Etikett: sambo

DELA, DELA, DELA….

Av , , Bli först att kommentera 15

Fredag kväll, och vi spillde upp lite av det där drakblodet jag införskaffat och visst var det ett trestegs moment, precis som det stod  på baksidan av flaskan. En fruktig smak, följt av kanel och sedan hettan…jag gillade den där :D

17200940_10155043716751585_4392270233226550595_nÅke kom in för en stund sedan och sa att han måste vara huvud svag…hm, hur då, frågade jag. Ja, han kom in och skulle stoppa ner ciggasken i jackan men började ta av sig glasögonen istället. Du, sa jag, då är man inte huvud svag, då är man förvirrad :D

Och kolla den här killen, som kämpar med en lätt uträkning men lyckas inte riktigt:

Så där kan det ju bli ibland, förvirrad, mja, eller kanske mera ett hjärnsläpp, egentligen vet man nog, men blir stressad av att alla andra tycks veta, men inte en själv.
På FB florerar det alltid en massa ”kluriga” frågor, kan du vet här, DELA inlägget…ser du 8:an, DELA inlägget, räkna ut det här…DELA inlägget. Ja, fast så svårt är det ju inte, utan det är väl snarare så att dom vill bara synas, dom som står bakom dessa så kallade ”klurigheter, och det gör dom ju, om man nu delar inlägget.

Skärmklipp 2017-03-11 08.53.47

Idag ska jag, syrran och mamma, på begravning. Nog kan man göra roligare saker, men…jag följer nog mer med som moraliskt stöd, till mamma. Det är en sambo, till min morbror (som dog 1997) som nu har lämnat oss. Jag hade inte så mycket med henne att göra, men mamma och hon, umgicks ju en del.

Tråkigt är det alltid då någon lämnar, men ändå lättare då personen haft ett bra liv, och levat länge, det blir som naturens gång, som man skulle vilja ha det. Sen ska man kanske passa sig för att säga såna saker, för vad vet man själv, om just den personen haft det bra? Man antar det, fast enda gången man verkligen skulle veta är ju om dom själva sagt, att nu får det vara bra, jag vill inte längre, jag orkar inte…

Och med dom orden önskar jag er alla en fin lördag, njut av solen, ni som nu bor där den lyser, och till er andra som kanske inte har sol, tänd ett ljus och tänk att imorgon är en annan dag, kanske med solsken…bättre dagar kommer!

15977955_10154890496116585_461489812421523273_n

Gjorde man så på stenåldern?

Av , , Bli först att kommentera 16

Vi satt då ute en stund igår, och kokade kaffe. Hade varit riktigt skönt om man sluppit blåsten. Men björkveds doften var värt vinden, det luktar ju så gott.

2016-04-24 14.02.56 2016-04-24 14.16.06Vi hade Norsjö främmen här i förrgår, en tjej som jag umgicks mycket med, som liten, dom hade stuga på Udden. Och vi fortsatte umgås upp i åldern, på somrarna, och då det passade sig. Ja, hon är Malåbo från början, men numer Norsjöbo, tillsammans med hennes sambo :D

Många minnen har vi tillsammans, och jag hamnade plötsligt x antal bakåt i tiden, och moppen var ett av alla sätt att ta sig fram på. Nu var jag bara 12 år och fick väl egentligen inte, köra den, men…

Ibland satt vi 3 stycken på den, då gick det inte så fort, men kul hade vi :D Hjälmlös och trimmat, jojo. Inget jag rekommenderar idag, men på nåt sätt tycker man att allt var så oskyldigt förut, fast var det verkligen, seriöst så? Njae…

Vi brukar ju se på roliga klipp, det har jag skrivit förut, och jag kan aldrig låta bli att fundera, om vi människor faktiskt är så jäkla dum, som vi framstår? Alltså, hur kom dom på att testa det där, vad tänkte dom nu, ser dom inte vad som ska hända, varför kastar man sig nerför ett stup, frågorna blir otaliga.

Så undrar jag, vi skrattar, dom som spelar in klippet, skrattar, och även dom som halvt slår ihjäl sig, men hur var det på stenåldern? Gjorde dom såna där dumma saker och garvade åt det sedan? Tog sats och sprang in i klippväggen och vrålade av skratt. Hängde i en gren, fem meter upp i luften och släppte sedan taget för att hamna på en gren under…med skrevet i kläm, och garvade ännu högre. Hm…jag har som svårt att föreställa mig det.

