Etikett: syskon

Googla på den ni…

Av , , Bli först att kommentera 15

Vi pratade smakupplevelser förra veckan, och jag kom osökt att tänka på då man var barn. Inte fanns det så många smaker då, som det gör idag? Du hade 2 ketchup att välja mellan:

40844990_10156560100756585_2366666081201815552_n4 olika flingor, och 3 olika hårdbröd.

40748172_10156560100601585_5702245821961994240_oJa, jag vet, jag överdriver lite men ni fattar :D

Med alla val du har på affären idag är det inte konstigt om själva handlingen kan göra en stressad.

accfbcf5334ceaeb93771a7f414326c3Hittad på FB

Man läser ett recept och plötsligt poppar det upp nån konstig ingrediens som du aldrig hört talas om och vart tusan ska man leta efter den?

Atamon, var det senaste som dök upp då jag googlade ett recept. Mjo, försök lista ut vad det är…utan att googla :D Då jag ser bilden på det, så vet jag att jag sett det förut, men jag har väl aldrig varit i behov av det…tur man har google.

Som barn fick vi ibland tillgång till skafferiet och fick ge provsmakningar till varandra, och utan att se vad det var vi fick, så skulle vi gissa. Gissa nu, vad min storebror ALLTID gav mig? Tabasco, vad annars! *mäh*

Så funderar jag vidare, vad hade vi mer därinne, mja, inte var det några större smaksensationer. Mjöl, socker, kryddor, kakao förstås, vem har inte fått eller gjort en kakaoröra…just saying :D

Apropå min storebror, så såg jag en snutt av Felix Herngren och hans syster på tv igår, dom har tydligen gjort eller ska vara med i nåt nytt på teve som handlar om just syskon. Dom berättade om glassmätning då dom var barn, att tumstocken skulle fram då ett glasspaket skulle delas.

Ja, det var hög igenkänningsfaktor på den. Fast vi hade ingen tumstock, man gjorde ett märke med kniven, sedan höll man spetsen mot märket och tummen mot slutet av paketet, sedan vände man och dubbelkollade att det var exakt lika långt från andra hållet.

Mamma köpte ibland ett gammal hederligt Bridgepaket eller en Twist påse, och det blev vårt lördagsgodis. Där skulle bitarna delas upp i högar med exakt lika många i varje…*puh* vilken pärs och gissa att ingen av oss tilläts oss själva att blinka.

Men i det avseendet, kontra idag, och nu tänker jag enbart godis, så var det bättre förr. Mer njutning och mer att längta efter, idag är det för enkelt och så mycket mer av det goda. Till och med så man kan säga att det är onödigt mycket mer, och då försvinner ju det där som gör det så speciellt. Synd!

Hoppas på en bra dag för er alla!

Ett minne som aldrig försvinner

Av , , 2 kommentarer 9

Delar ut detta skrev jag för tre år sedan, och tänk, jag visste att det skulle bli exakt så här, den här dagen, i år också. Hur kunde jag veta att det skulle bli så här? Vi har en årsdag idag… ingen rolig sådan, och jag kan egentligen inte begripa varför man ska måsta komma ihåg den heller, hade varit så mycket skönare att bara få vara i nuet, men vad gör man.

Nu har jag upplevt den dagen vi hade för 4 år sedan, flera gånger i mitt huvud, vad vi gjorde, hur det trasslade till sig i början, att jag ringde 2 gånger till mamma, för att fråga efter pappa (något jag inte vet att jag gjort speciellt många gånger förut), hur det skulle strula för att sedan lösa sig och sen… det stora dråpslaget då min bror ringer och säger att pappa råkat ut för en olycka och dom vet inte om han kommer att klara sig.

Niccolina ringer i samma veva som jag försöker greppa situationen, få på mig kläder och åka upp på akuten, förklarar snabbt för henne vad som hänt och hon säger med hög röst: DU KÖR INTE BILEN VA? Det får pappa göra.

När jag kommer upp på akuten vet inte ens hon som sitter där, vad som hänt, ingen har kommit in. Jag blir hämtad till ett annat rum, får lämna pappas personuppgifter och sedan frågar en av dom som jobbar där om jag vill sitta själv eller om jag vill ha sällskap. Jag klarar mig själv, säger jag, och sitter där och fattar absolut ingenting. Jag vet att jag tänker att det här är ett skämt.

Ja jag vet, hade det varit ett skämt hade det varit ett av dom grymmare slagen, men just det här att jag är först på plats, och inte ens dom som jobbar vet att det ska komma in en skadad person. Sen dröjer det nog inte så länge innan det plötsligt rasar in folk genom dörren.

