Etikett: pulka

Man ville utmana, lite så där…

Så fick man tillfälle att inviga altanen igår, för första gången i år, i alla fall för min del, Åke har nog suttit där, lite till och från. Winstone njöt också av det fina vädret:

2016-03-26 10.14.26 2016-03-26 10.20.00Vi gjorde sedan en utflykt till Rödåsel, som vanligt fullt med saker att kika på:

2016-03-26 14.12.24 2016-03-26 14.07.51 2016-03-26 14.07.23 2016-03-26 14.06.11 2016-03-26 14.05.28Jag hittade salladsbestick, jag gillar den mindre modellen:

2016-03-26 15.09.55Och sedan hade vi turen att bli bjudna på middag, av mamma, det blev entrecote på Bowlinghallen. Jo, det finns ju kuponger i restauranghäftet :D Ljudet av klot som träffar käglorna, är något som för alltid kommer att sitta i mitt huvud.

Jag vet inte hur många gånger jag suttit vid banan, ute på Teg, då pappa var med i Tegs käglorna, jag tyckte nog att det var som roligt att följa med, men bowlingen i sig, är aldrig något som lockat. Konstigt egentligen, då jag alltid haft en förkärlek till allt som varit runt.

Basket, swingboll, tennis…och jag har, dessutom varit en liten jäkel på dom spelen :D En gång i tiden, idag vet jag inte om man skulle platsa.

Vi pratade gamla minnen, vi bodde ju en gång i tiden uppe på Mariehem, då Theresé var liten. Och då Emma (lillasyster föddes, lite drygt ett år efter Theresé) så var dom väldigt mycket med varandra.

Det var sleepovers, kojbyggen, maskerad och bio, utelekar, skridskoåkning och pulka, you name it!

En vinter med mycket snö, och Theresé skulle följa Emma hem, en bit på vägen. Vi bodde ju bara 2 gårdar från varandra. Det går en liten stund så plingar det på dörren, det är Emma som med andan i halsen, säger att jag måste komma…Theresé sitter fast.

Ja, det var bara att klä på sig och he sig ut i snön, där i en snöhög, sitter hon som gjuten i backen, skorna har sugits fast i snön…jaja, så farligt var det nog inte, och jag kommer nog ihåg det där från min egen barndom, det var ju som skoj, att försöka fastna lite överallt.

Var det inte lera man kunde försöka köra ner stövlarna i så var det väl snö. Man ville utmana lite, så där :D

Med synen man möter då man kikar ut, så skulle jag vilja säga att vi kommer att placera oss på altanen, idag med, så nu ska jag göra mig i ordning för en ny dag, och tänk, jag som trodde jag sovit länge i morse, ända till 8.30, men kom snabbt ihåg att vi ställde fram eländet igår, så egentligen blev det ingen sovmorgon, utan en rätt så vanlig tid, 7.30. Ha en fin, dag, allihop!

Den vill man inte göra, ouppvärmd

Av , , Bli först att kommentera 15

Vad tråkigt att det var tvunget att börja regna igår. Jag höll på dratta på ändan tio gånger under en 200 meters promenad från huset till garaget, då jag skulle åka hem, igår kväll, efter jobbarpasset. Det var dock inte lika halkigt här, på slätten, men det var igår, det. Idag ser det lika slirigt ut, här.


Som barn var det annorlunda, då spelade vädret, nästan aldrig någon roll. Första snön, eller snö och snö, det räckte med den första rimfrosten och man var redan ivrig på att få ta fram pulkan.

Var det sommar och det satte igång att regna, ja, ner och bada, fanns inget bättre, smatter på skallen, vattnet kändes varmare, och ingen på stranden, som man upplevde var i vägen, det var ingen som ville vara där, just i regnet :D

Halkigt ute, då tävlades det i vem som kunde ta sig längst, utan att röra fötterna eller trilla omkull. Ingenting, var ett hinder!

Nu retar man sig på att man inte kan gå, i normal takt. Det tar längre tid att ta sig fram, och det finns en potentiell risk att man blir blöt på knäna, om man har oturen att få glid under skorna, broddarna till trots. Inte nog med det, vi har ju även den där ofrivilliga spagaten, den vill man inte vara med om, ouppvärmd :D

Nåja, vädret är lika ombytligt som färgerna i socklådan. Och när jag nu skrev sockar/strumpor, så gled tanken över till tvätt, eftersom det är i maskinerna som dom flesta sockor försvinner…spårlöst.

Jag tvättade igår, och allt jag hade i maskinen, och nu menar jag verkligen ALLT, åkte in i ett påslakan, så det blev tufft att få ut det ur maskinen. Det var ju som en stor, tung tygsäck. Alltså hur är det möjligt? Att hitta en eller annan socka, eller andra små tygsaker i ett påslakan, är ju inge ovanligt, men hur alla handdukar, lakan och örngott, kunde hamna däri, det kommer jag att grunna över.


