Etikett: sommarkatt

Alpens Lady

Av , , 2 kommentarer 7

 

Jag gjorde som många i dom yngre tonåren gör, då jag var just i dom yngre tonåren… tjatade på mina föräldrar om att jag ville ha en hund. Efter några års tjatande så fick jag då äntligen min vilja igenom. Kanske inte så genomtänkt av mina föräldrar, men vem kunde väl veta det.
Alpens Lady, hette hon, en chow-chow, med sin karaktäristiskt blåa tunga, lejonmanen runt nacken och knorren på svansen.
Inte en hund man valt om man hade vetat något om rasen. Detta är egentligen en ensamhund, som lyssnar på en person och inte flera. Vilket vi blev varse. Hon var svår dresserad och ville, precis som katterna, göra saker på hennes sätt och ingen annans.
Hon var duktig på att smita och hon var absolut inte det lättaste att locka tillbaka. En av gångerna som hon lade benen på ryggen, eller hon hade åtminstone tänkt det, så var min pappa snabbare än henne. Det var nämligen han som var ute med henne den gången och hon hann inte många meter innan han kastat sig över henne och knölat ihop henne… sen smet hon aldrig mer från honom, hon följde varje steg han tog och han blev den givna ledaren, inte jag… som hade fått henne.
När vi åkte upp till Malå fick hon dela fotutrymmet där fram, med min mamma. Lady låg på golvet, vid hennes fötter, och jädrar vilken nytta vi fick av henne då vi insåg att hon var världens bästa renvarnare. Hon kände lukten av renar på någon kilometers avstånd och satt sig genast upp då lukten av dom svepte in i bilen via friskluftsintaget, då visste vi att det fanns renar på vägen, en bit framöver och pappa saktade ner farten och vi började spana.
Hon var av någon anledning skotträdd, och pappas planer på att försöka få med henne på älgjakten, var bara att glömma, men så hände det sig, en gång för drygt 30 år sedan, att mina föräldrar samt Lady, åkte upp till Malå, på senhösten och nere sjön, uppe i en björk, hittade min pappa en katt, som inte var mer än skinn och ben. En så kallad sommarkatt som någon lämnat efter sig och som fastnat däruppe, och nu var så utmärglad att min pappa tyckte det var mest humanast att skjuta den.
Ja, och nu vet jag ju att det finns många som inte håller med om detta, men det är svårt att få det ogjort, och vem vet vad som egentligen var det bästa? Nå…
Lady hade ju också fått syn på katten och var lätt uppjagad över fyndet. Pappa hämtade geväret. Lady satt kvar, han laddade siktade och sköt, Lady hade allt sin koncentration på katten som föll ner i sjön då den träffades, hunden hoppade (frivilligt, hör och häpna, hon som hatade vatten) ner i sjön och hämtade upp det som nu hade blivit ett byte.
Med katten i munnen struttade hon upp till stugan, lade ner katten på gräsmattan och började gräva en grop, där hon hade tänkt lägga ner katten… förmodligen för förvaring om det någon gång i framtiden skulle bli kris på mat. Efter den händelsen var hon först att gå igång och ville följa med, så fort pappa plockade fram bössan. Förmodligen i tron om att dom skulle jaga katt men hey, en älg var ju inte heller helt fel, svårare att gräva ner bara :)
Önskar er alla en underbar söndag!