Etikett: *tjurskalle*

Skulle satsat på karriär i rivnings branschen, kanske…

Av , , Bli först att kommentera 12

Igår ville Kvällspasset veta om man hade några ärr. Givetvis för att få veta en historia runt hur man fick det, kan jag tänka mig. Det absolut första som dök upp i minnet för min del, och som lämnade ett ärr är följande lilla episod.

Tror jag var runt 8 år och bodde på Mariehem mina föräldrar och mina 2 bröder. I samma trappuppgång bodde en tjej som jag tror var 1-2 år äldre än jag. Vi hängde ibland med varandra och jag såg förmodligen upp till henne lite. Att få vara med äldre lockade väl alltid.

Vi var ute på gården och plötsligt fick hon bråttom, hon skulle in. Hela situationen var lite märklig och jag fick nog för mig att det var nåt fuffens på gång. Så jag säger till henne att jag med, skulle gå in. Hon springer in genom dörren. Stänger den och håller emot. Antagligen för att retas lite.

Men hon visste inte att hon gett sig i kast med en tjurskalle, nämligen moi. Man kallades väl inte för Tjorven för intet.

Jag kommer ihåg detta som igår, även fast det var 48 år sedan. Jag backar med min blick fokuserad på henne där bakom dörren. Tar sats och springer det jag har, sätter upp min armbågar och formligen flyger genom glasdörren.

Jag hinner knappt landa på insidan så öppnas dörren hemma hos oss och mamma rusar ut och undrar vad som händer. Tjejen kommer jag inte ens ihåg vart hon försvann, jag minns henne inte i allt buller och kraschen och glassplitter. Min arm blöder och det blir panik…mamma ska få tag i nån som kan skjutsa upp oss på akuten och hej och hå. Nå, det slutade med några stygn på armen som lämnade ett ärr som bleknat lite men inte försvunnit helt, trots alla år som gått.

Att ta sats och sätta upp armbågarna hade jag gjort förut. Då var jag bara 3-4 år och pappa och vår ingifta morbror Sam, höll på bygga om lon, uppe i Malå.

Själva händelsen kommer jag inte ihåg men har fått den berättad för mig, x antal gånger. Dom har precis satt upp glasfiber på väggarna, in kommer jag, tar sats och rusar rätt mot väggen av rockwool, sätter upp armbågarna och far rätt igenom. Haha undrar om jag skulle ha satsat på att bli en levande bulldozer, och gjort mig en karriär i rivnings branschen.

Apropå ärr så brukar man ju ibland säga att någon har en ärrad själ. Det tolkar jag som något negativt, sorgligt, svårarbetat. Men behöver ett ärr i själen vara just det? Ärr kan väl också vara en påminnelse om gågna tider och det som har varit, har varit. Idag, är här och nu. Man kan säkert bära många ärr med högt huvud, oavsett om dom sitter i själen eller på skinnet.

Behöver inte säga att det blåser ute va. Jag är ju en sån som verkligen blir kränkt av blåsten.  Vilket är jättekul, för det spelar absolut ingen roll vad jag tycker och tänker, blåser det så blåser det, hahaa…

Var ute med Winstone på morgonen. Såg att en lucka på ett elskåp, inte satt fast. Jag vet inte vem som ansvarar för såna där elskåp, men jag drog iväg ett meddelande till Umeå Energi, och hoppas det blev rätt. Vore ju dumt om den där blåser iväg och landar på nån bil eller människa.

Hoppas ni får en bra dag, stormvindar till trots!

Minnen som finns lagrade i bilder och ljud

Av , , 2 kommentarer 19

Nä, det var ingen som gissade vad jag hämtade hos Bo-Lage igår. Vilken tur, då behöver jag inte bjuda nån, på den 😁

Kommer ni ihåg Råstoff med salted caramel.. en underbart god likör.


Nu finns den, med lakrits smak. Givetvis inget för er som inte gillar lakrits, men det gör jag, ibland. Får nog prova den ikväll, efter avslutat jobbpass.


När jag letade efter teckningarna igår, hittade jag en pärm från förr. Jösses, lite skolpapper och gamla klassfoton. Bland annat ett från förskola, eller lekis, som vi sa, på den tiden. När jag ser min uppsyn, jag såg btw likadan ut som på den här bilden, haha. Fast nä, jag log faktiskt på skolbilden. Här är det riggat, haha.


