Etikett: tant

Vem f-n är Maria?

Av , , 3 kommentarer 11

Åkte på Apoteket igår och tjejen som kom och tog kassan, sa plötsligt, och jag citerar: Du bloggar!

Jag blev smått överrumplad, det är så sällan nån nämner det eller säger att dom känner igen en, så man blir glatt överraskad, då det händer. Hon frågade hur jag mådde, och vi pratade lite tvärt, så där.

Nå, så har jag grubblat lite, och sa till min man igår, undrar om det inte kan vara hon, hon som bloggar på VK, hon med. Fast jag känner inte igen henne… Så tittar Åke på mig, så där, ironiskt, mja, typ som, när kände du igen nån sist då? True story!

Sen kom nästa överraskning då jag och Winstone gick ut en sväng och vi mötte tanten som alltid brukar säga att vår hund är så fin, och fråga vad han heter. Hon hör kanske inte så bra för den gången Nicco skulle tala om hans namn för henne så sa Nicco: Winstone! Tanten lutar sig fram och säger: Finston. Nä, säger Nicco, Winstone. Aha…Fiiistån. Haha, och jaja, hon fick väl tro att det är hans namn då.

61333515_10157159548976585_2362699885062389760_nI alla fall, så möter jag henne, hon öppnar munnen och jag är stensäker på att hon kommer att säga: Vad fiiin han är, eller vad heter han. Men hon säger bara, vilken fin färg du har på ditt hår, det glänser i solen!

Hoppla!

61109774_10157159541351585_4240889869582204928_nKul då folk kan ge komplimanger, bara så där, rätt ut!

Det var värre med Åkes hår, härom dagen, träskallar har jag hört talas om eller att man kan ha spån i huvudet, men att det skulle växa barr istället för hår, hm…

61045541_10157159579016585_204921737324789760_nOch nu ska jag avslöja vad jag tänker göra, hehee… Jag ska plocka ett namn med tillhörande adress och skicka ett vykort med en glad hälsning, avsändare: Maria. Sen kommer det förmodligen att sätta griller i huvudet på den personen. Vem f-n är Maria?

Elakt? Njae, jag tänker inte skriva nåt elakt och jag ska sedan fortsätta skicka julkort, påskkort sommarhälsning, till samma person.

Ska dock inte ställa till med nåt svartsjukedrama, så jag väljer ett kvinnligt namn och kollar (jag har spionkanaler) om hon lever ensam, innan jag påbörjar min, ”gör nån glad, mission” (eller sätt griller i huvudet på folk, uppdrag).

Önskar er alla en fin tisdag!

Två ord, ett finger!

Av , , Bli först att kommentera 13

Sally berättade att hon är elevrådsrepresentant, inte världens enklaste ord att uttala. Det var hon och en annan kille från början, men…så fick den där pojken kalla fötter då dom analyserade ordet representant, ja det slutar på tant, och han ville inte bli en tant, så han hoppade av.

Så valdes en annan kille från klassen, men på nästkommande möte hade han annat för sig, eller så kanske även han, var lite rädd för det där med tanten, sa Sally.

charleystant540x303-1HÄR hittade jag ”tanten”

Tur att hon har en bästis som ställde upp som stand in, som följde med. Nu hade dom inte kommit fram med några förslag på vad dom skulle kunna ta upp på mötet, så Sally och bästisen, klurade snabbt ut ett förslag dom två kunde lägga fram, och det var fika på fredagar. Haha…det gäller att passa på då man har chansen.

29136009_10156121628946585_3627131269092999168_nNå men vad tyckte dom om det förslaget då, frågade jag. Ja, dom skulle fundera på den, sa hon, medan mamma Theresé, höjde på ögonbrynen och frågade hur dom kunde veta att alla andra i klassen ville lägga fram det där förslaget…men Theresé blev nog nedröstad, vem vill inte ha en extra fika, så där innan helgen :D

Jag var själv med i elevrådet då jag gick på högstadiet, säkert mest för att slippa nån lektion, jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag skulle lockas av det. Däremot kommer jag ihåg ett av dessa möten, då dom tog upp vad som hade röstats fram, för förslag av tryck, till skoltröjorna. Det var nämligen mitt förslag som vann, men det var inte riktigt rumsrent, hahaa…

fuckyouquotesheaderHÄR hittade jag den bilden

Så jag blev inkallad till rektorn som frågade om jag förstod varför dom inte kunde trycka det där på tröjorna, fast nä, jag tyckte att majoriteten skulle få det dom ville ha, men se, det gick inte. Det roligaste av allt, var att jag inte fick tillbaka min teckning, jag tror att hon behöll den för sig själv, och idag hänger den inramad i hennes finrum, jojo, så kan det gå :D

Och så här kan det gå om man försöker dricka kaffe ur en bottenlös kopp (apropå nåt helt annat som inte hör till saken):

28951938_10156116326696585_7111562451639861248_nÖnskar er alla en fin måndag!

