Etikett: trappan

Vi åkte dit…

Av , , 2 kommentarer 11

Vi åkte iväg till Rödåsel igår och som vanligt har dom en hel del att kika på. Vi sa det, då vi stod där och pratade, att vi inte åker ut för att leta efter saker, utan snarare för att det är kul att göra det ibland, och rätt vad det är, kanske man ramlar över den där koppen man ville ha…eller kanske en sån där brödrost, som jag önskar mig.

Jag har just för tillfället, högsta budet på den här, den vill jag ha:

233094655_07dbd7cf-0dfb-4c06-be93-86a779caaa85Men jag tänker inte höja budet om någon nu bjuder över, jag har lagt, vad jag tycker den kan vara värd, för mig.

Det här skåpet, som dom hade där borta, skulle ju ha kunnat passa alldeles ypperligt som barskåp hemma hos oss, eller vad tycker ni?

2016-09-10 12.13.15Fast aningens för mycket pengar, tyckte jag att det blev, och inte riktigt rätt färg, den här var lite mer åt det grå hållet.

Den här kaffekvarnen är ju cool:

2016-09-10 12.20.31Åke berättade att dom hade en sån där på HP:s, då han var liten. fast den var röd. Synd att den inte kunde göra kaffe också, då hade den kunnat vara intressant. Annars tar den för mycket plats, för att bara få nymalet kaffe, då duger det med en alldeles vanlig, handvevad, kaffekvarn 😀

Sedan tittade jag runt efter ett lämpligt fat att använda som salladsskål…jag har hört att det ska vara inne just nu. Ja, nu tittar jag inte åt mig själv, vi har såna fat, men mamma, är ute efter ett, och det kunde ju hända att man ramlade över ett sånt, men inte den här gången.

Apropå att ramla och porslin samt glas saker. För längesedan, på den tiden då vi firade julafton hemma hos farmor och farfar, så var även min storebror där och firade. Det kan ha varit första gången Åke följde med dit, så låt oss säga att det var 31 år sedan.

Sivert hade lagt klapparna från dom, på övervåningen, och då det sedan begav sig, tomten var på ingående, så sprang han upp för att hämta det paket jag skulle få…och vad gör han…jo, han tappar det utför trappen, det dunsar rejält och han ojar sig. Sedan är det med spänd förväntan, han ser på då jag öppnar det, han tänker ju att klappen gått sönder, men se…den lever än idag och den höll även om den gjorde en ordentlig resa utför.

2016-03-23 07.50.13Jag har en jobbardag idag, har bytt, så jag är helledig nästa helg, så nu är det dags att ta en frukost innan avresa. Önskar er alla en trevlig söndag!

2016-09-10 12.08.29 2016-09-10 12.18.02 2016-09-10 12.18.51 2016-09-10 12.23.04 2016-09-10 12.24.48 2016-09-10 12.27.40 2016-09-10 12.29.31 2016-09-10 14.10.46

Likt renar runt saltstenar

Av , , 2 kommentarer 13

Igår morse då jag skulle släppa upp katterna från källaren (det var ett herrans liv på luckan, då Eoise försöker klösa lös kattluckan från ramen på dörren), så undrade Theresé vad som väckt henne mitt i natten.

En smäll och sedan flera *DOMPDOMPDOMP”. Ehhh ok, då förstod jag att något där innanför dörren, inte skulle vara kvar, där jag lämnade det. Skulle det vara symaskinen eller?

Näpp, det var en 5 liters dunk med rengöringsmedel, som jag ställt längst upp för att klämma fast symaskinen och den stora Coca-cola burken, mellan dörrkarmarna. Den hittade jag längst ner…snyggt jobbat, kissarna.

