål framförs så lär dom heller aldrig åtgärdas, eller hur? Dom må ju få veta vilka fel och brister dom har och kanske skola in sin personal bättre för att få det perfekta kundbemötandet. Så klaga på, säger jag, till er som har blivit dåligt bemötta eller känner er lurade på andra sätt och vis, inte nödvändigtvis från just Klingel. Ha en fin fortsättning Erik! Och tack för din kommentar!” Slutcitat

Undrar nu, hur ni, mina läsare/följare, tycker och tänker kring detta? Ska vi inte säga ifrån då saker och ting inte fungerar som det ska? Hur blir det i så fall bot och bättring?

Jag följde en tråd på FB och där var det nån som var missnöjd med hotell Lappland i Lycksele. Och genast fick inläggsförfattaren på skallen. Hur kunde hon klaga, varför inte vända sig direkt till dom på hotellet…vadå dålig personal det hade vissa aldrig upplevt, och slutligen…jamen vadå, den som jobbade kanske hade en dålig dag. Haha…tillåt mig skratta.

Vadå dålig dag, varför ska nåns dåliga dag gå ut över nån annan, och speciellt om du har ett jobb där du möter kunder?

Visst köper jag att vi ALLA, kan ha bättre och sämre dagar, absolut, men är dagen så dålig att du inte kan städa upp i hotellrummet, vilket är din uppgift, kanske du skulle ha stannat hemma. Och varför i hela nånting ska du som kund, inte få klaga då du inte fått det du betalat för? Hon hade dessutom varit i kontakt med hotellet, precis som jag som pratade med kundtjänsten på Klingel…innan jag la ut inlägget.

Jaja, nu har jag gnällt färdigt för idag och går vidare med att gratulera en i familjen, nämligen, tadaa:

49592404_10156843085021585_8211050328246714368_nWinstone fyller 6 år idag, och kommer att få nåt alldeles extraordinärt gott, ikväll…kanske en korvbit, eller ett litet blandfat med osockrat jordnötssmör, banan och nån hundgodis, vi får se. 6 år känns som en evighet och ändå inte…

009 028(1) 13480141_1082868015135386_1670392626_n thumbnail_480326_432901313465396_137157573_n2015-12-24 11.17.09 25299074_10155886723486585_5120542849217231385_n 11846684_904514399637416_5664230144117095888_n 208387_729437Några av bilderna har Nicco Hällsten fotat

Hoppas på en bra dag, för er alla!

Hett tips!

Av , , Bli först att kommentera 11

Läste en Allers tidning och hamnade på Tips sidan, och detta tips, väckte ett minne:

46396514_10156726148681585_618525232503717888_oBack in the days, typ, för över 20 år sedan, jobbade jag i köket på en förskola. Detta var ett jobb där jag skulle gå utöver, kokerskan, som råkade vara en gammal klasskompis till mig, Sussie.

Tror vi garvade varje dag, åt både det ena och det andra. Hittade vi inte på ofog och skämt, så kom det av bara farten, eller rättare sagt, helt ogenomtänkt.

Det var nu strax innan jul och Sussie tyckte att vi skulle koka risgrynsgröt…till 40 barn med personal. Med den mängden ätande, så krävdes det en JÄTTESTOR kastrull.

IMG_3682

Klicka på bild för länk till sidan där bilden finna

Den togs fram. mjölken kokades upp och grynen åkte ner i kastrullen.

Vad som sedan följde var en liten miss, tror inte ens att vi kan skylla på ålder och glömska, möjligtvis tillfällig sinnesförvirring, för oss båda två.

Vi gick in i fikarummet, som låg vägg i vägg med köket, och där drack vi kaffe, surrade, pratade med personal som kom och gick, filosoferade, jag menar, vi hade ju all tid i världen. Fast…vi glömde ju bort en sak, gröten borde ju kanske ha rörts om, några varv, då och då :D

Gissa vad som brände fast i kastrullen…och gissa hur högt upp i kastrullen, det satt fast?

Hela vägen upp var det fastbränd gröt, det fanns inte på världskartan att vi skulle få ren kastrullen. Så hon frågade faktiskt områdeschefen om lov, att få skrota den, och det fick vi. Tänker här att det knappast hade hjälpt med tipset från Allers, lite för mycket bränt.

Bidde ingen gröt den dagen, eller ja, kanske en av havregryn, möjligtvis mannagryn, men då under sträng övervakning av oss båda två, under tillagningen. Så ett hett tips kan ju vara att hålla koll på tiden så slipper man arbetet som kan bli efter en bortglömd gröt i kastrull.

