Etikett: Sävar

På rymmen, igen!

Klippte gräset igår och trodde man skulle falla av pinn. Man ska absolut inte röra sig då man är utomhus, inte heller härinne. Det diffar bara nån grad.

Och tänk er då, sköna tanke, då man är och tävlar i sån här hetta, och hjälmen ska på, man har långärmat, skor och handskar. Då dörren stängs slår värmen upp och efter målgång och man rundat första kurvan åker bältet av, sedan ner med fönster, av med handskar och hjälm och sist andas man.

Inte konstigt att det är helt livsfarligt att lämna djur och andra levande varelser i en bil, och då spelar det ingen roll, att dörrar står öppna. Jag har aldrig fattat varför man ens tar med hunden/djuren då man har ärenden in och ut på affärer. Man kan planera sina dagar så det passar alla.

Vi åkte i alla fall upp på Gammlia och intog en middagsmacka där, Theresé och Sally kom vid gräsklippningen så dom följde med upp. Det var ändå rätt skönt däruppe, det fläktade skönt i skuggan.

37305886_10156444546586585_3652736682995744768_o 37307314_10156444563721585_4478265887329091584_n 37308904_10156444565601585_3889744901218238464_o 37312365_10156444550221585_3375247487475384320_o 37312693_10156444553991585_3280222289534124032_o 37316382_10156444559086585_3748926847866372096_o 37317000_10156444539536585_2806506698368352256_n 37321523_10156444541916585_2497647864876892160_o 37337837_10156444545576585_3899088490901536768_o 37355569_10156444566566585_2330111193638764544_o 37355587_10156444538511585_6377863977422028800_o 37362857_10156444562136585_3467761473873248256_o 37364809_10156444051481585_5856390381444268032_o 37367173_10156444568131585_698916489025028096_o 37368524_10156444055661585_677168526984740864_n 37375509_10156444560831585_263381013932015616_o 37381188_10156444053326585_7298113870810316800_o 37405914_10156444543756585_6444695682887450624_n 37408417_10156444547901585_6427605140433272832_o 37425856_10156444544216585_6640618561783988224_o 37426272_10156444540946585_8322635068950446080_n 37520441_10156444053861585_2123641223682981888_o 37539488_10156444538901585_531951203056091136_o 37559764_10156444540251585_4858831656548564992_n 37564210_10156444539236585_2780407646694408192_oSedan ville Sally åka raggar rundan så det fick hon.

Och nu, apropå djur och hundar. Strax innan läggdags ser jag en hund utanför staketet, jag släcker lampan och kollar in vad den gör. Den kommer in på gården, kommer fram på altanen och står och vädrar. Det är en husky…och ingen ägare i närheten.

Jag lägger ut detta på Umeå tipsgrupp (FB), samt i ett eget inlägg. Denna husky, om det nu är densamma, men mest troligt, har varit på rymmen förut. Då jag och Winstone gick sista svängen, hittade vi 2 tuggben, tillhörandes Winstone, 15 meter nedanför vår gård.

Jag ställer ut vatten och hundmat och nu på morgonen är maten väck, men frågar ni mig, så är det fåglarna som fått sig ett skrovmål. Huskyn är nu innanför viltstängslet, strax söder om Sävar. Stackarn…och jag hoppas verkligen att dom får tag i den idag.

Önskar er alla en trevlig dag!

Uppdrag genomfört…check!

Av , , Bli först att kommentera 8

Jo jag skulle ju berätta om mina och Tinas eskapader i torsdags…vart ska jag börja, hm…jo ni vet, jag skrev ju om den där japanska spetsen som var förvunnen, från Norsjö. Jag kontaktade ägaren och frågade om jag skulle få sprida ordet vilket jag fick.

Plötsligt är det en kvinna i Sävar som skriver att hon noterat ett par, med en väldigt motsträvig japansk spets och en annan hund i följe, och hon skriver att det kanske är hunden dom söker efter. Man vet ju inte om någon stulit den.

Jag berättar detta för Tina, det går några dagar och så…skickar hon ett kort, hon har sett ett par, ute med en japansk spets, samt en annan hund som gick med paret. Spetsen ville inte gå åt samma håll som dom. Hon knäppte ett kort som jag sedan vidarebefordrade till ägaren, som i sin tur kontaktade kvinna i Sävar som kände igen beskrivningen på den andra hunden. Detta var då här i Umeå, i närheten där Tina bor.

Nå, så var vi då ute i torsdags och vi var på väg hem till Tina där jag skulle släppa av henne. Svänger in på en mindre väg och vad tror ni…vi får möte av en man som går med en Jappe och en annan hund. Jag vet att jag svär och inte riktigt vet vad tusan jag ska göra, Tina ropar: Stanna…Stanna!!! Jag svänger upp på sidan och nitar fast, Tina flyger ut ur bilen och försvinner runt bilen, över gatan och fram till mannen.