Vi avrundade gårdagskvällen med veckofinal i Farmen, kaffe och en underbart god, semmelkladdkaka, här får ni receptet på den:


8 bitar
Ingredienser
150 g smör
100 g mandelmassa
2 tsk kardemummakärnor (jag tog en dryg tesked mald kardemumma)
2 1/2 dl strösocker
3 st ägg
2 1/2 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 krm salt
Topping
75 g mandelflagor
2 dl vispgrädde
Florsocker (jag skipade florsockret)
Smör till formen

Gör så här

Sätt ugnen på 175 grader.
Smält smöret. Riv mandelmassan. Mortla kardemummakärnorna.
Rör samman alla ingredienser till kakan i en bunke.
Spänn fast ett bakplåtspapper i botten av en springform, ca 20 cm i diameter. Smöra insidan av kanterna.
Häll smeten i formen och grädda sedan i mitten av ugnen ca 20-25 min.
Låt kakan svalna.
Rosta mandelflagorna i en stekpanna. Häll av på en tallrik och låt svalna.
Vispa grädden lätt.
Bred ut grädden över den avsvalnade kakan. Strö över mandelflagorna och pudra över lite florsocker. Klart att servera!
2016-02-07 20.31.44Ha en fin måndag, ni alla hårt arbetande människor, och ni andra med, inklusive jag :D

Ett nöje man hade förut

Av , , Bli först att kommentera 9

Vk.se hade inne följande bild igår:

sp09ea8b-vkwp-694

Och det handlade om att vi som föräldrar är dåliga på säkerhet vad det gäller barn och skotrar. Nu äger vi ingen skoter, det är årtal sedan vi körde en, men då det begav sig, inte hade vi så mycket koll, kan jag säga :D

Pappa kallade vi för Red Devil, och det namnet satt bak på hans skoteroverall, han gillade verkligen att utmana skotern, snön och alla branter han kunde hitta. Och det är klart, barn lär sig av sina föräldrar, eller? Ja åtminstone tar dom efter en hel del.

Pappa hade 2 skotrar då jag var i 10-12 årsåldern, en som gick som ett spjut, och en Ski-Doo dubbelbandare…mer som en traktor, men man tog vad som bjöds, vad man fick berodde lite på hur snabbt man var ute och om man hann ta den man ville ha.

Vi tolkade på miniskidor efter skotern, satte ihop pulkor i ett långt led, pappa gjorde en egen skoterpulka, som vi kunde sitta flera stycken efter varandra, på, helt livsfarlig då man fick upp lite fart och svängde, då kunde pulkan med dess tyngd, även rucka på skotern.

Men vad jag vet, var vi aldrig med om några incidenter, annat än att man körde fast, lite överallt, och kylan som gjorde att ögonfransarna fick istappar, men kul var det att köra, och var vi många, kunde vi leka kurragömma, med skotrarna. I mörkret så släckte vi lamporna, och en skulle leta reda på alla andra, man fick köra efter ljudet, eller stanna skotern om man hörde någon närma sig.

Ja, det var minnen som föll över mig då jag såg den där bilden, och jag känner ändå att även fast det roligt, och mycket var man med om, så är just skoterkörning, inget jag saknar idag…kanske man gjorde bort allt det där som ung, och nu har man andra saker som lockar mer.

10801877_943088749035509_807880683561372476_nTips från Niccolina, dom där sockarna skulle vi ha haft, familjen Lundmark-Hällsten :D

Idag ska jag inte bara in en sväng på kontoret, utan även träffa Tina, som gjort sig rätt så oanträffbar under veckorna. Hon går en utbildning och det tar upp hennes dagar, men idag så…skulle dom sluta tidigare, och då slog vi till, och ordnade en liten träff, så här på fredagen, very nice. Hoppas på en fin fredag, för er allihop!

