Har inte så mycket att berätta om. Så här ska ni få min absoluta favorit i repris. Det var dock 12 år sedan jag la ut den, så den kan vara glömd för många.
Hade ju min klipp och klisterbok i ungdomens dagar. Den där man satte in biobiljetter, urklipp från tidningar och roliga historier. Det här kåseriet som jag klippte ut från en Hemmets Journal, tidigt 80 tal, är bland det roligaste och dråpligaste jag läst.

Den kommer här i en något nerbantad version.

”Men hem kom jag, djupfryst och utmattad. Ingen öppnade på min ringning och själv hade jag ingen nyckel. Nöden har ingen lag. Förtvivlad slog jag sönder badrumsfönstret och klättrade in. Huttrande kröp jag ner i karet. Där låg jag sen i allsköns ro och njöt.

Av nån förunderlig anledning stoppade jag upp höger stortå i badkarskranen (ja ni har kanske försökt själva). Jovisst, den fastnar förstås. Och där ligger man och kränger. Den fastnar ännu mera. Det gör allt mer ont i tåeländet. Det verkar avbrutet men värker oavbrutet. Jag vågar inte rycka till, då kanske tån lossnar från foten.

Efter en timme hör jag ljud utanför. Jag ropar förskrämt: Hjääälp! Efter tionde ropet hör jag grannfruns röst: Va ä´re om? Det är jag, flåsar jag utmattad, jag ligger i badkaret och kommer inte loss. Jag har fastnat med stortån.

-Med stortån!! Säger hon. -Hämta en järnsåg och klättra in till mig..

-Till dig! Ligger du naken i badkaret? -Såklart, tror du jag tränar klädsim?

-Jag kan väl inte gå in till dig när du är naken. Vad ska folk säga?

-Klättra in, vrålar jag, dom får säga vad dom vill…

Efter en kvart ser jag grannfruns välbekanta ansikte i fönsterkarmen. Det är första gången jag ser henne i karmen. Tänker jag.

Efter tio minuter har hon skruvat in ändan och dimper ner på golvet. –Välkommen, roligt att du kunde komma, säger jag artigt och försöker dölja min lilla manlighet. Du måste såga av kranen!

Hon börjar såga. Järnfilsspånen yr. Hon är bra på att såga. Det hela är genant. Efter en halvtimme är kranen avsågad. Jag kan gå upp – med en badkarskranbit på stortån som enda klädsel.

Just när vi utträder ur badrummet i all vår glans, öppnas ytterdörren, som förresten aldrig varit låst. In strömmar hustru och barnbarn.
Blickstilla med vidöppna, förundrade ögon stirrar dom på oss. Ett ögonblick är det dödstyst. Man skulle ha kunnat höra en knappnål falla, men ingen hade någon till hands.

-Olig gej du har faffa, säger ett barnbarn och mönstrar mig. Förstenad står jag där med badkarskranstån i vädret.

Dä dä dä är inte alls som du tror, säger jag till hustrun, som inte tror sina ögon. –Jag jag fastnade i kranen, försöker jag. Och så kom grannfrun…
-Och blev kranskötare, säger hustrun. Jojo!

Ingen bryr sig om min värkande tå med fodral. Ingen tror mig. Grannfrun tar sin såg och går.

Den julaftonen glömmer jag aldrig. Under stort barnajubel klipps tån loss. Den är blå och öm (till skillnad från hustrun).

På kvällen kommer en halt, dyster tomte linkande med paket. Han har till och med foten i paket. Vid julgröten säger ett underfundigt barnbarn: -Faffa, berätta sagan om tån… slut på kåseriet

Ikväll blir det några timmars arbete, men dessförinnan ska vi plocka upp mamma och åka ut till Obbola där Nicco ska bjuda på fika. Hon fyller ju år till veckan, men då jobbar jag, så vi firar henne idag, istället. Den blivande 24 åringen.

Fixa en middag ska jag också. Apropå middag, den där jag skulle göra igår, falsk lövbiff…jisses, varför har man inte gjort den där tidigare. Så lätt, och så gott. Jag missade till och med att fota den. Jag gjorde dill och persiljesmör, en lättare sallad och serverade den till pommes. Kommer absolut att göras igen.

Letade efter en sak i källaren och ramlade över den gamla robotarmen, haha. Winstone, skeptisk som vanligt.

Hoppas på en fin lördag, för er alla!