Mamma, mina syskon och syskonbarn och sambos, sedan sitter vi där och bara gråter, försöker reda ut saker, vad som hänt och varför. Sen kommer en ambulanskille in och förklarar vad som hände där borta i Norum, och vilka skador han ådragit sig.

Han börjar med att säga att pappa fick ett hjärtstillestånd då dom lyfte upp honom och det varade i 17 minuter… men säger han och sedan andra, han fick det på rätt ställe och med dom rätta grejerna på plats. Han har inga benbrott, fortsätter han med, men en punkterad lunga och alla revben på ena sidan är av och nu får tiden utvisa vad som blir.

Sedan kommer det om en läkare som säger att han fått ännu ett hjärtstillestånd så dom får avvakta ett tag och se om han klarar av det, sedan ska vi få gå upp och träffa honom lite tvärt. Dom 3 första dagarna är mest kritiska, säger hon.

Sen får vi veta skadornas omfattning…han har brutit ryggen på 3 ställen, han har ett öppet benbrott vid armbågen och ett brott längre upp, han har en spricka i levern, han har brutit bröstbenet och alla revben, bägge lungorna punkterades varav en, blev blodfylld, han har en skallskada och en shunt sitter inopererad i huvudet, det ser plötsligt inte så ljust ut, längre. Och man börjar undra på hur hans liv ska bli, om han klarar sig.

Dom följande 6 veckorna flöt ihop, jag vet inte vad vi gjorde på dagarna annat än att vi satt däruppe hos pappa, 2 gånger om dagen, någon gång 3 gånger. Det var papper som skulle skötas, instanser som skulle ringas upp, andra saker som skulle ordnas.

Vi levde varje dag mellan hopp och förtvivlan, det såg bättre ut, ett litet tag och sedan vände alltihop. När dom sedan berättade för oss att det fanns inget mer att göra, utan nu skulle allting stängas ner, så fick vi ju lita på att dom visste vad som var det bästa.

Pappa levde 13 dagar efter allt tagits bort, och det var nog det värsta under hela resan, att se en människa förtvina och bli till någon man inte kände igen.

Såna gånger förstår man ju inte varför detta inte kunde skötas på något annat sätt, om utgången ändå är given.

Så här i efterhand, fyra år senare, så är ju givetvis saknaden fortfarande stor, men den är hanterbar, och man kan styra sina tankar lite åt det håll man vill, man behöver inte fördjupa sig i detaljer, det är då det blir jobbigt. Att sedan få skriva om det, är en terapi som heter duga. Man får det ur sitt system, och man kan se på det som hände, ur andra synvinklar.

Om jag går tillbaka i mitt bloggarkiv, till dagarna innan, så var man ju bara lyckligt ovetandes, och det är också tufft att läsa, men ännu värre efteråt, det är som om man blev förflyttad tillbaka till det som var, då. Jag brukar låta bli just den där tiden, i arkivet, man blir för mycket påmind om allt som var.

Man kan också se på alltihop med lite ironi och humor, det är nog vårat sätt att överleva och gå vidare. Som när dom kom upp, 3 veckor efter olyckan och berättade att pappa hade brutit näsan också…som om det inte räckte med allting annat.

Eller när dom sätter igång att renovera rummen som låg precis ovanför pappa, och det levde om flera timmar varje dag, hela avdelningen dånade och man hörde inte vad man sa, och pappa fick ligga där med hörselproppar i öronen och läkarna sa, jomen även om han inte ger tecken ifrån sig, så tror dom sig veta att han vet, att vi är där, så det är jättebra att ni sitter där och pratar med honom…ehhh ok, och det får man höra då man inte själv hör vad man säger och han dessutom har dom där hörselpropparna i stoppade, jojo.

Mamma sätter ett lagerblad i halsen, då vi sitter där i matrummet och det blir värsta uppståndelsen, med flera sköterskor, och läkare som står och diskuterar över hennes huvud, vad dom kan tänkas ska göra, för att få bort det som fastnat. Efteråt sitter jag, mamma och Emma och skrattar åt fadäsen, som kunde ha slutat illa, men det gjorde den ju inte, utan för oss blev det lite av en lyckostund, då vi skrattar och har roligt, mitt i allt elände.