0661-1024x768

 

Jag fick ihop nåt i alla fall

Av , , Bli först att kommentera 6

 

Känns ju som om det vore dags att plocka in dom få blåbären vi nu har i busken… innan det blir frusna blåbärskulor, med tanke på hur kallt det måste ha varit i går natt. Åke fixar och donar ute på gården och tar rätt på barr, klipper buskar och rabatt. Vi håller nog på att vintra, eller hur man nu skulle kalla det… usch, jag vill ju inte ha någon snö.
Annat var det då man var barn, det hade ingen betydelse vilken årstid det var, man hade alltid något att göra och stå i. Man åkte pulka (jo det fick ni ju läsa om för någon dag sedan) man sparkade (på den lilla sparken min farfar hade byggt åt mig), byggde snökojor, kasta snöboll.
På vårkanten slaskade man omkring i pölarna, började tjata om att få ha både träskor och cykel och längtade såklart efter sommarlovet.
på sommaren var det bad, kurragömma, hölass, när sedan hösten kom och skolan startade igen, då var man glad att träffa sina klasskompisar igen och allt vad det innebar.
Idag tycker jag att det har som försvunnit en årstid, men fråga mig inte vilken…hm, ja, ska vi tala om i år, så är det ju definitivt sommaren som inte blev en riktig sommar, den liknade mest vår och höst, alla månader den varade.
Varför jag egentligen blev påmind om vintern, var att mamma pratat om den där serien som går på tv som heter Lilyhammer. Vi har aldrig sett den men i går, då dom som vanligt bara hade dynga på tv:n så kopplade vi in datorn istället och såg dom två första avsnitten via svt play. Och där var det vinter, hurvas!!!
Jag ska inte uttala mig än, om jag tycker den är så rolig… det är mycket tomrum mellan det som ska vara kul och egentligen hade dom två avsnitt vi såg igår kunnat komprimeras till en halvtimme och vi hade varit lika klok för det.
En film som kommit på tal flertalet gånger under den sista månaden är: Vi hade i alla fall tur med vädret, Och nu blev jag så sugen att se den så jag beställde den igår, då vet vi att vi kommer att ha något att se på, någon kväll i oktober, den skulle nämligen inte komma förrän då, men den som väntar på något gott…
Önskar er alla en fin söndag!
ps. detta var inte vad jag egenligen hade tänkt skriva, men då jag öppnade worddokumentet var det lika tomt som min skalle, jag hade totalt glömt bort vad jag kommit på, men… jag fick ju ihop nåt i alla fall :) ds. 

Annat att tänka på

Av , , 6 kommentarer 9

 

Theresé tyckte att vi behövde något annat att tänka på… ett tag framöver, så hon ringde igår och berättade att hon fått borrelia. Mm, inte alls kul, och vi får nu hoppas att hon får ta den enkla vägen ur det, jag har nämligen läst en del om just borrelia, nu på morgonen, och det lät inte speciellt roligt, men man kan ha tur, så vi hoppas att du har det.
Hon skickade en bild i ett mejl och tyckte att dom här personerna liknar mina föräldrar, och ja… varför inte, en viss likhet finns nog där, fast dom ser lite yngre ut, i verkligheten och pappa har mer hår :) fin text till är det också:
Jag har lite känningar i nacken nu, kanhända det beror på att man spänt sig en del, men jag känner också igen vissa låsningar sen långt, långt tillbaka. Det var ju nämligen så att lilla Maria, 7-8 år gammal, hade en STOR lila pulka, den var verkligen stor och pampig.
Vi var ett gäng som var på baksidan av huset och åkte pulka, sen var det ju så roligt att sätta ihop dessa pulkor i ett långt tåg, så åkte man efter varandra, precis som man ibland gjorde med sparkarna.
Nå, eftersom nu min pulka var störst, och det vet vi ju alla vid här laget eller hur? Att störst, går först, så fick jag vara loket längst fram… bad bad idea. Inte nog med att vi satte snörena från pulkorna runt våra magar, sen tyckte Maria att det kunde vara kul att köra över det där stora guppet som fanns i backen, som något byggt upp för att hoppa i med sina slalomskidor.
Och det var ju precis dit jag styrde hela konkaronget av pulkor, vad tror ni händer? Mjo, min pulka med jag på, hoppar över guppet, åker ner i gropen som är efter hoppet och där blir det ett ryck i snöret och jag stannar av och får nästa pulka rätt över huvudet. Där kan vi nog snacka om en whiplash skada som aldrig blev utredd.
Efter den där pååkningen så knakade det i min nacke om jag hade huvudet stilla en minut i samma läge och sedan böjde det uppåt. Sen kunde jag sitta och nicka och det knakade varje gång, och så där hade jag det i x antal år, innan det slutligen klingade av och försvann, men ibland, känner jag av det, det är precis som om huvudet skulle fastna om jag inte rör på det och det kan som hugga till lite därbak… nåja, även detta är ju världsligt, faktiskt.
Ännu mer världsligt blev det också då vi i förrgår fick veta att vår pappa har en skada till… han har brutit näsan också, alltså, hallå, nu får det väl räcka. Men igår bestände dom i alla fall att strunta i den, vi hade aldrig noterat det, Emma tycktes ha sett en liten förändring på näsan, men brottet är inte värre än att dom nu kan låta det självläka. Önskar er alla en fin fredag!
 