Jag hissar ner min ruta och filmar frenetiskt samt försöker knäppa kort på kort, inget funkar, alltså jag håller på få frispel, och samtidigt vill jag ju inte att mannen ska se vad jag håller på med. Spetsen drar åt andra hållet, börjar skälla och verkar inte alls vara trygg. Klart man fattar misstankar.

Tina kommer då tillbaka, hoppar in i bilen och säger att mannen var lika motsträvig som Jappen, han var inte alls sugen på att prata med henne, men säger att han är hundvakt åt sin son, vilket ju kan förklara att hunden inte gör som han säger, mannen är klart ingen ledare. Sedan tycker inte Tina att utseendet på hunden stämmer överens med den bild hon sett på Quattro, så det var nog inte rätt hund.

Jag vet i alla fall av en kille här i trakterna som har en Jappe, och jag skrev till honom och frågade om han möjligvis hade lånat ut sin hund till sin pappa, men det hade han inte. Ja, man vet ju inte vad som hänt med hunden, tyvärr. Och det måste ju kännas jätte jobbigt, det förstår man.

Ja, vi fick då leka lite detektiver, om vi var så smidiga, ska jag ha osagt men Tina var då snabb som en vessla :D

Vi hade en trevlig julmiddag på It´s only rock n´ Roll igår:

Foto1369

Förrätten:

Foto1370

Efterrätten:

Foto1376

Haha… det var faktiskt en huvudrätt med handrullade köttbullar, revbensspjäll, Janssons och prinskorv, efterrätten var saffrans pannacotta. Vi drack öl, cider och annat man kunde beställa, till alla rätterna :D

Och underhållning bjöds det på. John och Linn sjöng, en gästsångare var också upp och en stand up komiker, vi fick valuta för pengarna, med andra ord.

Foto1375

Önskar er alla en trevlig tredje advent!

Foto1362

Kollikotta tolletotten

Av , , 2 kommentarer 7

 

Ja igår kväll fick vi skåda norrskenet, men det var inte så vasst som det kan vara ibland. Nog trodde jag att Nicco sett det förut, men det hade hon inte. Vet att jag som barn, ofta fick se skådespelet på himlen, men kanske inte så ofta här i Umeå, men uppe i stugan i Malå, där det förövrigt, var rätt så mörkt på kvällarna, och jag minns också att man sa att om man fick se norrsken så kunde man vänta kallvädré med många minusgrader, men det tycks då inte stämma här inte.
Vi gjorde inte många knop igår, åkte till Sävar där vi köpte en elektrisk vattenpump till Camaron, Åke jagar hundradelar han, så vi får väl se nu om det blir någon skillnad. Vad mycket vatten och snö dom hade där… eller så var det för att husen såg ut att stå så tätt ihop att allt det andra så mycket ut. Det var då den enda utflykten vi gjorde, men man ska inte göra saker, hela tiden, man behöver inte det.
Apropå min bångstyriga hund, Lady, som inte ville lyssna på regler och förmaningar, så fanns det en sak som hon absolut inte, tyckte om, eller så gjorde hon det, jag vet inte riktigt. Om man tog en tidning och rullade ihop den till ett rör och sedan pratade man i det, då fick man henne att hoppa ner från sängar och andra saker som hon inte fick vara på.
Men hon syntes inte vara rädd, utan knep ihop ögonen som om hon skrattade, och svansen gick på helfart, sen var det någon, fråga mig inte vem, som började med att säga att man skulle kollikotta tolletotten, då vi pratade i tidningen, och givetvis, en utomstående trodde nog att det brunnit någonstans då vi gjorde det. Så fick också Lady sitt smeknamn… tollen, eller tolletotten.
Jag jobbar idag… en dag, sedan är jag ledig igen, har man ett bra schema eller har man :) Önskar er alla en fin måndag, och tycker ni inte om måndagar, fixa en lasagne till middag!

Hjärnsläpp eller?

