Etikett: tankar

Jag tankevurpade, ordentligt 🙃😝

Av , , 2 kommentarer 19

Åke berättade om en händelse för…snart 50 år sedan. Han skulle beskriva vart han och en kompis, gömt undan en grej. Och det lät typ så här.

Ja, det var därborta vid Vårdcentralen och där var ett hinder. Här visar han med händerna, en trekant med armarna, och eftersom föremålet i fråga, var i midjehöjd, så tänkte jag att det där…hindret, var ganska högt. Speciellt med lutningen han visade.

Mm , sa han, då han såg min rynkade panna (ja jag vet den är rynkig sedan innan men rynkorna blev säkert 1/2cm djupare), det var ju ett sånt där hinder man går över…oh lord, nu blev det avancerat.


Mina hjärna gjorde ett antal tankevurpor, där jag skulle försöka reda ut, hur detta skulle se ut och VARFÖR? Ehh, vem har ett hinder, som man faktiskt ska gå över, var det en bro, fast vart har det varit en bro vid vårdcentralen?

Nä, stopp stopp, sa jag. Nu önskar jag att jag hade ritat det där hindret, så du får se vad jag ser, med din beskrivning, jag tror inte att den kommer att överensstämma med hur det faktiskt såg ut.

Åke skrattade till och se, han kunde förklara lite enklare. Hindret var inget man skulle gå över, utan det var ett hinder på en hinderbana…oj, ja då fattar ni att det kan bli missförstånd ibland.


Och tänk er om Åke varit med i Gäster med Gester….haha, spännande.

Fast jodå, jag vet, det är inte alltid så enkelt att förklara hur saker ser ut, speciellt om man kanske missar en liten detalj i beskrivningen. Och än värre, om lyssnaren har en aningens livlig fantasi.

Vi tog nåt gott till kaffet igår kväll. Winstone fick stå modell.


Sen skulle jag försöka få med Tano, men det är svårt att få dom synkade, eller att dom ska få plats på samma bild. Men man ser dom då.


Diskussionerna runt bilderna som Robban i Amerika, mejlade fortsätter på fejjan. Och nu la Anders Bostic Envall, ut en bild han tagit på en karavan, på väg ner till Övik, under bildandet av SHRA Övik.


Så roligt med äldre bilder, det var ju inte alla som hade en kamera med sig. Lite enklare idag, faktiskt.

Hoppas på en fin söndag för er alla och en ännu större önskan om att det INTE ska komma mer snö nu…STOPP det räcker ⛔❌

Vilka supermänniskor det finns!

Av , , 2 kommentarer 16

Det kom en filmsnutt i mitt flöde igår, en man utan armar som knäpper knappen i sina jeans på ett smart sätt. Här kan ni se vad jag satt och såg på:

Det absolut första jag tänkte var, fy tusan, att behöva göra så där, varje gång byxorna ska av och på.

Nu fattar väl jag att det kanske inte är varje dag man tar en byxa med knappar och dragkedja, men ändå. Ta kontrasterna, här sitter folk och gnäller över en plåt med brända bullar, eller att det blev ett hål på byxbenet, det regnar idag eller vad jobbigt att man måste diska. Vad är det, egentligen?

När jag letade efter just det där klippet så ramlade jag över en massa andra, som lever utan armar och ben, och alla dom är ju extraordinära. Om man går till sig själv och känner att jag hade ju gett upp efter en halvtimme, fast här kan man ju inte ”ge upp”, utan dom får lov att leva med det.

Så kom ett annat klipp, en tjej med tourette, som ska fixa frosting på 2 kex. Kolla på det:

Man skrattar då man ser det, det gör ju även hon, men betänk nu, att det hon gör, är med tvångstankar, hon kan inte låta bli. Och jag blev rätt så matt, då jag tänkte på alla som lever med detta. Att det blir motstånd i allt man gör och man måste tvinga sig själv att försöka låta bli.

Oj, vad glad jag är att jag inte har såna motgångar och ändå, vad roligt att dom delar med sig av sin vardag, och vad dom får kämpa med. Våra ”vanliga” liv med alla grå moln som kan hänga över huvudet ibland, ter sig väldigt små och fjuttiga, i förhållande till dessa supermänniskor.

Sen vet vi väl allihop, att alla kämpar säkert med sina saker, oavsett hur vi ser ut eller om vi har nån diagnos. Livet för en människa med både armar och ben, kan ju ändå leva i misär och med djupa tankar och som också får kriga varje dag för att orka fortsätta. Enda skillnaden är att där ser man inga fysiska problem, och vi som inte lider av något sådant, kan ha svårt att förstå.