Och för att fortsätta med katt pratet, så undrade Theresé vad jag gjort av bokmärket, som hon skickat till mig. Ingenting,svarade jag, det har hängt där sedan jag fick det:

2016-03-23 08.03.38Men det är ju alldeles perforerat, sa hon, och vid närmare kontroll, så fick jag se hur det såg ut. Då jag strök fingret över hålen, så påmindes jag om något annat, som sett exakt likadant, på den tiden vi bodde i lägenheten och hade badkar, samt duschdraperi.

Katterna, förmodligen Enya, om jag ska vara en besserwisser, perforerade hela nederkanten på draperiet, med sina små tänder, och detta är precis vad hon nu har gjort med bokmärket. Enya är nämligen den enda av dom två, som hoppar upp (olovandes) på arbetsbänken.

2016-03-23 08.02.08Och där har hon alltså nu suttit likt renarna och älgarna, vid sina saltstenar, och tuggat sönder bokmärket…den lilla räven.

Theresé och Sally skjutsade mig till jobbet igår, sedan drog dom vidare upp till mormor/gammelmormor, där dom kikade på gamla kort. Här är ett av dom, som jag kommer ihåg som i…förrgår.

WP_20160322_006Det är min farmor längst ut till vänster, sedan hennes mamma, och jag sitter i knäet på henne (jag var så rädd att hon skulle braka ihop, jag tyckte hon var så liten), hon pratade samiska och jag hade fått lära mig gubben Noa på just samiska och fick sjunga den för henne, till hennes stora förtjusning, i alla fall sa hon det 😀 Sedan storebror Sivert och vår pappa.

Kul med gamla bilder, egentligen skulle jag ha lånat hem några album från mamma och tittat igenom dom. Man vet aldrig vad som kan dyka upp där.
Idag åker Theresé och Sally hem, men innan dess ska vi hinna ut en sväng, till nåt ställe som vi inte bestämt än, så vi ska klura på det. Önskar er alla en trevlig onsdag!

Vilket buller det skulle bli

Ibland saknar man verkligen en helt vanlig, ordinär telefon, kopplad till väggen, med sin spiral sladd och nummerskiva. Det var inte så mycket som kunde bli fel, då. Möjlligtvis om man fastnade med fingret i nummerskivan och vred en gång för mycket 😀


Jag tror ju, och detta är en alldeles egen teori, att teknikens under, gått så mycket framåt att den inte hunnit med själv. Ibland gör våra (kanske speciellt mina) mobiler egna saker, bara så där, för att dom kan. Eller för att alla nya saker, behöver en viss tid av testning för att ta bort eventuella små egenheter som grejerna kan besitta.

För någon dag sedan bestämde den att jag bara kunde göra villkorligt samtal…typ, och då var det tur att den jag pratade med, lade på luren då vi var klar, jag kunde nämligen inte göra det. Sedan har vi den där ordlistan…jo, den är bra, ibland, då den skriver in ord, man själv använt mycket av.

Men ta nu den gången, Jan undrade vad ölen hette, som jag bjudit på. Jag skrev Bumble Bee, skickade smset och det stod: Bombnedslag. Jaja, och detta var ju inte enda gången, kan jag tala om. Det gäller att vara med, läsa innan man skickar, annars kan det se hur galet ut som helst.

Oboy översatte den till obotlig, kaffe till café, och det här, som jag skickade till Nicco, där det skulle stå, we are going to fika nu, och den skrev: We åre goding till fika nu. Japp, klura på den du!

Nä, satt man där på telefonbänken, så satt man där, och samtalen blev aldrig så där jättelånga, om man nu inte fått lov att ringa riks, till kusin Anna, och vi babblade på i en halvtimme innan föräldrarna började knorra om att det var dags att lägga på. Man hörde hur det knäppte i luren varje gång man påbörjade en ny minut, eller vad det nu var för tider.