Fruktsoppa, nej tack!

Av , , Bli först att kommentera 13

Fruktsoppa kommer för mig, alltid att påminna om en tant/dam, i den övre åldern. Jag var i tonåren och gissar att hon kanske var runt 75-80 år, och hon bodde på granngården, uppe på Mariehem.

En sån där, lite annorlunda människa, som man då, inte riktigt förstod sig på. Lillebror, Lars, han var ju inte så gammal, och berättade om denna tant, som alltid bjöd honom på fruktsoppa. Mycket märkligt! Men det var inte bara det, om soppan, utan han berättade också, att hon hade 7 lås, på insidan av dörren, och alla skulle låsas.

Det där lät ju helt galet, och lite mån om lillebror var man ju allt, så jag ville kolla om detta kunde stämma, och huruvida, hon kanske var skvatt galen och bjöd på förgiftad fruktsoppa. Ja ni vet, barn och ungdomar kan ibland ha vilda fantasier :D

Jag följde med honom dit, och mycket riktigt, efter en påringning på dörren, så hördes skrammel av alla lås, som skulle öppnas. In fick vi komma och rassel rassel rassel, så var dörren säkrad igen. Det var nog lite nervöst ändå.

Och jo, hon frågade om det kunde passa med lite fruktsoppa. Lars tog tacksamt lite grann, men jag hoppade den, har nog aldrig varit så förtjust i just fruktsoppa. Eller så var det den omtalade självbevarelsedriften, som hejdade mig, om den nu var förgiftad, så skulle åtminstone jag, kunna bjuda på en fight.

Och nu något ännu mer märkligare, hon hade inte en endaste pryl, i köket, och dörren in till stor rummet var…tadaaa, låst. Nå, hon låste upp den dörren, hämtade vad hon nu behövde och sedan gick hon till kylskåpet och kunde servera fruktsoppan, till lillebror.

Så här idag, med lite erfarenheter om hur världen kan se ut, så förstår jag ju att hon hade fobier, och dom handlade förmodligen om säkerhet, ingen skulle komma dit och stjäla något av henne. Tog man sig in genom den första dörren så återstod ännu fler dörrar att fixa, innan man kom sig in till skattkammaren.

Synd var det ju alla gånger, om henne, för hur det än är, så måste det vara jobbigt att ha såna fobier. Att hon sedan släppte in Lars till sig, det är ju en gåta, och en ännu större sådan, att jag fick följa med. Men hon kanske inte såg just barn, som någon större fara.

Jag knäppte några juliga bilder igår, i solskenet, ser ni Winstone, här längst ner på bilden, snygg maskering :D

2016-02-15 13.21.07 2016-02-15 13.21.19 2016-02-15 13.22.33 (2)Önskar er alla en fin tisdag!

UFO synligt?

Av , , Bli först att kommentera 11

Vill att spelarna är delaktika, mm, så stod det minsann på Vk.se igår och jag läste naturligtvis delikata, men förstår att det egentligen skulle ha stått, delaktiga…stor skillnad :)

God morgon, by the way, ny dag, solen skiner för omväxlings skull, kaffet är upphällt, och vi är på benen, så det finns inte mycket att klaga över.

Jag skickade över Nicco på Hp:s i söndags, jag ville ha brunsås, mjölk, en burk Sibyllas varmkorv (skonkost) och blåbär (jättebra vid magsjuka). Hon kom hem utan blåbär, fanns inga…och ingen burk med varmkorv, däremot en påse med typ ett kilo varmkorv i…nå, resterande stämde med vad jag ville ha.