Varför söker vi alltid spänning, svar, saker att roa oss med, utmaningar, och ibland då, såna där idioti grejer? Ja, det lär jag väl inte få svar på heller, det är väl som det är :D

Önskar i alla fall att ni hade fått se hur Winstone såg ut igår, då jag och han kom in från promenaden och Åke stod och diskade, jag skulle ha filmat honom, men 2 kort fick jag:

IMG_0548 IMG_0549Typ…vad håller han på med! Winstone stod länge och kollade in diskandet :D

Önskar er alla en trevlig måndag, snöandet till trots.

13051621_589582274533781_2291322189494390670_n

En tuting till kvällen

Av , , 2 kommentarer 10

För mig är det nu nedräkning till operationen, och jag har aldrig stött på så många förkylda människor. Nicco är en av dom och jag vill inte komma för nära. Sen har jag då hört detta om Whiskyns magiska krafter och hur många det är som brukar ta sig en liten slurk, varje dag då dom är i utlandet, för att hålla bakterier stången.

Nu är ju förkylningar, inget som har med bakterier på det sättet att göra, och jag har heller inte hittat nåt som skulle kunna motverka att man får den. Men, som sagt, jag vill inte åka dit igen, så igår, just innan sänggående, så tog jag mig en liten whisky…hurven!

Inget jag tycker om, men jag tänker ta mig en liten, varje kväll, fram till måndagen, och sedan preppa med frukt, vitlök och hålla avstånd, vad mer kan jag göra?

Nicco fick kontakt med Djurskyddet i förrgår, och igår hade någon åkt ut till Rödvikens p-plats och kollat runt. Hon hade inte sett till katten, men däremot träffat på någon som sett en katt, alldeles intill E4:an, och i närheten av rastplatsen. Så hon skulle åka ut dit idag, och ställa ut en fälla. Med bur, vatten, en filt/leksak och lite mat. Bra att dom finna, djurskyddet och alla volontärer!

Jag fick hämta Jeepen igår, och jag har skrivit det förut och jag vidhåller, den bilen kommer att följa oss in i döden. Så mycket pengar som vi slängt ut på den då vi haft den inne på verkstad, så kan vi aldrig sälja den. Positivt dock, att den nu rullar på mycket lättare och jag behöver inte längre hålla på att parera med ratten, hela tiden.

Apropå bilar så passerade vi denna lilla lastbil på väg hem från Uppsala:

20150907_121249

Potatisskaleri, minsann, undrar om dom rycker ut för att skala 3 portioner potatisar, eller ska vi gissa att dom arbetar med större order :D

Och kolla in byggnaden som Åke fastnade för:

20150907_152724Själv tyckte jag den såg väldigt instabil ut, med krokiga stenar som håller upp alltihop.

Idag ska jag följa med mamma och gratulera en pigg 85 åring. Gunnel, hon var sambo med min morbror Börje, som gick bort -97. Hon trodde själv att det förmodligen inte skulle komma någon och gratta henne, men det kan jag sätta en slant på, att hon gissat fel :D Hoppas på en fin dag för er allihop!

 

Vad ska det väntas på???

Av , , 18 kommentarer 50

Egentligen känns det knepigt att skriva om det här, enbart för att det är rätt så personligt, men samtidigt kan jag inte låta bli, jag stör mig på dom som ”tror” sig veta, vad som är rätt och fel, men då undrar jag vem som bestämt det?

Det är så här, för att göra en lång historia kort, min mamma, har hittat sig en sambo, han heter Bosse. Och vi är alla, i hennes närmaste närhet, så glad för hennes skull. Hon har nu någon att dela sitt liv med, igen. Pappa kommer inte tillbaka, och det är väl det enda vi vet, med hundra procents säkerhet, men vad som väntar bakom dörren imorgon, kan ingen veta, bara sia om.

Nu var Bosse ingen ny man som hon aldrig träffat förut, dom har känt varandra i snart 50 år och hållit sporadisk kontakt med varandra och givetvis mer så, sedan olyckan inträffade. Mamma tyckte det var skönt att få prata med någon som stod utanför alltihop, och prata har dom nog gjort. Vi har inte vetat om detta, förrän nu, för 3 veckor sedan, och som skrivet och sagt, vi blev jätteglada.