Så tänker jag först, Tjorven, och sedan tjurskalle, Så kom jag ihåg att jag hade med mig 1 krona till lekis. Då vi skulle hem, visade jag upp kronan för nån, jag tappar den och den rullar in under is som samlat sig under hängrännan.

Jag fick inte fram den utan det blev värsta projektet. Till slut gick jag och hämtade fröken som sedan hjälpte mig att hacka fram den. Och här VET jag, hade hon inte hjälpt mig, hade jag stått kvar där tills jag klöst fram den med bara händerna. Även om det hade tagit hela dagen.

Då är man väl som en tjurskalle, va. Så kom jag att tänka på min morbror Assar, han som gjorde lumpen med min Åke.


Kommer så väl ihåg en gång, när jag var hos mormor, och Assar var där. Han skulle lyfta upp mig och jag ville icket det. Jag gjorde mig så olyftbar jag bara kunde och han lyckades inte hålla fast mig. Haha, han berättade detta för mig senare i livet, och han hade inte kunnat förstå hur ett barn kunde göra sig så omöjlig att lyfta upp. Jag hade sträckt upp armarna i luften och böjt mig bakåt som en ostkrok. Och där halkade man ur hans grepp.

Lite roligt då jag tänker på det för visst har jag sett andra barn, göra exakt samma sak. Hur vet man att det är så man gör?

Älskade by the way, min morbror, han var mer som en storebror. Ställde alltid upp och gjorde ingen skillnad på folk och folk. Det var nån man såg upp till. Tyvärr blev han inte äldre än 27 år, fruktansvärt tragiskt, men sant.

Tror inte jag är lika tjurskallig idag. Nää, jag tror jag väljer mina strider men visst, handlar det om en sak som betyder mycket, då kommer det beryktade pannbenet fram. Sen beror det på vem man frågar också.


Tänk vad en bild kan få en att minnas. Sen kan man alltid fundera över VARFÖR, detta minne ens sparas i hjärnan Hur kan jag komma ihåg känslan, atmosfären runt omkring, till och med att vissa saker bara kunde rinna av mig, likt vatten på en gås. Konstigt!

Samma sak är det definitivt med musik. Som kan framkalla så många olika känslor, till stor del, beroende på vom man gjorde något speciellt då man lyssnade på just den låten. Ibland förknippar man även musik eller bilder till olika lukter, Ganska fantastiskt ändå!

Ni får ha en fin fredag, allihop!

Tjurskallar finns, lite här och där :)

Av , , Bli först att kommentera 14

Fixade gårdagens ärenden med bravur, jag kan dock inte skriva tjopp tjopp så var det gjort, allt tar tid, spelar ingen roll. Man ska från A till B till C och så vidare.

Tror jag var en av tre stycken kunder inne på Akademibokhandeln, rätt fin affär, finns mer än bara böcker, men jag strosade inte runt utan uträttade mitt ärende och åkte hem. Däremot vet jag nu vart jag ska gå, nästa gång jag är ute efter nån liten present 🙂

Satt och tittade lite småfilmer på FB och den här tjejen, hon kan nog gå långt, ni vet, den berömda tjurskallen:

Det är nästan, men bara nästan, jag skulle kunna gissa att jag var lite så där, som barn, jag med, hahaa… tjurig alltså, och kanske kanske, lite så, idag med, jag vet. Jag gillar att trycka på att jag har rätt, men jag vet också att jag kan ha fel…(skit också) men det behöver vi inte gå in på, här.

Men det klingar fortfarande i öronen, sen barnsben. Ja dom där Hällstenarna…eller Ja dom där Lundströmmarna, tjurig as hell, och där har man ju att släkta på både Hällsten och Lundström, en bra kombo 😀


Har fått veta att dom kottiga träden, tillhör Al släktet. Ulla gissade på klibbal eller gråal, och Rickard kommenterade att det var en al, i vilket fall, och kanske mer troligt med gråal.

Han själv, brukar koka lite av kottarna och lägga i akvariet, som prydnad. Men där skulle man vara noga att inte stoppa ner för mycket, då brukar vattnet mörkna.

Pratade med Nicco igår kväll och hon hade fått höra om vart det smutsiga stället på kroppen är, och nu skulle jag gissa. Men nej, det visste jag inte. Mjo, vissa delar av den glasögonbeklädda befolkningen, stoppar in skalmen i munnen medan dom funderar eller gör annat, sedan sätter dom på sig brillorna igen och vart hamnar då saliven…mm, bakom örat.