Och kommer ni ihåg ljudet? Man hörde direkt om det kom in ett riks samtal, ännu mer om personen i fråga var utomlands. Lite som att prata i en hoprullad tidning 😀
Jaja, man kanske ska vara tacksam ändå, att man har en telefon och kan bli nådd, fast det beror lite på, av vem. Mobilen ringde nyss, ett 08 nummer, och nej, jag brukar inte svara då, eller så svarar jag, låter dom börja prata, och man hör direkt om det är från ett callcenter, då lägger jag bara luren på bordet, så får dom lägga på. Dom brukar sluta ringa då, efter några gånger.

Ska också berätta att jag på skoj, vägde symaskinen igår, den väger 14,5 kilo, fattar ni, och katten flyttar på den…sjukt! Och igår morse då jag öppnade dörren, så var symaskinen flyttad, 5 centimeter, vilket buller om den maskinen åker nerför trappan.

2016-03-02 22.48.10Nu ska jag käka frukost och se reprisen från gårdagens Farmen innan det blir morgonpromenad. Ha en fin fredag, allihop!

”Miss”ljud

Av , , Bli först att kommentera 14

Våra katter gillar ljud…att leva om och låta själv. Kan inte tänka mig annat, eller är det så att dom försöker tala om nåt och tycker att vi är otroligt trögfattade?
Vid varje middag, då Nicco kommit ner till köket, så går Enya upp till hennes dörr och sätter sig där och jalmar. Nicco ropar: JAG ÄR INTE DÄR…JAG ÄR HÄRNERE!!! Men ingen reaktion från katten.

Vad vill hon…in, eller vill hon tala om för Nicco att hon inte ska vara härnere, är hon missnöjd över att dörren är stängd, eller vad säger hon? *skakar på huvudet*

35851_160091Så i förrgår, satte hon igång att skrika, men innan middagen. Och det lät hjärtskärande, så där att jag trodde att hon gjort illa sig, eller satt fast någonstans.

164148_334958

Jag släppte det jag hade för händerna och sprang uppför trappan, enbart för att hitta Enya där, hon stirrade på mig, såg väldigt nöjd ut, och ville ha en klapp på huvudet och smekte sina kinder mot väggen, hmphh!!! Jaja, där ser man vem som gillar uppmärksamhet.

164137_334873Jag fick anledning att kolla i blogg arkivet igår, och backade till början av 2010, där hade jag också bloggat om katterna, här får ni ett litet utdrag om det:
”Dörren in till teverummet där vi skulle sova gick inte att stänga ordentligt så första och andra natten knöt jag fast dörren med ett sånt där nyckelband man har runt halsen. Öppningen var ändå för stor så jag staplade två ryggdynor, från skinnsoffan, på varandra. Jättebra idé, tyckte jag.

 Jag vaknade mitt i natten av ett snärtande ljud, fattade inte först vart det kom ifrån. Ett irriterande, högt ”floooing” ljud, följt av en liten pisksnärt. Det var en av katterna som klöste tag i knappen på dynan, drog ut den och släppte av. Dom har talang dom”. Slutcitat

Ja, det handlade om ljud, då också 😀

Nu kokar frukostäggen, Åke och Winstone är ute på första promenaden och jag ska duka fram på köksbordet. Önskar er alla en fin lördag!

Fanns inte…borta…väck

Av , , Bli först att kommentera 10

Trevligt igår att få återse Tina, i egen hög person…så där på riktigt. Vi tog en lunchmacka uppe i MVG gallerian, handlade lite och sedan hem och testade Ullas saffrans semla. Mja, den var ok, men jag blev inte helt begeistrad, faktiskt. Fast det kan ha att göra med att jag inte är överförtjust i vanliga semlor heller.

När vi landade härhemma, så gick jag till brevlådan, tog det som fanns där, och sedan räckte Tina ut handen för att ta dom, medan jag plockade ut kaschar från baksätet. Jag hann notera ett litet kuvert, med rödskriven text på, och förstod att det var en julhälsning.