Idag ska jag införskaffa hundmat, hämta en beställning gjord till Bo-Lage (spännande), plocka upp blodsockermätaren, hämta upp B:son, och ikväll åker vi till Umevatoriet och hoppas få se lite stjärnor. Det får vi oavsett, men frågan är om det blir riktiga stjärnor eller låtsas, beroende på hur klar himlen är. Kan ju ändras från hur det ser ut just nu.

domteater-1Klickbar bild

Hoppas på en bra dag, för er alla!

En dramatisk dag…med skratt!

Av , , 4 kommentarer 13

Det blev en dramatisk dag, igår…fast nu sa ju Nicco nåt i stil med: Mamma, nu kan du ju göra som flertalet skulle ha gjort. Lägga ut det på FB och börja med…ja, det här skulle jag ju egentligen inte skriva om, men…

Jaja, jag går väl inte in på just det, nåt närmare, men jag agerade i alla fall som jag tror att dom flesta skulle ha gjort, och jag satt med en person, i väntan på ambulans, och ingav denne någon, hopp om liv, hjälp kommer, det är lugnt, jag erbjöd min jacka, ställde frågor och fick svar. Jag gick därifrån, efter 45 minuter, med en en hälsning och önskan om att han skulle ha det så bra, och alla runt om kring tackade så mycket…och det kändes helt ok.

Så steg jag ut därifrån, och in i nästa drama…där Nicco sitter knäböjd vid björken. Hon hade tålmodigt stått utanför, där scenen utspelades, och väntat på ambulans för att kunna vinka in dom på rätt ställe. Dessutom tog hon hand om Winstone, som jag hade varit ute med. Och nu fick hon då se en stackars fågel, bli attackerad och slutligen ihjäl hackad av en skata.

Hon kunde inget göra då hon hade Winstone att hålla rätt på , samt, att hon var rädd för att missa ambulansen om hon lämnade stället där hon stod. När dom äntligen kom, ambulansen, så gick hon hem med Winstone, men då var det redan försent att rädda fågeln. Dock så hade hon handskar  sig och plockade upp den för att sedan bära hem den till oss och begrava den på gården…den blev ingen skatmat, i alla fall, fast den fick offra sitt liv.

2016-10-12 15.06.42Efter allt detta, tyckte jag att vi förtjänade en nykokt kopp kaffe, och en halva blåbärsmuffins, till densamma. Så ringer min mobil…och det råkar vara en försäljare. Jag vill inte prata med honom, är totalt ointresserad, och tycker att han ska höra det, på min röst. Jag överväger att bara lägga på, Nicco överhör honom också.

Han vill sälja en brandvarnare som inte bara tjuter, utan även larmar brandkåren…om man nu inte skulle vara hemma då det börjar brinna. Det hela urartar lite då jag till slut, med väldigt trött röst, säger nåt i stil med att jag typ…skiter i, om  huset brinner ner, jag vill INTE ha nåt sånt där larm som säkert larmar om man rostar en macka för hårt (vilket jag oftast gör), och då jag säger såna saker så går ju han igång, och tyvärr alltså, man skulle kunna tolka hans uttalande som underförstådda hot, då han säger att han i alla fall inte önskar, att vårt hus börjar brinna…ehhh.

Jaha, så ponera att jag skulle vilja sälja in mig som personlig livvakt, ska jag då ringa runt till folk och när dom inte vill ha mina tjänster så ska jag säga till dom att jag absolut inte vill att dom ska bli påhoppade, utsatta för mordförsök och dylikt, men underförstått så kan ju det hända om dom inte lejer mig…eller?

Nå, nu till en liten tvist, för mitt i detta, då våra röster höjs, så börjar Nicco sjunga…the roof is on fire…typ, ni kan lyssna på låten här, (hon tycker inte att jag ska skriva vilken mening hon egentligen började med) det slutade i alla fall med hysteriskt skratt och jag stängde ner samtalet, over and out :D

Dom har, förresten detta nummer: 0731256308 och säger att dom ringer från FöreBygg. Dom går dock inte att hitta på nätet, så…

Ha en fin torsdag, det tänker jag ha!

2016-10-12 14.12.04

Ett minne som aldrig försvinner

Av , , 2 kommentarer 9

Delar ut detta skrev jag för tre år sedan, och tänk, jag visste att det skulle bli exakt så här, den här dagen, i år också. Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för 4 år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungorna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna flöt ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa.

Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, fyra år senare, så är ju givetvis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt. Att sedan få skriva om det, är en terapi som heter duga. Man får det ur sitt system, och man kan se på det som hände, ur andra synvinklar.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad. //Maria

10408638_10152628338147060_5854742157855383060_n pappa1

Vilken utopi, tyckte vi då!

Av , , 2 kommentarer 11

Jag fixade 3 presenter till Sally igår…hon råkar ju fylla 6, imorgon. Hon är lycklig hon, för det lär väl bli kalas för hennes kompisar nu, och sedan ett litet kalas till, då vi kommer ner :D

Vilka prylar det finns! Jag och Nicco gjorde en rundvandring inne på Toys r´us, på Avion, ojoj, fast med leksaksbranschen som en av mina meriter, gjorde drygt 6 år, på ett leksakslager, och 3 av dom åren, även butik, så måste jag säga att en del saker, aldrig ändras.

Jo, kanske namnen, på dom, men funktionerna är nog dom samma, i många fall. Det svåra idag, är att veta vad man köper åt en 6 åring, det som är inne nu, kanske är helt ute imorgon.

Detta med självbetjäning, verkar då vara inne, vilket jag tycker är lite udda. vad hände med servicen, det sociala och trevliga? Hörde att det nu finns ett nytt mathak nere på stan. Där allt, ska skötas via en app som du laddar ner till mobilen. Beställningen görs där…betalningen görs även den, via mobilens ny nerladdade app…

Hm, men dom som nu vågar vägra såna där nymodigheter, dom är alltså inte välkomna där. Fast å andra sidan, jag skulle inte gå dit i alla fall, jag vill bli servad, på riktigt.

Tänker också att det kan vara en liten fara, med att låta kunderna, göra saker själv, kommer inte den dagen då, den anställde, kanske är överflödig?

Varför måste man ha 10 kassörskor, om kunden självscannar sina varor, räcker det inte med 8 stycken då? Kassapersonal på det nya mathaket, göra sig inte besvär heller, dom behövs ju inte…vi betalar ju själva.

Ja, vart är vi på väg, kan man undra, med både fasa och nyfikenhet. Kommer ihåg en handelskurs jag gick, 1993, då sa killen vi hade som lärare, att det kommer en dag, att komma kassor, där kunderna får köra sina egna varor genom kassan, och betala…det tyckte vi lät som en utopi, men nu är vi där, och har varit det, ett bra tag :D

Och här ska ni nu få se Sally, i hennes lappdräkt, som Theresé sytt åt henne, och som hon bar på midsommarfirandet i Järlåsa…jättetuff, tycker jag :D

13482932_10153667778232060_6897778575711363023_o 13495319_10153667777922060_7349041659449390022_n 13528811_10153667778412060_758215242976495691_nÖnskar er alla en fin tisdag!

Kunde inte vara en bättre dag att…

Av , , 7 kommentarer 16

Söndag…solen skiner, kaffet är klart, så det kan ju inte bli en bättre dag att bli, ett år äldre på. 49 år, fast på bloggen står det fortfarande att jag är 46, ja jag vet, men tyvärr, det går inte att ändra på, har försökt otaliga gånger. Någon däruppe, kanske tycker att 46, är en passande ålder :D

Jag tänker köra fri sittning, den som har lust och som är sugen på en tårtbit, får kika in, eller bara komma hit, vi kommer förmodligen att sitta ute, och tårtan räcker så långt den räcker. Kaffe finns och Ica ligger nära, om det skulle krisa :D

Min pappa brukade alltid säga, just på denna dag, att jag föddes på en strålande solig dag, så då tycker jag att det ska få fortsätta vara just det, den här dagen.
I övrigt känns allt att gå åt rätt håll, midsommar och semestern står inför dörren. Lite planering runt det, Tina och Christian kommer att komma upp en sväng, och det ska bli kul att få hänga med henne, ett tag :D

Jag har förövrigt redan fått en ett paket från henne:

2016-06-02 10.56.49 2016-06-02 11.00.372016-06-02 11.00.49

Tror ni jag kunde spara det till födelsedagen…not! Det var en orange (kan ni tänka er :D )klänning/tunika, lite spännande, för det är nåt jag aldrig brukar ha på mig, men någon gång ska väl bli den första, och med ett tillbehör, är det inte så långt borta. Tack Tina, den är jättefin!

Mammas operation gick bra, hon har fått sig en ny hjärtklaff, och det är ju otroligt ändå, hur snabbt man kan repa sig efter en såpass stor operation. Vi hade fått veta innan, att dom som opereras kan få humörsvängningar, bli annorlunda och hallucinera, inte för evigt, men en period efteråt.