Så tafsa inte nån bakom örat, men framförallt, betänk att du nu är så duktig på att tvätta och sprita dina händer men vad hjälper det om du envisas med att stoppa saker i munnen som du inte sväljer ner. Ok, risken för att du skulle smitta den vägen, är kanske minimal, men den finns.

Nicco tyckte detta var extremt äckligt, men då kom jag ihåg skoltiden, hur många satt inte och gnagde på blyertspennorna. Som Nicco sa, den som hade kortaste pennan och mest tuggade, var coolast, hehe, eller kanske inte exakt så, men man kunde då ha trott det.

Hon sa att det mest typiska var att man glömt pennan, frågade fröken om man kunde få låna en och javisst, det gick bra, och pennan man fick, var så kort att man knappt kunde hålla i den, den var svårt sargad av tandbett och givetvis, ovässad. Det var tider, det 😀

Hoppas på lite värme i solen idag, så man kan vara ute ett tag. Ha det gott, allihop!

*tjurskallig*

Av , , Bli först att kommentera 4

Gick och tränade igår, man får inte lämna det för länge och nu är den goda tiden förbi och vardagen är åter här. På söndag ska jag hämta Kerstin och Janne på flyget, dom är ju i Mexiko och roar sig. Undrar om dom är lyckligt ovetandes om all snö som kommit här eller om dom redan hunnit få information om det och bestämmer sig för att stanna kvar i typ…3 månader till. Det lär jag ju i såna fall märka då jag åker ut till flyget 🙂

 
Satt precis och åt frukost och vi pratade om alla gallerior som finns nere på stan. Ja, jag vet, man ska inte säga stan utan det heter egentligen centrum, men för mig kommer det alltid att vara stan. Precis som Epa, Tempo, Domus, postgången etc. jag vet inte namnen på alla gallerior som finns därnere och för att jag ska veta vart jag är eller vart någon annan ska, så kommer jag att fortsätta säga dessa namn.
 
Till mitt försvar ska jag säga att jag är på stan så sällan, kanske en till två gånger i halvåret och då är jag där för att jag har ett ärende dit. Av den anledningen ids jag inte memorera vad alla nya ställen heter. Ok, nya var väl kanske att ta i, jag förstår väl att många av dom, funnits där i evigheter, men för en som är där så få gånger så känns allt nytt.
 
Jag föredrar stormarknaderna istället, där finns i princip allt, som då jag är ute efter och det blir lite mer spridning på alla människor.
 
Idag ska jag nog ut på en promenad i kylan, men det går ju bra då man är medveten om den. Inte som ifjol, då det var -20gr och jag hade varit ut och handlat, sen hade jag tvättstugan och det var ett springande fram och tillbaka, jag skulle sedan ut och gå och tyckte det var så j-kla varmt (förmodligen för allt jag sjåade med och jag hade ytterkläderna på mig).
 
Jag knatade iväg och kom inte längre än till Preem, 300 meter nedanför vår gård, då jag kände att jag nog skulle ha satt på mig någonting under jeansen. Men som ni vet så är det alltid jättejobbigt att sno om tillbaka, så jag tänkte att då får jag väl gå fortare då, så jag håller mig värmen.
 
När jag kom upp på bron, borta vid umestan så blåste det vindar och mina ben höll på pinas ihjäl och jag tänkte att det var då tur att jag tog med mobilen om jag skulle måsta ringa till Åke och han fick komma och hämta upp mig med bilen, men fortsätta, skulle jag. *tjurskalle*
 
Genom umestan i blåsten och jag fick nog uppleva vad alla som fryser ihjäl, upplever innan dom vandrar vidare. Jag väntade bara på den sköna värmen som alla säger, kommer, då döden närmar sig, men värmen infann sig aldrig. Jag fick minsann plågas hela vägen runt, 45 minuters promenaden var ingen hit och skulle jag ännu en gång komma på mig själv med att ha för lite kläder på mig så kommer jag att gå tillbaka och klä på mig mer innan jag fortsätter.
 
Ni får ha en bra trettondag och ladda upp för dom kommande två arbetsdagarna innan helgen är här igen.
Maria Lundmark Hällsten