Vi, det vill säga jag, och Åke, pratade om hundar igår kväll och hur vissa uppfostrar sina hundar. Ceasar Milan (han som pratar med hundar) är ju klockren i det han säger och gör. Varför skaffar folk hundar, som dom sedan står och skriker efter eller slår med sina koppel???
Nå, det var inte det jag kom att tänka på utan mina tankar förvirrade sig bakåt några år. Jag jobbade hos en Annika och var enligt henne själv, anställd där för att hålla koll på hennes hjärna. Hon hade på den tiden en king charles cavallier, vid namn Lufsen. Ja, hon har en hund i dag också, samma ras men annat namn.
Vi brukade börja arbetsdagen med en promenad i omgivningarna, och på dessa promenader stötte vi alltid på en äldre kvinna, gissningsvis i 75 års åldern. Hon hade en toy pudel och själv gick hon alltid runt med ett par bastanta broddar under skorna och rullator. Vi hejade alltid och stannade för att ta några ord med henne.
Hon var en rejäl krutgumma och pratade med hes whiskey/cigarett röst, och vartannat ord innehöll en svordom. Det var liksom inte vad man förväntat sig då man började prata med henne. Ja, vi fick då skratta då vi stod och pratade med henne, ingenting lät tillgjort.
Hon undrade en gång varför alla skulle prata med just henne, hon sa att hon alltid brukade möta en ung tjej med utländsk härkomst, och en av dagarna hade tjejen stoppat henne och undrat om dom inte kunde prata lite, det var ju så trevligt att dom alltid möttes. Jaha, sa tanten, snacka på då för fan!
Man kunde ju inte annat än skratta, hon var harmlös men lät betydligt farligare. En morgon då vi skymtade henne på håll så frågade Annika om vi inte skulle ta och bjuda hem henne på en kaffe, Annika hade ju så påpassligt kommit över ett gäng med hembakade kakor så hon hade ju något att bjuda på. Javisst sa jag, det kan ju bli kul.
Till saken hör nu att Annika precis lagt in nytt golv i huset, ett klickgolv med marmor mönster, och hon var ju givetvis mycket rädd om det golvet. Nu ville tanten (jag skriver tant då jag inte kommer ihåg vad hon hette/heter) hemskt gärna följa med hem så vi tog sikte på huset. Väl hemma så talade hon om att hon inte ville ta av sig varken skor eller broddar, det var för jobbigt, så där fick vi ett litet dilemma. Hur skulle hon ta sig till köksbordet utan att rispa upp hela golvet med broddarna.
Mjo, Annika letade fram ett gäng med trasmattor och där sprang vi framför henne och flyttade mattorna i takt med att hon gick framåt, en syn för gudarna. Fram till bordet kom hon men inte utan visst arbete.
Detta utspelades i december och Annika hade pyntat huset med diverse julsaker. Bland annat hade hon hängt upp julgranskulor… fulla taket, dom hängde i snören på olika höjder och när jag säger att det var fullt av dom, så var det det.
Nu hade tanten en annan olat, förutom alla svordomar så pratade hon även, med sina armar. Ja jädrar då hon berättade vad hon varit med om och vevade på med armarna så julgranskulorna sattes i gungning och vi knep ihop ögonen i väntan på en jättekrash, men faktiskt, alla kulor klarade sig, otroligt nog, för det var inte bara en gång hon klatschade till dom. Det var bara att ducka då hon satte igång.
Hon berättade en historia om sin hund men den tänker jag inte ta nu, utan den kommer en annan gång.
Kolla in vad jag köpte på Expo:
Dom ska få stå i matrummet och till dessa ljusglas köpte jag den där röda skålen som ska få härbärgera skumtomtar, fina va?
Nu önskar jag er alla en trivsam lördag!
Senaste kommentarerna