Jag skrev om vägen till Rökå, den med dom härliga guppen, den sträckan är 2 mil, och ungefär i mitten, kommer man till en rätt så brant backe. Jag minns då vi skulle upp till stugan, pappa förstörde halva resan eftersom han hade släpen med sig, och då blev det ingen fart i guppen.
Den här gången var det dessutom vinter, och halkigt. Då vi kom fram till backen, så började däcken slira, han tog sig inte upp, även fast han testade flera gånger. Nä, sa han, tar jag mig inte uppför den här backen, så klarar vi inte av nästa heller.
Och jag kommer ihåg den stora besvikelsen, då han var tvungen att vända och ta vägen över Kristineberg…fy, man tycktes ju nästan vara framme vid målet, och då vill man väl inte vända om.
Apropå vägar och att inte vända tillbaka. Jag sa till Åke då vi for upp i fredags, vilken tur att vi inte bor på Udden, fy fasen vad tråkigt att ha hund, det finns bara en väg, och man får ta samma väg då man ska tillbaka. Inte som här hemma. Här kan du välja vilket väderstreck som helst, och till och med gå i en cirkel, alla vägar leder hemåt, det blir som lite ombyte 😀
Nu räknar vi Niccos balkong som klar. Jag pimpade den inför hennes hemkomst igår, ser rätt så trevligt ut, tycker jag:
Åke fick ta ut Winstone, just innan vi kom hem, sedan filmade jag då han först upptäckte hennes resväska, han sprang runt ett varv i hallen och sedan ut i tv rummet där hon satt och väntade på honom. Hon fick sig ett par rejäla, blöta pussar av honom, en lycklig hund, där vi nu var samlade, allihop.
Presenter fick vi också, paprika krydda, klisterdekaler, hm…nu måste man fundera vart man ska sätta dom, och slutligen…tadaaa….en döskalle 😀
Önskar er alla en trevlig måndag!
Senaste kommentarerna