 

Det gick utför

Av , , Bli först att kommentera 9

 

När granngänget och jag var och fikade hos mamma, för några veckor sedan så berättade mamma att hon hade hört en stor skräll någonstans i lägenheten. Hon gick runt och letade och funderade vad sjutton det hade kunnat vara som lät på det där viset. Hon blev snart varse, det var en gitarr som sitter upphängd på väggen i vardagsrummet, som plötsligt lossnat från sin upphängning.
Då berättade Birgitta att även hemma hos dom hade det bullrat till och dom gick för att lokalisera källan till smällen. Det tog ett tag men till slut kom dom fram till att det såg ut att saknas något ovanför soffan, det var en tavla som suttit där som bestämt ledsnat på det och förflyttat sig bakom soffan. Ja sa jag, det var då för väl att ni då noterade att tavlan saknades.
Tänk om man efter någon månad helt plötsligt skulle ha upptäckt att tavlan var borta, och det utan att ha hört att den ramlat ner, då skulle man allt få fundera.
Apropå att falla så tyckte Birgitta, att trappan ner, då vi skulle åka hem, var rätt så brant. Det är en sån där lång trappa med 16 eller 18 trappsteg och sedan är det 2 meter fram till dörren. Ja, sa mamma, den här trappen har Maria åkt pulka utför.
Ja, det har jag gjort, och jag tyckte säkert att det var jätteroligt också även fast det blev tvärstopp nere vid dörren. Jag var väl inte speciellt gammal och mina föräldrar skulle ta med oss ut till en pulkbacke. Dom satte ner pulkan utanför dörren och jag klev i, när dom sedan vände bort blicken för någon sekund så passade jag på att få pulkan utför första trappsteget och sedan gick det av bara farten. Gissa om mina föräldrar blev förskäckta, vilket buller det måste ha varit… men kul!
Nu ska jag larva iväg på jobbet och se vilken typ av pralin det bjuds på idag :-) Ni får ha en fin dag!

Plogbilen kan vara kul…ibland

Av , , 3 kommentarer 5

 

Igår tog vi det lugnt, och det kändes bara bra. Jag sms:ade Jan A och frågade om han och Inge-Gerd ville hänga på, till slöjdarnas hus och se på deras julhandel, och det ville dom.
Vi gick runt där, dom har ju en massa fina saker, tyvärr är många av dom rätt så dyra men det är ju någon som suttit och gjort alltihop också, dom vill väl ha betalt för det med. Jag köpte bara ett par luddiga saker till Sally, det blir nog bra.
Sedan tog vi en fika därinne, Inge-Gerd plockade fram ”storplånboka” och bjöd oss allihop, tack för det, Inge-Gerd, inte nödvändigt men det gjorde inte ont heller :-)
Detta var utsikten från café fönstret:
Dom såg ut att ha aningens mer snö än vi. Jan A tyckte att det var synd att inte Åke kunde ställa upp på bild därute vid bordet, skulle väl ha sett kul ut, med en kaffekopp nersjunken i snön, man skulle bara se röken av den. Men han kändes inte ha riktigt lust att trava runt dit… så han slapp.
Man har nog blivit lite anti mot snö, annat var det då man var yngre. Då skulle bobben eller pulka fram, så fort det började singla ner flingor. Vi hade en snitslad bana från vattentornet, ner genom skogen och ut på hockeyplanen, det fanns en värre bana och en, lite snällare.
Ibland åkte man cykelbanan ner mot Bräntbergs skolan, helt livsfarligt. Man ville dessutom ta sig så långt som möjligt och tre fjärdedelar ner så fanns en sån där sväng grind, men då ordnade vi alltid någon som stod och höll upp den, att det kunde komma bilar tänkte vi inte så mycket på.
Ibland blev man väl förvarnad och kunde svänga av, och andra gånger svängde vi av med vett och vilja och åkte nerför världens brantaste utförslut och hamnade i hörnet på radhuset som stod så påpassligt därnere. Bara för kul!!!
Kul var det också då man var hos farfars eller i stugan på Udden, och plogbilen kom, det var snudd på samma spänning som då det var dags för hölasset. På med kläderna och sedan stod man med spänd förväntan i diket och väntade på att plogbilen skulle komma med full syra och täcka en med snö. Och det gjorde den också :-)
Idag är man inte lika glad, då den kommer och öser upp allt den hittar, precis där man ska ut. Men det får vi nog allt leva med, tur ändå att vintern inte blir så lång.
Önskar er alla en fin dag!
ps. höjer ett varningens finger, detta med att stå ivägen för plogbilen är inte något att rekommendera, det kan till och med vara förenat med livsfara, då man inte vet vad snön innehåller (tack Per för att du påpekade det) ds.