Med facit i hand, nej, det här är ingen årsdag man vill komma ihåg, men pappa finns ju alltid kvar i våra hjärtan och tankar, där kan ingen komma åt honom, och där finns han 24-7, alla dagar, året om, saknad och älskad. //Maria

10408638_10152628338147060_5854742157855383060_n pappa1

Tips överlämnat…

Jag och Nicco tog med mamma till Avion igår. Vi tog en lunch på, tadaa…Espresso house, och sedan gjorde vi en liten rundvandring. Mamma har bara varit inne på självaste Ikea.

2016-05-13 12.25.05Nu till ett litet tips, till Avion, varför inte ha några enkla shoppingvagnar och eller en liten modell av rullatorer, som man kan låna och dra runt på, därinne?

10168-WA016_lEn enkel liten modell som den här, vore väl nåt. Bild hittade jag HÄR

Mamma har yrsel, och lite svårt för att gå, så visst, det var ju bra att det finns utplacerat soffor och fåtöljer, lite överallt, men ändå. Dom har rullstolar att låna, men det känns kanske inte som det ultimata, då man kan gå, men behöver lite stöd. Kundvagnar finns inne på Ikea, fast dom får tydligen endast användas på Ikeas nedre plan. Jag tänker att det är fler än vi, som kan sakna nåt att hålla i, då man går runt.

Nu kunde vi ju ha tagit med, mammas egna rullator, men vi tänkte inte så långt, då hon inte använder den alltjämt. Och det kanske inte heller, är alla som rymmer att ta med den. Så, då var det tipset överlämnat, och ja, jag har mejlat det till dom också :D

Tina skickade en bild på hur det kan se ut om man har syskon eller om man är ensambarn, och i vilken ordning man är född:

13152854_10153731209668666_105344062_n

Vad tror ni, finns det några som detta stämmer in på…ja, jag tycker nog det :D

Och kolla in denna lille kille som får frågan om han skulle kunna tänka sig ett litet syskon, hahaa…hans önskan är en hund istället :D

Önskar er alla en trevlig pingstafton

2016-05-13 15.11.03

Betar av, allt eftersom…

Av , , Bli först att kommentera 8

Pappa hade en kasch med tidningar och urklipp som han samlat på sig under åren. Mamma ville nu bli av med dessa, då hon själv inte är så intresserad av detta, och många klipp visste hon inte ens varför han sparat.

Så jag fick ta över dessa för uppdraget att gå igenom dom, och slänga det som inte säger mig nåt. Andra klipp tänker jag att jag lägger in i min mormors klipp och klisterpärm, där hon hade sparade klipp. Så finns dom kvar, till mina syskon eller barn och barnbarn, om dom någon gång vill kika på dom.

Hittade morfar, som inte bara snidade fina trä saker, virkade fiskegarn och gjorde mjärdar, nä, han stickade sockor också:

006

Morbror Börje, fast dom har skrivit att han heter Bernt, som gick bort 1997, alldeles för tidigt:

039

Och storebror som knåpade ihop en cd skiva med musik, hemma i deras hus i Vindeln. Den spelades även på radio och kunde nog ha kommit långt om den blivit mer promotad:

042 046

Pappa, finns med där, längst till höger:

045

Jag har inte hunnit bläddra igenom allt än, men det är i alla fall på börjat. Lite kul, är det allt, och vem vet vem jag kommer att hitta där, eller vad.

Nu är det halkigt ute, och Åke berättade om en dröm han haft, handlade inte om halka men om Östra station och dess närområde. Då kom jag osökt ihåg en vinter, kan ha varit 1986. Och ishalkan slog till. Vi var på väg ner på stan, kanske för den sedvanliga kaffe frukosten uppe på Tempo, som intogs på lördagarna, och valde att köra nerför lasarettsbacken.

Jo, och där var det halkigt…med rödlysen längst ner och det blev rött, spännande. Volvon fortsatte att glida så vi skulle precis öppna dörren för att prova hjälpa till att bromsa med fötterna, då det äntligen blev stopp, nån centimeter innan den tagit bilen framför.

Men vad vore livet utan överraskningar och pulshöjande händelser…ingenting eller rätt så fjuttigt, eller hur? :D

Hoppas på en bra söndag, och andra advent, för er alla!

018 015

 

 

 

Har hört lite…

Av , , 1 kommentar 4

Har hört lite på ett öra då dom på nyheterna har deklarerat detta med att man inte kommer att få ha kvar sitt barn på förskolan om man skaffar sig ett till barn. Någon sa att -Jaa, har man ett barn sen tidigare så vet man ju vad det innebär, skaffar man ett till så kan man ju säkert ta hand om det också!