Jag gick över dit själv, dagen efter, det fanns en uppsjö med Sibyllas varmkorv och kartonger med frusna blåbär, jag var tvungen att fråga Nicco vilken affär hon varit och handlat på. Hp:s fick jag till svar, hm, är du säker på det, sa jag eller kan det vara ett UFO som plockat upp dig och släppt ner dig någon annanstans, allting fanns ju att köpa, däremot hittade jag inte den där STORA påsen med varmkorv som du kom hem med???

Näpp, hon hävdar å det bestämdaste att det var vår Ica affär hon varit på, samt att det fanns inga burkar där, inte heller blåbär, sååå, inte nog med att jag fick betala det hon köpte, jag får även köpa att det inte fanns där, då hon var dit :) Jaaa, jag tror dig Nicco, tycker bara att om retas lite.

Jag var in på vårdcentralen förra veckan, skulle lämna in det där intyget, för underskrift, gällande Åkes försäkring, nå…stod där utanför och pratade med en bekant då det dyker upp en lite förvirrad äldre tant. Hon går sakta förbi, kommer tillbaka och börjar prata lite osammanhängande, är jättenervös och nämner Polisen.

Söker du Polisen, i så fall håller dom till i det där stora huset, säger jag och pekar. Nää, svarar hon, det var låga hus…svetten syns på överläppen och hon är stressad. Men sa jag, dom håller på att bygga om, det har inte alltid sett ut så där.

Nej, säger hon…jag är vilse!!! Jag pekar sedan på vårdcentralen och säger: Detta är Dragonens hälsocentral, sedan har du Polisen där borta och där, längre ner ligger ett korttidsboende….Ahhh, vilken lycka, tanten sken upp och sa, jamen det är ju dit jag ska.

Skönt, hon bodde förmodligen på korttids boendet, och hade tagit en promenad och sedan virrat bort sig, inte så svårt faktiskt…det vet ju jag, som till och med kan gå vilse inne på Haga skolan…jo det är säkert, fråga Nicco :D

Önskar er allihopa en toppen onsdag!

 

När den halte leder den lytte

Av , , 2 kommentarer 10

 

För några veckor sedan var jag uppe på ett område, hade en avtalad tid, parkerade bilen och började trava uppåt mot ingången. Mötte en äldre dam, som såg lätt desorienterad ut, hon påkallade min uppmärksamhet då jag passerat och undrade om jag kunde tala om vart hon kunde hitta bussen.
Nu tänkte Maria steget längre, och inte nog med att hon skulle berätta vart bussen gick, hon skulle också hänvisa henne till rätt sida, så hon frågade vart damen/tanten skulle. Ja, sa hon, jag ska hem. Ehhh…ok? Ja, sa hon sedan, då hon kom på att svaret inte gav så mycket, jag ska ner på stan.
Och nu vet inte jag vad jag tänkte, men jag sa till henne att gå rätt ner, vika av lite till vänster, gå över vägen och ta bussen därifrån, då skulle hon minsann komma ner till stan. Hon tackade så mycket för hjälpen och travade iväg.
Efter någon minut gick ljuset upp för mig, jag hade visat tanten till fel hållplats, hon skulle väl inte alls gå över på andra sidan, jamen jösses, fråga aldrig en människa om vägen, som inte kan orientera sig själv i omgivningarna. Men hur skulle tanten veta det?
Nå, så farligt blev det nog inte ändå, om hon nu inte själv, läste på hållplatsen så fick hon ju åka en liten bit, komma sig till ändhållplatsen och sedan åka tillbaka, så det var ju inte som om jag skickat henne till Jukkasjärvi :) Men jag undrar vad hon tänkte om mig.
Och nu måste jag ju berätta om tanten jag träffade i väntrummet på öron/näsa/hals. Hon var gissningsvis i 80 årsåldern, jag satt ensam i väntrummet då hon försiktigt kom travandes, tittade på väggen där kölapps systemet sitter, sedan gluttade hon in genom luckan och kom sedan fram till mig och undrade om dom inte hade kölappar, jag är nämligen synskadad sa hon, så jag ser inte så bra.
Jag hjälpte henne naturligtvis och tog en lapp åt henne och sa att nästa gång det piper så är det din tur, du har nästa nummer. Ok, sa hon och tackade, sedan berättade hon att hon hängt av sig sina kläder i ett rum, men visste inte riktigt vart det rummet var, och jag visste då inte alls vart det kunde ha varit. Det fanns ju inga kapprum där.
Nå, det blev hennes tur, hon fick anmäla sig i luckan och sedan fick hon order om att följa den röda linjen till nästa avdelning. Hon kom fram till mig igen och pratade om sina kläder, hon hade ju haft hjälp av färdtjänsten upp, men hon visste ju inte hur dom kommit in.
Jag pekade mot utgången och sa, att den vägen kom du in, så mycket vet jag, in hit alltså. Ok, då tackade hon igen (jätterar tant, faktiskt, så förnöjsam och trevlig), och så började hon gå mot utgången och jag upprepade igen, att du kom in HIT, den vägen, ja, sa hon och försvann ut genom dörren.
Sen fick ju jag sitta och fundera om jag nu skickat iväg henne på en evighetsvandring runt hela NUS. Jag satt verkligen i valet och kvalet om jag skulle söka upp henne, men jag ville inte heller lämna min plats. Jaja, tänkte jag, vi är ju inte ensamma på lasarettet, det finns ju hur många som helst som hon kan fråga, så hon klarar sig säkert.
När det blev min tur fick jag gå in på en annan avdelning och sätta mig därute och vänta och se, där var tanten, och hon hade hittat rätt, där fanns nämligen ett väntrum där hon hängt av sig kläderna, puh… då kunde jag ju andas ut :)
Önskar er alla en trivsam, solig söndag!