Därför är det superviktigt att vi möter människor utan fördomar, och att vi inte förringar det dom kanske delar med sig av och som vi kanske tycker är petitesser. Det har vi lärt oss nu, hoppas jag, att vi äger våra känslor själv så ingen kan ju tala om för dig hur du ska känna eller må.

Apropå mannen utan armar, så gick jag förbi männen med armar som dom sitter och håller runt trädstammar, nere på strandpromenaden, igår. Nån har roat sig med att sätta dit gyllene gubbar i deras famnar:

Och med det säger jag: ”Västerslätt over and out” och önskar er alla en fin tisdag!

Traditioner är till för att brytas!

Av , , Bli först att kommentera 11

Jag brukar försöka hålla mig rätt så neutral, vad det gäller politiska åsikter och sånt där. Tycker att det räcker med att jag själv vet, på vilken fot jag står och vad jag känner i hjärtat. Tyvärr gäller det inte alla. Finns otroligt många, enkelspåriga människor vad det gäller tankar, åsikter och ideér, och det värsta är när dom inte själv, hör hur dom låter eller vad dom egentligen menar. För mig låter det ibland så här:

22809772_10155747129366585_566854766_nTexten är faktiskt från en barnbok, tro det eller ej 😀

Hur många år har vi nu inte fått höra att folk ska ta seden dit dom kommer. Dom ska faaan vara nöjda med vad dom blir erbjudna då dom kommer hit, dom ska jävlar anamma inte tro att dom är nåt…blablabla, und so weiter (betyder och så vidare på Tyska *nickar på huvudet*).

Ponera nu, att dom som skriver sånt där, plötsligt vaknar upp imorgon till ett kaos. Inga hus, ingen mat, absolut nada. Den enda utvägen är att sjappa, fortast möjligt, och resan tar dom obönhörligen till Kina.

Där får dom en hydda att rumstera i, den ligger ute i en sumpmark, med 4 mil till närmsta större stad, men hey…det är ju bara att vara glad, dom har ju ett tak över huvudet. Fast egentligen är dom boende där, enormt besvikna, den där hyddan hade dom ju tänkt att dom skulle ha själva, så lite gnöl och gnäll är det runt huvudet på stackarna som kommer dit.

Och sen är det matdags, det serveras helstekt hund…nämen, vill dom inte ha det??? Vad tusan, varför tar dom inte sedan dit dom kommer, frågar sig folket, är dom bortskämda på nåt vis…skicka hem packet dom har inget här att göra.

Jag drar nu detta till ytterligheter, och jag tycker absolut inte att man ska äta hundar, men jag vet samtidigt att, dom som bor i Indien, inte tycker att vi ska äta kossor, vad är skillnaden, egentligen? Varför är dom i Indien löjliga för att dom tycker så, och kan inte folket i Kina tycka att vi är knäpp?
Gamla traditioner kan sitta djupt rotade, men man brukar ju också säga att traditioner är till för att brytas. Tänk vilken utopi, om vi alla, i hela världen, gjorde det. What if…och sen väckte mamma er… 😀

Nämen jag skulle önska att man kanske sätter sig in i andras situationer innan man dömer någon, eller varför döma överhuvudtaget. Kom med konkreta lösningar istället för att hota, dumförklara, eller försök att inte visa öppet, erat hjärtlösa tänkande. Ni är inte ett dugg bättre, då ni beter er på det viset. Inte för mig i alla fall.

Och nu kära vänner, apropå hjärta, så vet ni redan vilken dag det är idag, och jag snor en bild som Tina hade lånat från en FB sida och låter den tala för sig 😀

27654697_1814089171998762_5883927435323583479_nÖnskar er alla en fin alla hjärtans dag!

27972446_10156049341896585_7710510272411025936_n

Inbrottstjuvar…katterna…eller

Av , , 4 kommentarer 9

 