Av , , 6 kommentarer 8

 

Så fick man läsa om pappan som lämnade sin son för att få gå hem, 7 mil, för att han inte presterat tillräckligt bra på innebandy matchen, och man ryser in på bara skinnet.
Det första som slår mig är i alla fall att hade nu detta varit en ”bra” pappa, som ställt upp för sin son och engagerat sig i sonens intressen, så hade han aldrig gjort på detta viset, annat än om han möjligtvis ramlat i trappen och slagit skallen, helt plötsligt blivit utbränd och faktiskt inte ens vetat vad han gjorde, eller bara fått hjärnsläpp, utan närmare förklaring.
För inte kan väl en ”normalt” funtad människa göra så här annars??? Jag hoppas nu att dom kollar upp det här in och ut, och ser hur pojken har det hemma, och givetvis, så hoppas jag innerligt att det visar sig att han inte tidigare blivit utsatt för liknade behandling… hoppas kan man ju alltid.
Theresé spelade ju fotboll då hon var yngre och jag minns så väl en match dom hade uppe i Sävar, dom var gissningsvis i 10-11 årsåldern och vi stod där och hejade på laget. I högen av föräldrar står en pappa som helt plötsligt börjar gapa och skrika om hur dålig hans dotter är, är hon är så jävla dum osv… man bara häpnar.
Vad säger man, vad gör man, vad tänker man. Usch vilken människa, och hur tror en sån förälder att barnen sedan ska tycka att det är roligt att hålla på med fotboll, eller vad det nu kan handla om för sport?
Det kan ju inte bli annat än motsatt effekt, ingen längtar väl då till matcher och cuper, om det enda dom får höra är hur dålig dom är. Jag undrar också vart det där ”roliga” prova på, tog vägen? Det ska vara så mycket prestige i allt och alla ska vara bäst.
Ja usch vilket roligt blogginlägg det här blev då, så här på måndags morgonen, man får hoppas och önska att dagen blir desto roligare. Jag jobbar då i alla fall, men slutar klockan två, och det är sista dagen på jullovet så man kanske skulle ha koll på att Nicco tar sig upp något så när under morgontimmarna, försöka kan man ju alltid. Önskar er alla en fin dag!

Haparanda ligger inte i Mo i rana

Av , , 5 kommentarer 2

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag suger på att känna igen människor och dessutom har jag lite problem med lokalsinnet. Nu vet jag ju att det kan ha sina orsaker, om jag nu är ansiktsblind, som det finns något som heter. Skulle egentligen vara ganska kul om man fick göra en undersökning för att komma fram till hur det ligger till, inte för att det skulle räknas till ett handikapp men för att jag skulle kunna säga att det finns en anledning till varför jag inte hejar på alla människor jag möter. Det skulle finnas ett ord att sätta på det.

Jag har tänkt en hel del på detta, nu på senare tid, och när jag tänker efter på hur jag egentligen gör för att känna igen en människa, och hur jag alltid har gjort, så är det först håret man tittar på, färg och bena, lockigt etc., mustasch, skägg, om det är en kille, ögon, någon som har en sned tand osv. Sedan är det kroppshållningen, hur dom går eller rör på armar och ben.
 
Vi satt ute i förgår och njöt av den varma solen. Det passerade en kille och en tjej, ett antal gånger, bärandes på målarburkar och sånt man använder sig av då man uppdaterar sin lägenhet. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade som höll på renovera. Nå, sen kom Kerstin och satt sig, samma par kommer en sista gång efter ett tag och Kerstin undrar vilka det var, ja, sa jag, jag vet inte, har aldrig sett dom. Eleonor sa att det var dom nyinflyttade, och jag såg ut som ett frågetecken, nähä, sa jag, är det dom som har gått här fram och tillbaka hela tiden? Japp, säger hon, och jag har återigen bevisat att jag känner verkligen inte igen en människa, det går inte.
 
Sen har vi detta med lokalsinnet. Fösta gången jag kommer ihåg att jag hade problem med det, var då vi hade varit ett gäng på Ålidhem, jag var väl runt 16 år, och skulle gå hem därifrån…själv. Jag bodde ju på Mariehem då detta begav sig. Jag traskar iväg och tycker att jag går och går i evigheter, när jag kommer till en skylt där det står Sävar 12, så inser jag att jag är ute och cyklar. Ja inte bokstavligen utan att jag är lite vill, så jag får sno om samma håll jag kom ifrån. Jag hittade hem till slut men det var onekligen lite nervpirrande.
 
En annan gång som jag drar mig till minnes, är då jag har den lilla uppkörningen, detta var i juni, 1985. Körskolläraren säger till mig att nu tar vi och åker till Haparanda. Ok säger jag och tror mig veta att Haparanda ligger åt samma håll som Vännäs och kör ditåt. Nu hade han ju tänkt att jag skulle läsa på skyltarna, vilket jag inte gjorde, utan jag gick efter vart jag trodde att det skulle vara och se…jag hade fel, Haparanda är inte i Mo i rana. Men en lärdom fick jag ju av detta, jag vet idag vart Haparanda ligger och åt vilket håll jag kör om jag ska till Mo i rana.
 
Och med denna lilla blogg så önskar jag er alla en fin tisdag.