Tänk att jag VISSTE det… Nu har så många kvittrat om hur många tusenlappar dom får igen, och det började för några dagar sedan. Vi är bland dom sista att få veta. Sa till Åke igår morse, att det här är bara för att bygga upp förväntningarna. Jaaa, alla får igen pengar, och vi kommer att få så mycket tillbaka att det dröjer innan vi får reda på hur mycket. Enbart för att dom behöver tid på sig för att fixa fram stålarna.

Eller, fortsatte jag, är det precis det dom vill att vi ska tro och då det slutligen dimper ner, så ska vi slås ner i skoskaften på dajrekten!! Nä, jag var nog mentalt redo på minus, återigen. Sent igår kväll plingade det till i mobilen. Jag hade fått nåt från Skatteverket som jag kunde läsa på Kivra.

I år ska jag ”bara” betala 8500:-, tröstar mig med att det är pengar vi redan festat upp, så det är ju ingen som snott dom 🤪🥸🥳

Det har varit en hel del prat om hur samhället förändrats. Ta 80 tal VS idag. Hur barn och ungdomar gör, och framförallt hur vi vuxna beter oss. Det är galet på många sätt och vis, och ingen gör något för att förändra saker, heller. Kan vara för att man inte vill sticka upp eller ut och få hela flocken emot sig.

Kan ta det väldigt enkelt exempel. Är ju med i några matgrupper på FB. En heter Köttkoma och som namnet beskriver gruppen, så handlar det om olika sätt att tillreda kött på och lägga upp det lite snitsigt på en tallrik med övriga tillbehör. Man kan få tips och det behöver inte vara kött med i bilden, alla gånger. Utan nån kanske skriver att man ska servera oxfilé och man undrar om nån kan tipsa om nån god potatis vid sidan om.

Nå, i kommentarsfälten, förutom beröm för fina bilder, så kommer du till 95% chans att få läsa att nån undrar om det är ett barn som ska äta, portionen är alldeles för liten. Eller hur kan du kalla det där för sås, maten ska ju simma i sås för det är ju så gott. Det spelar liksom ingen roll. Det ska huggas nånstans. Ingen hänsyn tas till att vi alla gillar olika.

”Åh vad gott det där ser ut, men vart faliken är ketchupen? Man kan INTE äta det där utan ketchup!”

Även i grupper där nån plötsligt slänger iväg ett tack till nån som gjort något fantastiskt bra, så kommer det lika säkert som restskatten (för mig), nåt i stil med: ”Mja, fast jag såg då minsann nån annan som gjorde så där och det blev inte alls bra.”

Well, det var egentligen inte det jag hade tänkt skriva om, utan jag ville ta upp Farmen, och livet dom levt där under några somrar. Jag ser ju en påtaglig skillnad i hur det var då det började, kontra hur det ser ut idag. Även där har det börjats curla.

Jag backade ju bandet och har börjat se säsong 1 igen. Den spelades in sommaren 2001, alltså 23 år sedan. Och jag lovar, då satt dom där med det dom hade PUNKT. Här får ni en ko, då har ni mjölk, sen fanns det lite sill i en tunna och potatis. Inget mer!

I årets Farmen är dom utan ”riktig” mat i en vecka och dom håller på gå under. Det har varit genomgående belöningar så jag börjar fundera på vart själva jobbet tog vägen. Skulle man inte kämpa för födan?

Jo, jag ska inte rida för höga hästar, nog fattar jag att det inte bara är att… Visst är det säkert psykiskt jobbigt att sitta därute. Lite mat, energin som tryter. Men det känns som om alla får det man önskar då arbetsveckan är över. ¨Åh vad gott det hade varit med hamburgare… tjopp tjopp, så fick dom hamburgare. Undrar om det var så i verklighetens Farmen liv i början på 1900 talet. Njae, skulle inte tro det.

Dom har i nutid fått alldeles för lösa tyglar. Och upplägget i sig är inte så kul längre. Den som vinner, är den som luras och hugger folk i ryggen mest. Tyvärr! Fast, det är inte slut än, och man kan ju hoppas att dom som inte bidragit så mycket, åker ut på eget grepp.

Min mamma som är född 1946, har berättat om julens högtid ute i skogen, i Malå Jockmock, där hon bodde med sina föräldrar, hennes gammel farfar och sina syskon. På julen kokades det knäck, formar fanns inte men snö. Så dom gick ut med knäckkastrullen och hällde sakta den heta knäcksmeten i snön och det bildades som knäckstrutar av smeten. Det var årets högtid, godismässigt.

Och idag ska det gnällas om man inte får nåt gott, varje dag. Ska kanske tillägga att jag vet också att jag skriver rent allmänt, det finns alltid undantag. Och allt var inte bättre förr, men nog kan jag sakna lite av mentaliteten som vi hade då. Det där att man tog hand om varandra på ett annat sätt. Det har blivit, aningens kallare, om man säger så, och varmare kläder hjälper nog föga.

Ska slänga iväg semester önskemål, utan att ha ett riktigt schema, det blir spännande. Ska även iväg med ett mejl till en annan arbetsgivare som ville att jag skulle höra av mig. Sen har jag inga andra åtagande för idag. Ha en fin torsdag, allihop!