Kollade minnen på FB och där dök det här upp.

Jag funderade en nanosekund, på vad det kunde handla om, men…7 år sedan, innebär att det var 2015 och då visste jag att det handlade om mitt omskrivna hål i magen. Det som blev efter Tinas inlägg.

Gick in i arkivet på min blogg och hittar förstås, visa ord från barnbarnet Sally. Detta var 30 oktober, 2015 och Sally var 5 år och 4 månader. Hon hade flugit hit, alldeles själv, för första gången. Och detta var näst sista morgonen, innan hon skulle hem igen.

Jag citerar:
”Idag åker Sally hem, dagarna small bara till. Igår morse kom hon ner 6.20, så jag sa till henne att komma och lägga sig i sängen en stund, det gjorde hon. Men man kan ju inte somna om, man börjar prata. Och vi hade ett samtal om djur, som absolut inte får lämnas ensam en längre stund.

Nä, sa hon, katterna får man inte lämna, inte hundar heller, och i bilen kan det bli alldeles för varmt. Det kan ju till och med bli för kallt, resonerade hon, men, sa hon vis som en uggla, det finns ett ställe där man får lämna alla…på kyrkogården.

Jojo, vart hon fick det ifrån, vet jag inte, men det är så sant som det var sagt.” slutcitat

Jag skrollade runt lite mer på bloggen och hittade detta. Hade tydligen varit på en arbetsledarutbildning. Återigen citerar jag:

”Här sa kvinnan nåt om att kroppen inte orkar lika mycket som då man är yngre. Och jag svarade att vi istället, sållar bort sånt som känns onödigt, och det gäller även människor omkring oss, som inte ger något tillbaka. Man sållar bort dom också.

Men som ung, gör man nog inte det, man köper det mesta man hör, man vänder in och ut på sig själv för att vara andra till lags, fast man ger, mer än man får tillbaka, och det är slitsamt, på sitt sätt.

Nu kan man ju aldrig säga att detta, gäller allt och alla, så är det aldrig, vi är ändå olika individer, med olika bakgrunder och uppväxter, men jag tror att många, kanske går igenom detta. Och jag vet inte, men det kan vara en tröst att veta, att det kommer att vända, det kommer en dag, då man säger ifrån, och då man står för det man gör och säger utan att tveka, en sekund. Och först då, kan man känna att ålder och erfarenheter inte är så dumt.” slutcitat

Jag kunde inte låta bli att tänka på alla Karens, som dykt upp på sistone. Tydligen kallar man kvinnor som är högröstade och som fräser ifrån, för Karen. Genomgående och ständigt återkommande är väl att dom är äldre än 40…minst.

Nå, men då hade jag väl lite rätt, där jag skrev för 7 år sedan, att man kommer till en ålder där man säger ifrån.

Karens dom lägger ut på typ TikTok och andra sociala medier är Karen x 10, för det finns ju dom som är värre än andra. Nåt som glöms bort, är väl alla Johns, tänker jag. Gubbar som inte heller dom, kan bete sig alla gånger.

Nu har jag döpt dom till John och det gjorde jag efter John Cleese besök här i Umeå. Han som spydde galla över personalen på Elite hotel Mimer, att dom var otrevliga och inte kunde titta honom i ögonen. Här har jag klippt från Expressen.

Men snälla nån, lite ödmjukhet kunde han väl ha visat. Han är en känd person, och att ta emot en sån människa kan säkert kännas nervöst för många. Jag tror, utan att veta sanningen, att det kunde ha varit något sådant. Och tänk, John, det kan ju ha varit så att du, inte inbjöd till ögonkontakt. Du kanske hade en dålig approuch, redan från början. Har du eller ni, som höll med honom, tänkt på det?

Äsch då, dom flesta historierna och händelserna har 2 sidor, eller fler. Och det finns alltid folk som tolkar fritt och skoningslöst. Det roliga eller kanske trista, är att då det handlar om kvinnor som gnäller eller bråkar, så är det ragator, surkärringar, kärringjävlar eller Karens.

Då det gäller män, så är det grumpy old man, gnäll gubbe, gubbtjyv eller i värsta fall, en karl jävel, och nu även John. Nä jag borde ha dragit till med ett hårdare namn…typ Gert.. sorry Gert, hehe.

Ha en fin torsdag, och drick kaffe för sjutton, det är ju kaffets dag!