Jag skrev ju att jag roade mig igår… ja, jag roade mig idag också, med att stiga upp halvsju fast jag har sovmorgon, mm, det är roligt det, *nickar* men ler inte riktigt sådär hjärteglatt.
Jag är ibland, väldigt lättväckt, kan ligga kvar och hoppas på att somna om, men så brukar jag tänka, äsch, det är lika bra att kliva upp, jag kan ju gå och lägga mig igen, om jag vill, men hur ofta händer det, på en skala… aldrig.
Jaja, nu sitter jag här i alla fall och ska berätta om uppvaknandet igår natt, så där vid tre-fyra tiden. Det skrapade och dunsade, sedan ett lätt klirr eller krasch ljud. Jag spärrade upp ögonen, ni vet, man är ju inte säker på om man drömt eller om det var på riktigt. Sedan ska ni inte fråga mig varför man spärrar upp ögonen, man ser ju lik förbenat ingenting och inte hör man bättre för det heller.
Nå, så låg jag där och skulle försöka lista ut vad det var, första tanken var faktiskt att katterna nu hade sparkat ut kattluckan och när jag sedan skulle iväg på jobbet så skulle bägge två sitta därute i hallen och se så glada och nöjda ut.
Andra tanken, var fortfarande att det skulle vara katterna, men nu tänkte jag att dom försökt ta sig förbi den självutlösande fy sprayen, misslyckats igen (för hundrade gången) blivit rädd och fått med sig nån kartong och glasflaska som står i trappen, då dom gjorde reträtt.
Sista tanken var lite mer nervpirrande… någon kanske höll på göra inbrott, och hade slagit sönder rutan i källardörren, och därför lyssnar man väl lite extra, efter mer ljud. Ponera att det varit en tjuv, då hade han gjort samma misstag som katterna, och utlöst fy sprayen, och det borde jag ju i så fall ha hört, men det var bara en stor tystnad.
Jag släppte tanken en kort minut och somnade om. Då jag smög upp strax efter fem på morgonen så hade jag totalt glömt bort nattens ljud och tankar. Tills jag kom hem från jobbet och Åke frågade om jag sett vad som låg på altanen. Näää, sa jag, jag hade inte sett någonting alls.
En taktegelpanna hade lossnat uppe vid skorstenen och fallit utefter taket och sedan kraschat nere på altanen, haaha… ja det var ju svaret på mina nattliga funderingar. Men du sa jag, vilken tur att man inte satt där. Jag brukar dra ut stolen och ha den ganska så precis där pannan hade landat. Jamen säger man ju, då hade man ju hört det och hunnit rädda sig själv.
Mjaeee, tillåt mig tvivla, för hade jag suttit på stolen och hört ett ljud däruppifrån, så skulle jag säkert bara vänt blicken uppåt och sedan fått den där saken rätt i fejjan. Kanske att man hunnit sätta upp en hand för att skydda sig. Lite annars hade det nog varit om man stått upp, då hade man hunnit backa undan.
Så, för att vara på den säkra sidan, ska man varje gång man hör ett konstigt ljud, slänga sig ur stolen, om man nu sitter ute, och helst rulla ett eller två varv för att undkomma det som eventuellt kommer att landa där du suttit… eller, hm, var det så smart då, undrar just vad folk ska säga som ser detta beteende och ingenting kommer flygandes, det kanske bara var en Åselesläp som passerade eller brevbäraren som slängde igen brevlådan. Jodå, det skulle ju dessutom vara en syn för gudarna.
Vi får väl se hur man gör om det händer igen, har vi tur så kommer ingenting mer flygandes från himlen.
Önskar er alla en toppen måndag!
 
 
 

Uppryckt eller nedtryckt

Av , , 2 kommentarer 5

 

Läste en blogg igår och det var skrivet om när man har dåligt eller bra självförtroende. Tänkte då att egentligen finns det väl ingen som alltjämt har ett bra självförtroende, eller tvärtom.
När du vet vad du gör, då borde ju självförtroendet ligga på topp, har du till exempel haft samma arbete i tjugo års tid, så är du säkert bekväm nog i kläderna att du vet vad det är du gör.
Du kan vara bra på väldigt mycket men så blir du tillfrågad att göra något som du aldrig tidigare provat på, det är dessutom av yttersta vikt att det går vägen, då tror jag att självförtroendet kan få sig en liten törn.
Jag vet att det finns dom som säger sig kunna fixa allt, ingenting är omöjligt, men det vet jag också, att det stämmer inte riktigt. Dom kanske är tuffa nog att prova på, men dom lyckas inte alltid. Och kanhända att dom efter tillräckligt många misslyckanden, inte känner sig lika uppåt som tidigare.
Men dom här personerna tror jag också har svårt för att erkänna sitt nederlag och det kan vara dåligt, för dom. Alla gör vi ju våra fel, och det är ju som man så vackert säger, helt mänskligt.
Det är ju alltid bra att ge en annan människa beröm och att tala om för den att man tror på h*n, men även där ska man nog vara lite försiktig, vem vill hela tiden höra att det där klarar du av, sen kanske man inte gör det och efter många såna misslyckanden så har man tryckts ner i skorna, och känner sig som en sämre människa även fast man inte är det.
Så, det var lite onsdags tankar så här på morgonen och med en köttfärslimpa i ugnen… jodå, här är vi rå effektiva då vi stigit upp 🙂 Jag jobbar eftermiddag idag så därför har jag dagens middag i ugnen.
Och en glädjande sak, det bidde faktiskt ingen grytlapp, det blev en liten gardinkappa, så här ser den ut:
Färgen syns inte så bra men den är brun i botten, och jag har vikt den dubbelt så jag har färg utåt också. Det blev bra. Önskar er alla en fin onsdag!
Maria Lundmark Hällsten