Jag var dit dagen efter, och då frågade mamma, specifikt, om det nu var så att hon skulle kunna se konstiga typer…så här 1½ dag efteråt. Jo, svarade sköterskan, det kan man göra, så om du ser en konstig typ, så vet du att det är en hallucination.

Ehhh, tänkte jag, det lät ju lite dumt, för det första, konstiga typer, finns det väl lite varstans, och om du hallucinerar, vet du ju förmodligen inte, att det är just en synvilla. Komiskt om det skulle kommit in en människa med något annorlunda utseende, och mamma skulle ha pekat, skrattat och sagt, men du, jag vet att du är en synvilla, hahaa…

Nåja, det är då fantastiskt snälla och duktiga läkare, sköterskor och annan personal på Thorax, så det tackar vi för.

Nä, mina vänner, det här går inte, ut i fin vädret, kanske göra sig i ordning, först, dock :D Ha det gott, allihop!

IMG_0991

Jag har klurat ut det!

Av , , 1 kommentar 13

Jag tänkte nu lite på det här med sjukvården. Nu har man ju sett insidan också, ett par dagar, och hur det funkar. Det satt två herrar i dagrummet och resonerade om det här med sjukhussjukan, och hur tusan man kunde få det, jag menar, sa ena gubben, dom städar ju och spritar, så det är ju rent.

Hm…mja, på dom 5 dagar jag var i mitt rum, så torkades/torrmoppades golven 3 gånger, jag hade en påse som ramlat ner under sängen (jag plockade inte upp den av en enda anledning, jag tog mig inte ner) den syntes lång väg. Då golvet var klart, låg påsen kvar.

Toaletten städades 2 gånger, den ena gången kom en kille in, sprayade dörren, gick in på toa, sprayade igen, spolade och var klar på 30 sekunder, sen gick han. Igår kom en annan kille och tog toaletten, han höll då åtminstone på i 3-4 minuter. Spegeln ovanför handfatet i rummet, togs aldrig, och den var smutsig.

Med egna erfarenheter av städjobb, så vet jag att alla förhandlar till sig det billigaste dom kan få. Och det innebär att den som städar har jätteliten tid på sig att uträtta storverk, och det kommer inte att hända.

Tänk vad trevligt det hade varit om dom här stora företagen, landstingen eller vad det kan vara, köper sina egna städvagnar och anställer städpersonal som då får känna en tillhörighet till stället dom jobbar på, dom räknas som en i gänget och kommer förmodligen att känna sig mer lojal till sin arbetsplats och göra bättre ifrån sig. Nu är det bara stress, hela tiden!

bild bl82 glad städare

bild lånad HÄR

Dom skulle ju också kunna få utöka sina uppgifter, hjälpa till i köket, och fylla på material. Nu gör avdelningspersonal detta jobb vilket tar tid från patienterna istället.

Jag vet inte hur många gånger jag tryckte på larmknappen…inte för att det var akuta saker, men nåt man funderade över, man kunde få vänta i 7-8 minuter innan någon kom. Då undrar man ju vad som händer den gången det är JÄTTEAKUT, och bråttom, hur ska man kunna meddela det?

Jo jag tror jag har klurat ut det, fast ingen har sagt det. Man trycker en gång till på larmknappen, då blir signalen annorlunda och vips så står det två ur personalen i dörren och undrar vad som står på :D

Nåja, jag tillhörde egentligen kirurgavdelningen men blev inskriven på urologen. Det hörde jag sedan, att jag skulle vara tacksam för, på urologen var det inte lika stressigt. Personalen gör nog så gott dom kan och allihop var trevliga att ha att göra med. Så dom kan vara nöjda över gott utfört arbete, men en gissning är att dom inte får betalt, för allt dom gör, och det är ju synd.

Vi har utökat antalet familjemedlemmar nu, tillåt mig presentera…Lill-Lelle:

001 005 009

Önskar er alla en trevlig måndag!

Till salu: Rånarluvor!!!

Av , , Bli först att kommentera 8

Känns underbart då man gjort bort en arbetarhelg, det hjälps inte. Kanske inte så fysiskt ansträngande, egentligen, jo, lite, men det är trots allt så, att man umgås ju knappast med sina vänner heller, tio timmar i sträck, och sedan fortsätter nästa dag, med tio till.