Ingen som inte stått henne nära, VET vad hon gått igenom, eller hur dåligt vi mått, för att inte kunna räcka till. Att skjutsa hit och dit, ordna kontakter, prata med myndigheter, betala räkningar, försöka bringa ordning i papper, och att sedan hantera hennes smärta och depression…det har varit jobbigt, och ingen kan leva någon annans liv, utan att förgås själv, så är det bara.

Så, nu vore ju allt toppen och hur bra som helst, om det inte fanns dom som INTE tycker att detta var roligt överhuvudtaget. Utan dom anser helst att mamma ska leva ensam med sina tårar i minst 2 år, för att visa att hon inte glömt bort vår pappa…typ.

Och som dessutom har mage att tro, att det mamma sagt i telefon till en specifik person, varit osanning, då hon grinat och varit ledsen, för hade det varit sant, hade hon inte varit sambo idag. Ehhh, ursäkta, men då kan just den här personen inte ha hört på hennes röst, hur sant allting varit.

Vår mamma har inte varit den mamma hon var förut… inte en endaste dag sedan olyckan, tills hon nu berättade om Bosse och hur vi alla bemötte detta besked, nu är hon precis som hon alltid varit, nöjd, glad, vill göra saker och leva sitt liv, och det känns bara så rätt.

VARFÖR ska någon måsta vänta innan dom går vidare… vänta på vad??? Vänta 2 år och se om du lever själv, eller? Gå och må dåligt och inte få något uträttat överhuvudtaget under flera år, bara för att någon tycker att det är så man ska göra, varför? Jag förstår det inte, och det är väl ändå upp till var och en vad dom gör med sitt liv.

Vår mamma älskade pappa, även vi, våra minnen med honom kan ingen ta ifrån oss, inte heller mamma kommer att ”glömma” bort 50 år av sitt liv tillsammans med honom, dom sparar vi hos oss, var för sig, och nu kommer vi att få fler minnen tillsammans med mamma och Bosse, att lägga i minnesbanken, så är det och inget kommer att ändra på det. Ha en fin måndag, allihop!

Små lurviga rackare

 

Igår testade jag att göra potatismos som jag lindade in i vårrullsdeg, nåt liknande som gjordes i programmet halv åtta hos mig. Inte alls så tokigt och något annorlunda. Mina testkaniner var mina föräldrar, och dom tyckte då att det smakade bra… och dom överlevde dessutom :)
Sedan kom Emma (syrran) och hennes sambo hit på kaffe, och jag fick äntligen ge min julklapp till henne, något försenad men vad gör man då man glömmer bort den hela tiden, och sedan lägger man undan den i skåpet, och inte kommer man ihåg den bättre för det, inte. Men nu så, var det avklarat.
Jag berättade att Theresé varit på antikmässa i lördags och där hittade hon vår gädda, som vi har på toaletten… inte en riktig, men väl en i porslin från Gustavsberg. Dom ville 3200:- för den. Men… den var förmodligen hel, vilket inte våran är längre.
Nä, sa pappa, era katter är duktiga på att förstöra saker, dom har ju gjort sönder två bröllopspresenter för er också. Det hade jag totalt glömt bort, men så är det faktiskt.
En ljusanordning med sju glaskoppar inuti, den åkte i golvet från två meters höjd, samt en glas sak med stenar och blommor som satt i en STOR blomkruka, som dom rev ner i golvet och när dom gjorde det så hoppade dessutom elementet ner från sitt fäste och där hade vi sån rackarns tur att det stannade vid det, när Åke skulle sätta tillbaka det började det rinna vatten. Det hade ju lika gärna kunnat hända då vi inte var hemma, och då hade man kommit hem till en simbassäng.
Numer håller dom sig i alla fall något lägre ner mot golvet… tror vi då i alla fall, eller ja, hatthyllan har dom ju faktiskt varit upp på, och fråga mig inte hur, men det klarar dom av, dom små lurviga skurkarna.
Från och med idag ska vi jobba efter nytt schema, vilket innebär att jag är ledig imorgon och på onsdag, istället för på onsdag och torsdag. Sedan kommer jag att jobba två dagar mindre/4 veckors period, men jag tror inte att det kommer att märkas av så speciellt mycket, det blir säkert bra.
Nu är det frukostdags, önskar er alla en fin måndag!