Jag får breven då jag kommer innanför dörren, lägger dom på köksbordet, packar upp mjölk och smör som jag köpt och återvänder till köksbordet för att se på hälsningen…och då är kuvertet borta. Finns inte, existerar inte i detta hus…borta, vi letar överallt.

Vi går ut och letar, Tina tittar där jag inte ens varit. Hon öppnar skåp som jag inte varit in i på flera dagar, mysteriet tätnar. Jag börjar bli osäker på om jag verkligen sett det där kuvertet.

Nicco kommer hem, hon går ut och lyser under trappen, för att se om det singlat ner där, men brevet gå inte att uppbringa…spökerier!

Nå, det var dags för omläggning, så vi åkte dit, allihop. Nicco följde med för att se och lära, då hon ska få göra omläggning då vi är nere i Järlåsa, på juldagen. Det går säkert jättebra, worst case scenario får jag göra det själv. Men Nicco kan, det vet vi nu.

Så åker vi tillbaka hit igen, vi slår oss ner i soffan, Nicco går ut i köket och ropar plötsligt med hög röst: KOM HIT!!! Kom och kolla…jag okar inte längre (fniss). Där står hon med kylskåksdörren öppen och med ett litet kuvert i handen, med rödskriven text på…det låg bakom mjölkpaketet. Hahaa…mysteriet löst, bara så där.

003

Fast faktum kvarstår, vi vet inte HUR, det kunde hamna där, seriöst! 😀

6d6ce939b197ab644b2805a1b6afcfaa-minionsbild lånad här

Idag blir det en kaffedejt med Tina igen, den sista för det här året…se får vi se vad nästa år bjuder på. Önskar er alla en trevlig lördag!

Vad försökte hon göra…

Av , , Bli först att kommentera 14

Nu kommer det att handla om våra katter…igen. Fattade inte vad Eloise höll på med, häromdagen. Jag stökade på i tv rummet och hörde ett krafsande på källardörren. Ja, ni vet ju, ni som hängt med, att där sitter det en kattlucka i dörren, för dom har sina klösträd och annat, nere i källaren.

Jag gick dit, ingen katt, med andra ord satt hon på andra sidan dörren och krafsade som en galning. Jag slet upp dörren, hon hoppade ner ett trappsteg och satt och stirrade på mig. Jag stängde och gick därifrån. Till saken hör, att luckan inte var låst, det dubbelcheckade jag.

Det går 2 minuter, så sätter hon igång igen. Jag upprepar föregående insats, stirrar tillbaka på henne och frågar vad stackaren hon håller på med…jag får inget svar, bara en blick.

Stänger igen, och hon börjar efter en minut, nu har hon väckt Enyas intresse, och jag hör hur hon går in genom luckan, tystnad…sedan kommer hon tillbaka och Eloise fortsätter krafsa. Den här gången öppnar jag, säger åt henne att komma upp och inte sitta där och sjåpa sig, jag står säkert med öppen dörr i 3 minuter, men hon viftar inte ens på öronen, alltså tala om det.

Men hon slutar i alla fall, vad eller varför hon gjorde så där, kan man bara fantisera om. Lucköppning inför julen, fast dom har bara en lucka, eller kanske hon försökte sabotera luckan, utan att vi skulle veta om det 😀

010

Konstigt det där med att man pratar med djuren. Nicco frågade mig om jag brukar prata med Winstone, då vi är ute, och ja, jag brukar ju det. Har till och med funderat vad andra tänker om dom råkar höra en. Han drar plötsligt iväg åt nåt håll och jag frågar vad han håller på med…typ. Som om han skulle svara på det.

Nä dom är väl rara, dom små liven, oftast i alla fall även om dom innebär en del arbete och dom tar sin lilla tid ifrån en, det hjälps inte.

Hoppas på en bra dag, för er alla, och kom ihåg, om ni får sladd, frikoppla och styr i vägens riktning…halkigt idag!