Tror jag med, att man kan, men frågan är hur snällt det blir mot barnet som man plockar bort från det sociala umgänget dom kanske lärt sig att tycka om, på förskolan för att nu få vara hemma med mamma och småsyskon som kräver rätt mycket uppmärksamhet från början.

Jag vet att på den tiden Nicco gick på förskolan så var det lite samma sak, fast då fick det äldre syskonet behålla några timmar i veckan, på förskolan, men inte vilka timmar som helst, utan enbart dom pedagogiska timmarna,

Hm… jag kommer ihåg att det var en tjej som gick där då, som fick en lillebror, och hennes mamma var inte glad över detta upplägg, för hon missade ju dom här roliga sakerna, som besök på teater, bio eller vad det nu kunde vara för saker dom fick åka på. Ja, jag höll med henne, och jag tycker nog att det är ännu dummare att nu ta bort all tid där, för att dom får ett syskon.

Sen är det förmodligen väldigt individuellt hur pass man gillar att vara där, men det får väl föräldrarna då kanske bestämma. Nicco trivdes på förskolan och var omtyckt av fröknarna där. Så pass att dom undrade om inte Nicco kunde få vara kvar längre på dagarna, så hon fick sitta med på mellanmålen, och visst fick hon det och hon ville det också… kunde ju inte bli bättre :)

Jag har läst nu på morgonen om all stormvarning och det är snökaos i fjällen osv, ja, här blåser det ju onekligen litegrann. Man hör hur det dånar lite ut emellan. Kikade nyss ut på gården, jag skulle släppa ner persiennen för jag får solen i ögonen och vad får jag då se:

017

Niccos hemsnickrade hundkoja, har blåst omkull, jojo, det har nog blåst lite mer än lätta vindar här ute :) Och inte nog med det, hon hade lagt in en fäll i kojan, till Winstone, gissa vart den låg…hahaa.. på bron. Tur att den inte flaxat iväg och lagt sig över en bil.

Vi ska ut på promenad efter lunch. Det blir jag, Åke, ”Kul-Janne”, Ingegerd, Åkes moster Gunilla och hennes man Bertil. Vi ska ta en runda däruppe vid Hedlunda och se om vi kan klura ut vart vissa hus har stått förut, och hur det en gång har sett ut. Sen går vi hem till oss där Kerstin kommer att joina oss över en kopp kaffe och en duokaka, jo den är inte att leka med, minsann. Det ska bli trevligt. Önskar er alla en blåsfri söndag, önska kan man ju alltid.

Vad gjorde vi där???

Av , , Bli först att kommentera 11

 

Igår var vi på bouppteckning, och jag kan för mitt liv inte begripa vad vi gjorde där? Vi är fyra syskon, inga särkullebarn, och min mamma var gift med pappa, så varför ska vi måsta sitta med på ett sånt där möte där det ska tas upp skulder och tillgångar? Mamma ärver ju allt, that’s it, jag förstår inte?
Lillebrorsan som bor i Stockholm, kunde av förståeliga skäl inte närvara, men en fullmakt med hans underskrift skulle då tas med… jaha, och varför då? Vi skrev inte under på några papper eller dylikt, så detta blir för mig att enda stort frågetecken. Snacka om att dom tjorvar till det.
Jag begriper att en bouppteckning ska göras för att alla konton och såna saker ska få ett avslut, och det är ju jättebra, ändå ska det tilläggas att det inte alltid funkar. Vi får än idag brev adresserade till svärfar, och nu senast var det en faktura på sophämtningen för stugan i Kittelfjäll, som vi förövrigt sålde, för 1½ år sedan, jodå.
I och med att ingen arvskatt finns längre, så är detta bara slöseri med tid… sedan att saker ska skrivas över på den som ärver allting, är ju en sak, och att det ska kollas upp så inga testamenten är skrivna, det är en annan sak, men nog kan väl det göras utan vår närvaro… näpp, tydligen inte.
Jaja, nu är då det gjort, så får vi se hur lång tid det nu tar innan papperen är skickade till höger och vänster, underskrivna, stämplade och klara.
Nicco fick sin julklapp igår också, vi åkte upp på MediaMarkt och köpte henne en mobiltelefon då hennes gamla fått halvsidesförlamning och bara fungerade på halva sidan… så att säga. Och detta kom sig av att hon tappat den i backen, jodå… kunde man ju ha räknat ut. Men nu har hon också fått veta att tappar hon denna i marken så behöver hon inte komma hem och tala om det, för då är hon utan.
Vi investerade också i ett par brandvarnare, även fast vi hittade två fungerande här i huset, en i hallen och en i matrummet, men däruppe sitter det nog ingen, och som dom säger, det är en billig livförsäkring, man vet aldrig vad som kan hända. Och även om man är hur noga som helst med ljus och annat, så kan man ju missa någon gång.
Idag ska jag till läkaren, och höra vad han kan tala om för mig… typ, eller om det är jag som får berätta för honom, det har hänt det med. Nu har jag dessutom listat om mig, jag blev nämligen less på att alltid få höra att det kunde bero på vad som helst, hur kul är det på en skala. Även om vissa saker kanske inte går att åtgärda, så vill man ju väldigt gärna veta vad det är för fel man har, inget konstigt med det, tycker jag.
Önskar er alla en fin tisdag!