Självgående hund

Av , , Bli först att kommentera 9

 

Söndagen kom och gick… är någon förvånad? Efter jobbet käkade vi middag och sedan åkte vi iväg till Hissjö där lillsyrran med sambo har installerat sig i en nyinköpt villa. Jättefin och inte behöver dom göra om något där heller, inte i första taget i alla fall. Det var rätt så nyrenoverat och i smakfulla färger. Dom kommer säkert att trivas där, dessutom är ju Hissjö inte världens ände utan egentligen rätt så nära stan, men ändå på landet.
Pratade med Theresé om bland annat julklappar, vi ska ge Sally ett Ikea kök, inte ett riktigt utan ett för barn av den mindre modellen,  men det får Theresé åka och handla då det annars kan bli bängligt att få hem det härifrån.
Dom hade fått ett paket från Amerika, av deras barnflicka dom hade hemma hos sig tidigare i år. Den innehöll bland annat en hamburgare… aha tänkte Theresé vid åsynen, den ska säkert symbolisera Anders, som förövrigt älskar hamburgare, han skulle nog kunna äta minst en om dagen.
Nå, det var inte bara en hamburgare utan den tjänar också ett syfte. Det är nämligen en bordsdammsugare. Haha… dock inte en självgående. Jag sa att jag skulle kunna uppfinna en självgående hund då, som går omkring och slickar upp alla smulor på bordet, men ok, det kanske inte skulle se så smakligt ut, *slurp slurp*.
Jag hann läsa överskriften på VK att det äntligen kommit snö, ok, vart då??? Men nu råkade jag stå lite närmare fönstret och fasen, det har ju kommit några flingor. Så otroligt och vad många som säkert blir glad åt det lilla. Fast jag tillhör inte den gruppen. Tur är i alla fall att det säkert kommer att bli en betydligt kortare vinter än normalt.
Nu ska jag åka iväg på vårdcentralen, Nicco ska ta några prover och sen ska jag skjutsa henne till skolan. Önskar er alla en fin dag!

Pijongfis

Av , , 6 kommentarer 6

 

Mina föräldrar och lillasyster med sambo, var hit på adventsfika igår. Och det började med att jag plockade fram ett kort på en något, avvikande, underlig tomte, som vi haft, faktiskt här i huset, ett år. Jag lade fram kortet och sa: Finn ett fel. Nicco tittade och sa: Finn fem fel, ja jag vet inte, avgör själva:
Jag kunde då peka på det vita skägget, som nu inte riktigt sitter där det brukar, med vitt skägg har sedan just denna tomte en svart mustasch, ehhh… kjol. Ja, det var nog inte en riktigt traditionell tomte men klappar hade den då :-)
Sedan plockades det fram album med bilder och vi fick oss ett gott skratt. Mamma såg nämligen ingen skillnad på Theresé, då hon var liten, och Emma, lillasyrran. Nämen här var du ju fin, Emma, med klänningen. Nej, sa jag och Nicco i munnen på varandra, det är inte Emma, det är Theresé.
Då var hon tvungen att titta närmare och insåg att det förmodligen var så att Emma fått, just den där klänningen efter att Theresé vuxit ur den, därav felsägningen. Sen bläddrade hon vidare, aha, visst är det här Evelina (en gammal klasskompis som Theresé haft en gång i tiden), vad är det på bilden sa jag, våran gamla bil eller? Ja, sa hon. Men du, det är INTE Evelina… det är ju Emma. Haha… återigen ett fel.
Och sedan skrattade hon och sa, men vad är det då för lappdräkt som Theresé fått på sig? Det är inte Theresé… det är faktiskt Emma. Och nu hade inte ens Emma sett att det var hon. Då måste man nog konstatera att dom var rätt så lika varandra då dom var små.
Och nu, apropå överskriften, mamma kom inte ihåg om dom någonsin fått några julklappar då dom var små. Knäck kokade dom, och sedan hälldes den kokheta smeten ut i snön, så bildades det olika knäckskulpturer. Och min morfars pappa, snidade ihop leksaker, bland annat en sån där träsnurra som man sätter snurr på i händerna och sedan glider den iväg längst golvet, den kallade han en Pijongfis, så nu vet ni det. Men sedan var dom nog inte så bortskämda med just saker och godis, men det dom hade, räckte gott och väl, och dom uppskattade det lilla.
Jag jobbar idag, kan ni gissa, annars kanske jag inte satt här just nu, och ikväll är det samling i bastun. Jag önskar er alla en bra dag!