12346794_961753680580154_5116338_n

Holiday Inn

Av , , 4 kommentarer 3

Jag skickade ett sms igår, till Janne och Kerstin där jag frågade om dom låg på playan eller satt i bilen, på väg hem. Det gick någon timme så kom ett svar: Vi är på väg hem.

Ytterligare en timme senare ”plingar” det till i min mobil och jag har fått ett nytt sms från Egypten: Vi checkade ut men sen blev det inget. Vi sitter på rummet till imorgon. Så det återstår fortfarande att se när eller hur dom kommer hem. Kanske idag om dom har tur.
 
Jag skrev ju om Holiday Inn, våran första buss, för nån dag sedan och kom då att tänka på Kisen, katten vi hade på den tiden och våran första, långa resa, med den bussen.
 
Katten var som våra nuvarande katter, inte speciellt förtjust i bussen, han blev hysterisk då det var dags att åka någonstans med den. Men första gången gick det väl skapligt att få in honom i den. Vi skulle till Uppsala och hälsa på Theresé som då bodde där nere och gick på IT gymnasiet.
 
Vi hann ner till Nordmaling innan vi gjorde första stoppet. Jag kommer också ihåg av vilken anledning. Vi hade glömt att ta med något starkare, drickbart, som vi hade tänkt inta på kvällssidan. Nå, vi stannade där för att uppsöka en ”Bo Lage” och jag började titta mig omkring efter katten. Han var fullständigt uppslukad, han gick inte att hitta någonstans. Jag vet inte hur många tankar som snurrade i mitt huvud, hade han hittat ett hål i golvet och krupit ut, smet han ut då Åke öppnade dörren….hur, vart och varför???
 
Då Åke kom tillbaka fortsatte sökandet tills nån av oss böjde oss ner där trappen gick. Han hade krupit längst under det nedersta trappsteget och låg där i mörkret och tryckte, så det var då inte konstigt att han var svår att hitta. Även fast man kikade ner där så såg man inget förrän man gick ner på knä.
 
Han var hopplös att ha i bussen, varje gång man öppnade dörren försökte han smita ut. Jag hade honom ute på altanen i stugan, i koppel, och Åke startade bussen på andra sidan huset, då höll han på riva ner väggen i desperata försök att komma in i stugan och gömma sig.
 
En annan gång då vi skulle ut med bussen och katten hade tydligen hört att Åke kört fram den på Näckrosvägen, så skulle Nicco ta honom nerför trappan, men han totalvägrade. Det var lite stressigt och bråttom så till slut tog jag honom i famnen och skulle gå ner med han, han har aldrig haft så långa ben någon gång, han krafsade sig fast i dörrkarmen och skulle icket ut i trappen, men jag är minst lika tjurig som han var, så jag travade på, hann komma halvvägs nerför första trappan då han vänder sig om och hakar fast sin klo, rätt genom hakan på mig, och där sitter han fast, han sliter för att komma sig loss och jag tror ju att hela mitt ansikte kommer att bli förstört. Jag släpper ner honom och hinner bara öppna munnen för att varna Nicco då han får tag i hennes häl och river upp den också, i sitt vilda försök att slippa bussresan. Då blev Maria arg.
 
Katten slapp inte undan utan jag bar ut honom i rena ilskan, fick in han genom dörren och sen kom vi oss iväg. Näpp, bussen var inte rolig för honom och jag frågade mig runt efter olika tips på hur man kunde göra för att få honom att acceptera bussen. Medicin eller lugnade, läste jag att man kunde få utskrivet, men vi hann aldrig så långt, han blev sjuk och vi var tvungna att ta bort honom vid tidig ålder…tyvärr. Även om han framställs som fruktansvärt elak så var han verkligen inte det, han var en kul och rolig katt i hemmamiljön, det var bara bussen, han gett sig tusan på att inte gilla.
 
Önskar er alla en bra dag!
 
 
Maria Lundmark Hällsten