Etikett: smärta

Är huvudet dumt får kroppen lida!

Av , , Bli först att kommentera 13

Vi pratade för några dagar sedan, om när man får ont någonstans, men oftast borstar bort känslan och tänker att det går över. Det gör det nog, 99% av gångerna om man nu inte lider av någon form av sjukdom som faktiskt orsakar såna smärtor.

a56f084b1a7872c36a99b48d9cdffbd9Plötsligt kan det knipa till i fotleden och man tror att den ska gå av, men på ett tag, släpper det och man får aldrig veta vad det var. Ja dom där onda ställena kan variera å det grövsta, nästa sväng är det fingrarna eller axeln, eller nåt annat bihang, som talar om att det ska göra ont. Man kanske har fel på nån central del i hjärnan som ballat ur, för annars ska väl smärta indikera att något faktiskt, är fel.

Nå, vis av dessa erfarenheter, så kniper man igen och låter det onda passera…det brukar funka så…på mig. Så lite pinsamt blev det igår, då jag och Winstone var ute och testade hans nya sele, nere vid ån:

20374693_10155496097531585_3448101232082088592_nPlötsligt infinner sig en stickande känsla på benet, jag struntar fullständigt i den och vandrar vidare, det vill inte sluta utan fortsätter och till och med ökar i smärta. Tills det faktisk kommer till den gränsen att jag måste titta ner och se på benet, och ja…ibland stämmer ju det där om att huvudet dumt, får kroppen lida…det var en blindbrems som satt och kalasade på mitt ben.

Igår bjöd Nicco och Theresé på middag…Sally sa dock att även jag bidragit, jag tände grillen :D

20292946_10155496569376585_3629211022436984551_nDet blev kycklingspett och spett med korv, samt skinkinlindad mozzarella, samt klyftpotatis, det ni!

Och ikväll, vet jag å det bestämdaste, att det vankas räkmackor, som ska intagas på Gammlia, om…OM nu inte det svänger, och börjar regna, men det tror jag inte. Önskar er alla en fin onsdag!

20376074_10155497876101585_1340527404912373037_n

Snabba puckar!

Av , , Bli först att kommentera 8

Jag har förmodligen fått en inflammation i tandroten, och jag har haft det ett tag, men ingen smärta. Jag har lurat mig själv och trott att det varit nåt skräp som kommit in där, men ack vad man kan bedra sig…eller så vill man inte veta sanningen, det är ju som inget man ödsla tid på, tandläkarbesök, nämen fy.
Nå, jag mejlade 3 stycken olika tandläkare igår, och ringde upp en. Där, där dom erbjöd akuttider, fick jag tid först den 19/8, så jag tog den och tänkte att den jag först får tid hos, den ”köper” jag. Vad annat kan man göra?

Jag vet att tandakuten finns, men där blir det ju som mer tillfälligt, jag vill ha en ny, tandläkare, nu är det färdigt med folktandvården, som aldrig har tider, utan man får vänta i upp till ett halvår.

Så ringde mobilen nyss, det var från ett av ställena dit jag mejlade, och se, jag får komma idag, 11.30…fantastiskt! Så nu får jag avboka det andra stället och sedan hoppas att dom här är bra.

Nicco undrade vad vi skulle äta för lunch igår, och min hjärna har tagit sen semester, så jag kunde inte komma på nåt alls, jamen sa jag till slut, du får välja precis vad du vill, mat från hela världen…som finns i vårt kylskåp. Och då tyckte hon att jag resonerade ungefär som när man säger: Det står 7 vita hästar i ett stall, förutom 1, som är svart.

189997fbe4772915080a2e09ecac8618Och jag kom på ett nytt matprogram…eller vad sägs om namnet: Hela världen i mitt kylskåp! Vad sedan programmet ska handla om, ja mat, vad annars, och vad man kan laga av det man har, och göra det så kulinariskt som möjligt, jojo.

Nu har jag andra saker jag ska göra innan tandläkaren, så jag önskar er alla en trevlig tisdag!

2016-08-01 10.15.21

Varför?

Av , , 3 kommentarer 5

 

Fick veta en väldigt tragisk sak i torsdags, en person som bara var tretton år och som valde att ta sitt eget liv. Man blir helt paff, man kan inte förstå hur en så ung människa kan ta ett sådant beslut, man tycker att en trettonåring inte ens skulle veta hur eller vad det är, att ta sitt liv, det är helt obegripligt.
 
Vilken smärta för människorna runt omkring, föräldrar, syskon och vännerna, och alla frågor man säkert vill ha svar på men som man kanske aldrig kommer att få, det blir antaganden och gissningar.
 
Varför upptäcker inte omgivningen att det är något som är fel? Varför gjorde man inte så eller varför sa personen ingenting. Frågorna måste bli oändliga och svaren så få.
 