Visst beror det ju mycket på vem man jobbar hos, det finns nog inget ställe som är det andra likt, i det stora hela, och jag trivs verkligen med min brukare, fast att gå dit varje dag…njae, jag tror inte att jag skulle fixa det, seriöst, och det är nog en av alla anledningar, till varför jobbet som personlig assistent, oftast (inte alltid) är en genomgångs fas till något annat.

Själv kan jag idag, inte se mig jobba med något annat, utan jag trivs med yrket som sådant, och så länge jag får vara kvar på det här stället så stannar jag nog, men som med mycket annat, man ska aldrig vara så säker, det kan hända saker på vägen som gör att man vill gå vidare med annat.

Chefen skulle ha på sig nylonstrumbyxor igår, och jag noterade en maska som gått, längst ner vid foten, jaja, det gör ju inte så mycket, inget som syns då man har skor på sig. Men ju senare det blev, desto värre blev det, och vi bestämde oss för att dom där hade gjort sitt, jag skulle kasta bort dom.

Fast du, sa jag, kasta bort, vi kan väl återanvända, vi slänger ut en annons på blocket, överskrift: Rånarluvor!!! Ja, skulle ju kunna funka, men då sa hon att hon skulle ju vilja råna en bank. Hm…men det blir som svårt sa jag, om du ska ha en ur personalen med dig, och hur mycket ska vi involvera oss i dina förehavanden, svårt det där :) Nå, vi lade dom planerna på hyllan och slängde bort ansiktsmasken.

Solen skiner och kanhända det blir en sån där nice utesittar dag, då jag uträttat dom saker jag tänkt mig. Bland annat Djurmagazinet, måste köpa mat till Winstone, och kanske någon affär innehållandes mat, om jag kan komma på nåt vi skulle ha behövt.

Men just nu, vankas det frukost, ska ni höra, och det kommer att bli en turkisk yoghurt, med blåbär och en hårdbröd macka med ett kokt ägg på, låter fint det. Önskar er alla en fin måndag!

 

Dissad och osynlig

Av , , 2 kommentarer 17

 

Jag färdigställde en smörgåstårta igår, på jobbet, och vi hade som en lugnare dag med lite pyssel hemma, ja, förutom en snabb sväng upp på centrum då, men…
När jag lagat middagen skickade jag ett sms till Nicco och undrade om hon skulle äta hemma eller, och i så fall vilken tid. Det gick två minuter så fick jag till svar: Jag är hemma!
Ehhh, ok, jag kunde inte annat än skratta, att jag missat att hon var hemma, jag hann säga till Åke att nu känner hon sig nog både dissad och osynlig, så fick jag ett till sms, innehållande följande figur  :(
Jaja, jag tyckte nog ändå att det var värre då jag skjutsade hem henne i Camaron, från Wheels, för 1 år sedan, samma sak då, jag lagade middag och skickade ett sms och undrade vart tusan hon höll hus… samma svar då: Jag är hemma… ju. Och då hade jag ju ändå haft henne i bilen hem :)
Hehee… ja inte har det med åldern att göra, eller… mjae.
Satt uppe hos pappa igår kväll och det är fortfarande samma misär, då det gäller ljudnivån, dom borrar fram till halvsju på kvällarna, och han får ligga och ha hörselproppar på sig.
Han är en kämpe, vår pappa, och dom på avdelningen håller med, för dom förstår inte heller att han fortfarande är med oss. Utan vatten, dropp och mat i nio dagar och han fortsätter oförtrutet att ticka på. Han hade en väldigt god fysik, efter att ha jobbat i skogen sedan han var 18 år, och det är säkerligen av den anledningen han fortfarande hänger med.
Så tråkigt att det blev så här, och jag VET, helt säkert, och det sa jag också efter vi fått höra om alla skador han ådrog sig, att han kommer att fixa det här, helt säkert. Jag kunde inte se att han inte skulle klara sig, men det var innan, dom kom fram till att han har omfattande hjärnskador, som följd av hjärtstillestånden han fick då dom hämtade honom från olycksplatsen.
Sammalagt 45 minuter… och då förstår man vilka skador han nu inte kommer att överleva. Det är anledningen till varför det blev som det blev. Fruktansvärt orättvist och svårt att ta till sig, men det är fortfarande som det är, en del av livet, vissa drabbas, andra inte.
Uppe på NIVA är det då i alla fall underbar personal som gör allt för att han ska ha det så bra som möjligt, och det är fler av dom som NUS behöver, seriöst. Engagerade människor som bryr sig och som har hjärtat på rätt ställe… tack till er alla som lägger ner er själ i det ni gör!
Nu måste jag snabba på om jag ska ha frukost innan jobbet. Önskar er en fin fredag.