Red ut i horisonten

Av , , 6 kommentarer 12

 

Igår kom några grannar från stugan, upp för att träffa pappa. Efter lasarettsbesöket åkte vi till mamma och åt lunch och satt och pratade. Det finns ju som sig bör, en massa änder däruppe i stugan, och eftersom stugorna ligger på en udde så har många av oss stugorna alldeles nere vid vattnet, så även dom.
Änderna har alltid legat, Sören och Margareta, varmt om hjärtat och dom har full koll på alla kullar som vistas där. En sommar fick Margareta syn på en and som svalt ett halsband med en stor medaljong. Kedjan/bandet till medaljongen hade den svalt, och den stora medaljongen hängde utanför, alldeles nedanför näbben.
Hon förstod att den där anden inte skulle klara sig då den inte kunde äta, och hon gjorde otaliga försök att få tag i den, men utan att lyckas. Dom hade även pratat med Stellan, en året runt boende därute, som skulle komma och göra lidandet kort för anden.
Så en dag noterade hon den nere vid bryggan, hon smög upp och hade precis tänkt slänga sig ner i vattnet och gripa tag i den då hon får syn på en hel flock med änder som landade en liten bit utanför och kom simmande emot den stackars utsatta anden.
Det är ju naturens lagar att dom starkare ger sig på dom som är skadade och svaga, så Margareta hann tänka att nu skulle den anden få vad den tålde, men inte då… en av änderna simmade kvickt fram till stackaren, greppade tag i medaljongen och formligen slet ut den och bandet den satt fast i… med andra ord räddad av sina polare och ett öde, värre än döden. Medaljongen har Margareta kvar, som minne av händelsen.
Jag har ett annat minne jag, inte utav en massa änder men en granne som Sören och Margareta hade under en vinter däruppe i stugan, Risfjällan, kallades tanten. Och jag var naturligtvis nyfiken på denna tant som hade fiskenät hängandes i taket med stora glaskulor i.
Stugan hon bodde i var liten som rackarn, med bara ett rum och möjligvis en liten alkov (numer är detta Emma och Johans stuga, men idag är den betydligt större mot för då). Inget rinnande vatten utan på vintern hackade hon hål i isen och hämtade vatten från sjön.
En gång då jag nu råkade vara därnere för att kolla in vilka lustiga saker hon hade i huset, hoppade hon plötsligt upp från stolen, greppade ett gevär och rusade ut på bron, efter vägen kom en gubbe på moped men han vände snabbt då han fick syn på hennes hotfulla min och hörde hennes varningsrop.
Efter den dramatiken gick Maria hem och besökte aldrig mer den tanten… det blev nog för spännande för en 8-9 åring som inte riktigt förstod vad allt handlade om. Tanten bodde inte kvar så länge utan tog sitt pick och pack och red ut och försvann i horisonten… ehhh, eller nja, där tog jag nog i lite i överkant, en häst vet jag inte att hon hade :)
Önskar er alla en trevlig lördag!