Etikett: sköna

Att exponera dalen….ehh…

Jag brukar ofta gå med Winstone vid Tvärån, det är jättefint och på sina ställen kan man nästan tro att man kommit till en sagovärld, med lummiga stigar. Mitt på hållet, alldeles nedanför oss, där bilarna kan köra upp till Vännäsvägen, så kan man gå under bilvägen, men…man kan bara gå, inte cykla:

19787548_10155437273906585_6852709386263958007_oDet är för lågt till brotaket och det finns alltså en potentiell risk att man slår i huvudet om man cyklar därunder. Undrar vem som kom på det? Någon som provcyklat och fick ont i huvudet, eller, förhoppningsvis, en tumregel bara, är det 2 meters höjd, så sätter man dit stolpar för att tvinga cyklister att hoppa av sina cyklar 😀

För några dagar sedan blev det prat om byxor och dess mode, samt hur vissa bär upp dom…eller snarare, hur dom inte bär upp dom, eftersom dom verkar ha en tendens att hasa ner. Så kan man ju tycka vad man vill om det, man brukar väl försöka ha sånt man tycker är bekvämt (i alla fall då man blivit äldre :D), och om nerhasade byxor är bekvämt, kan man tvista om.

Nå, det var inte dit jag ville komma, utan då det pratades om just den där sortens…byxor, så kom jag osökt ihåg då modellen, Gällivarehäng, kom på modet. Kommer ni ihåg dom? Påminde lite om ridbyxor, fast det skulle vara ett häng under bakfickorna…ehh..var det så snyggt, egentligen? Ja, dom satt då uppe, men…

Googlar man på detta ord så hittar man bara bilder på annat häng, och på Wikpedia kan man läsa följande och jag citerar:

”Begreppet gällivarehäng har sitt upphov i att gruvarbetare som handlastade järnmalm I Malmbergsgruvan bar löst skurna byxor som var lättare att arbeta i, eftersom de inte stramade åt baktill då man böjde sig ned (vilket var den normala arbetsställningen som handlastare). Handlastaren var tvungen att böja sig ner för att fylla och lyfta fyllfatet (som en stor sopskyffel med två handtag på sidorna) med järnmalm när han lastade. Gruvarbetarna beställde byxor med rymlig bak hos handlanden i Gällivare, dessa beställde specialsydda byxor söderifrån och skärningen blev känd som ”Gällivarehäng”. Byxorna bars oftast med breda hängslen.

Ett vanligt missförstånd är att gällivarehäng innebär att man exponerar dalen mellan skinkorna, vilket alltså är fel (då handlar det i stället om så kallad raggarskåra). Gruvarbetarna bar sina byxor upp till midjan. Det engelska uttrycket sagging, vilket innebär att byxorna är nedhasade så att underkläderna syns, är heller inte detsamma som gällivarehäng.” Slutcitat

Fast det Gällivarehäng jag snackar om, var jeans som fanns att köpa tidigt 80 tal, skulle jag gissa på, och det var inte en stor säck som hängde i baken, utan bara ett litet häng.

Jaja, det finns och fanns då allt möjlig, till exempel dom brutalt utställda byxorna, så vida att ett djur hade kunnat klättra upp i byxbenen, men fastnat vid knäskålarna. Det såg nästan ut som klänningen som Morticia hade i familjen Addams:

originalBild hittade jag HÄR

Och nu, färdigsurrat om brallor, nu ska jag ut i solen, önskar er alla en fin lördag!
19702470_10155435364276585_4409427406769220115_nNej…jag har inte kört nån botox variant, jag har en väldigt snäll mobil *fniss*

Vilket problem…*suck*

Av , , 6 kommentarer 12

Nu blir det ett…eller två stycken, eller ett helt inlägg, om världens i-lands problem, båg behåar. Vilket gissel det kan vara att hitta rätt, den ska vara bekväm och allt det där. Så, när du äntligen hittat den rätta så kan jag tala om att dom förmodligen inte är så billiga, säg att dom går lös på en 4-500 svenska riksdaler. Och som med allt annat, om det är något som sitter som en smäck, så har man en tendens att använda det ofta.

Och med mycket slitage, användande och tvättande, så brukar dessa, så kallade bågar, till slut gå av. Vilket ju hände min favvo, för flera månader sedan. Men jag har ju under årens gång lärt mig detta och mindre sköna båg behåar finns i garderoben, som får bli till reservdelar, då bågarna gått av.

Nå, jag letade rätt på en båge med lagom storlek (trodde jag) satte in den och kände mig lycklig över att allt var som förut…ett tag. Men sedan blev det mindre kul, något stack mig i armhålan så fort jag gjorde vissa rörelser och detta blev så fruktansvärt störande att till slut blev jag så förbannad att behån åkte in i garderoben och har legat där, sedan dess.

Men så, en solig dag förra veckan, letade jag fram den igen, testade, undersökte och till slut såg jag felet (trodde jag), bågen var för lång, och det var den som då stack ut längst upp. Glad i hågen letade jag fram reservdelslagret och en annan kortare båge, och trädde in den. Och nu…var den så perfekt, i 5 minuter att jag hann glömma hur ont det kunde göra, för problemet kvarstod alltså.

Nu blev det ett minutiöst granskande och se, jag hittade verkligen felet och nu var jag genuint lycklig. Jag hade lycktas trä in bågen utanför själva kanalen, bägge gångerna, och där är tyget inte så tjockt och bågen kan sticka iväg åt vilket håll som helst, inget konstigt att jag fick lida pin…jävla påhitt det där, behåar. Undrar just vad dom använde på stenåldern?

Vi satt ute igår i solen, riktigt skönt ibland, det blev ju som varmare på eftermiddagen, idag blir det nog däremot inget utesittande, skulle ju se lite överambitiöst ut. Men ut med hunden ska man ju. Önskar er alla en toppen söndag!

Maria Lundmark Hällsten