Jag kan förstå att man inte söker hjälp, det kanske känns skamligt, man vill inte tala om hur man mår, man vill vara den som alla tror att man är, att må dåligt eller känna ångest kan tyckas vara en svaghet och ingen vill bli kallad svag.
 
En nära släkting till mig tog sitt eget liv vid en ålder av 27 år och ingen kunde ha anat vilka tankar han hade eller hur han mådde inombords. Han hälsade på jag och Åke en vecka innan han dog, vi såg ingenting, jag träffade honom samma dag, och ingenting var annorlunda mot för alla andra gånger vi träffats, så hur skulle man ha kunnat veta vad han hade planerat?
 
Så här i efterhand så tycker man att han gjorde saker på ett konstigt sätt, varför sa han så, varför gjorde han på det viset, ja nu vet vi ju, det var för att han visste att han aldrig mer skulle komma tillbaka. Men då, fattade man ingenting.
 
Jag kan inte säga att vi kände trettonåringen men vi vet vem hon var, vi vet också vem hennes föräldrar är och man kan bara gissa sig till vilken sorg dom bär på, och ingen önskar att vara i deras skor. Jag kan inte heller säga att jag vet hur det känns, men med egna barn och med ett som snart är i den åldern, så kan man lätt föreställa sig hur det skulle ha varit.
 
När man läser om sånt här i tidningar eller ser det på tv:n så försvinner det efter ett tag, man slår igen tidningen, stänger av teven och sedan tonar det bort. Man kan ibland bli påmind och man försöker komma ihåg vart det hade hänt eller när, men det är svårt. När det nu händer en som man har ett ansikte på, så blir allt så påtagligt och det kommer så nära inpå att man verkligen känner allas smärta.
 
Det första man tänker själv är, hur kommer dom som finns kvar att orka, men det gör man av någon outgrundlig anledning, människan är skapt så. Man har förhoppningsvis ett skyddsnät av frun eller mannen, barn, syskon eller släktingar och vänner som tröstar och stöttar. Den som tar sitt liv ser ingen annan utväg, dom kan inte heller tänka på vilka dom kommer att såra eller hur andra kommer att ta det. Dom ser ingenting annat än sin egen smärta.
 
Man kan inte vrida klockan tillbaka men man kan förhoppningsvis ge ett annat barn i samma sits, en idé eller en tanke som får dom att ändra på sitt sätt att se på tillvaron eller som kan förmå dom till att tala om för någon hur dom egentligen mår. Hjälp finns alltid även om man inte vet vart, man ska söka efter den. Tala med skolsköterskan eller en annan vuxen person som man känner förtroende för, jag lovar att det finns alltid dom som lyssnar och som vet vart man ska vända sig. Man är aldrig ensam även om det kan kännas så.
 
Det blev inte ett roligt bloggande idag men jag tror att det är viktigt att skriva om det och att man sedan kan prata med andra om detta. Vem man nu än är eller hur man än mår, du kanske är den som plockar upp en annan som ligger på botten och inte ser en annan väg ut.

Första barnet, ett test.

Av , , 2 kommentarer 2

 

När jag nu ändå var inne på det här med barn och hur vi vuxna beter oss mot dom, ibland. Så kom jag att tänka på när Theresé var liten. Om eller rättare sagt när, hon föll eller gjorde illa sig på något sätt så sa man alltid, nämen det där gick ju bra, det är ingen fara, och du klarade det där.
 
Det gjorde vi för att vi trodde att hon då inte skulle jaga upp sig och tro att det var något farligt, alltså för att trösta henne på något sätt.
 
I vuxen ålder har hon sagt till oss att hon inte trodde att vi brydde oss om henne då vi sa så, att det var precis detsamma om hon gjorde illa sig eller inte för vi negligerade det. Där ser man vilka fel man kan göra. Men som jag svarade Helen igår, det första barnet blir en test, man föds inte med vetskapen om hur man ska gå tillväga med att fostra eller ta hand om barn.
 
Men som tur är så har hon ju sagt det och nu har vi vetat det då det gäller Jennifer. Alltså kör vi inte den metoden med henne, utan gör hon illa sig så bekräftar vi det på ett helt annat sätt.
 
Sen är det ju också så, fast man ibland inte tänker på det sättet, att jag kan ju inte tala om för någon annan, hur ont den människan har, det är ju deras smärta. Jag kanske tål peppar medan någon annan grinar över lite salt. Vi är ju så olika.
 
Min kusin, Anders, för att ta ett exempel, tålde inte pepparn, när han vände på morteln för att se vad som var i den när farmor nyss hade krossat svartpepparkorn :D , men han blev nog en erfarenhet rikare.
 
Ha en bra dag!