Vardagen går på sparlåga

Av , , 12 kommentarer 9

 

Jag och mina syskon, samt mamma och Theresé (som kommit upp från Järlåsa), har tillbringat ett antal timmar på lasarettet. Det är min pappa som varit med om en allvarlig olycka, där han får en järnbalk över sig och ligger fastklämd under 4 timmar, innan man hittar honom. Han är vid liv… men givtevis skadad och läget är fortfarande kritiskt, därför håller dom honom nersövd och kommer nog att göra det ett bra tag framåt
Man tänker att tiden helt plötsligt stannat upp, det enda man gör, är att prata, reflektera över vad, hur och varför…man hinner tänka en hel del på livet i sig, men allt annat lägger man bort och den vanliga vardagen, går på sparlåga.
Under vissa stunder kan man skratta och det känns riktigt bra, och i nästa stund rinner det tårar utan att man egentligen sagt eller gjort något… och det är verkligen jättejobbigt.
Av allt som händer i ens liv, ska man nu ha något att lära sig (enligt vissa), och då sitter man och funderar vad man nu ska lära sig av detta…och nä, jag vet inte, jag har då ännu inte kommit på ett bra svar… än, inget som man inte visste om sedan tidigare.
Vidare kan man ju då också fråga sig om det verkligen är så, eller är det nåt man säger för att man egentligen bara vill ha ett svar… nåt att skylla på och man tycker inte att saker kan hända, bara för att.
För varför ska en människa straffas för att några andra ska lära sig av det???
Nåväl, nu har jag berättat vad som hänt och vart vi är idag, ingen trevlig, underhållande läsning, inte idag i alla fall, men som jag kommenterade för en stund sedan, så visst är det mycket förtvivlan, men hoppet överger vi inte utan det är det vi lever på idag. Ha det gott!

Min… vår farmor

Av , , Bli först att kommentera 12

 

Läste Marjas kommentar, att hon tyckte historien om bordet och min farmor, var så underbar.  Och givetvis tänker man då på farmor och vilken kvinna hon var, egentligen. Hon fanns nog där, för alla som behövde henne.
Var det något man ville veta… innan internets tid, så ringde man till farmor, hon visste ALLT, och det hon inte kunde i huvudet, gick hon och slog upp i en av hennes alla böcker, det var sällan hon gick bet, på något.
När min pappa var ung, eller rent ut sagt rätt så liten, så hade han ju även en lillebror, förutom tre äldre syskon. Jag tror nog att det var lillebror och pappa som var vildast av hela högen. Och farmor har nog berättat att när julen var i faggorna och dom inte kunde varva ner, så hade hon ett knep för det med.
Hon satte tomtemasken på en käpp, travade runt huset i mörkret och riggade masken, varje gång dom nu blev lite väl uppspelta, så påpekade hon att tomten nog såg och hörde alltihop, dom gläntade på gardinen och fick se tomten där utanför och det gick hem… dom blev lugna som filbunkar, ett tag i alla fall.
När man var liten själv, så var farmor och farfars vind, en riktig skattgömma. Där kunde man gå in på kallvindan och rota i alla saker, alltid hittade man något intressant, tog med det ned och frågade vad det var för något och fick alltid frågan: Vill du ha den där… då får du den.
Och nere i källaren kastades det pil och smakades på diverse godsaker som hon förvarade därnere. Inne i kammaren, rummet före deras sovrum, där, på det höga skåpet, låg det alltid i december, chokladkartonger med knäck i, jojomensan, det fanns nog inga gömmor som vi inte hittade av, men vi blev alltid bjudna i alla fall, så att vi visste var det fanns, hade egentligen ingen betydelse. Hon var snäll, min… vår farmor, och visst saknar man henne, men då är det ju tur att man har många minnen av dom som fanns i våra liv, tidigare. Vi får leva på dom.
Önskar er alla en fin torsdag!