Etikett: världsvan

Det går framåt…

Av , , 4 kommentarer 11

Mitt första möte eller handhavande med en dator, hade jag då jag var 15 år och gjorde min pryo på Rune Johanssons marknad, på Haga. Där blev jag snabbt insatt i hur man lade in kunder som hyrde filmer och hur man sedan tog bort filmerna som återlämnades. Min SO lärare (minns inte namnet just nu) kom förbi och imponerades av mitt hanterande av datorn, som om jag aldrig gjort något annat.

Men…det var nog inte så jädrans svårt som man kunde tro. Och hur snabbt har inte tekniken gått framåt. Internet skulle dröja x antal år till, innan jag ens hörde talas. Jag gjorde också en praktik på gamla Lantmännen (numer Granngården), och dom hade hela sitt lagersaldo inne på datorn. Där fick man också kika in, om det var något man sökte. Till exempel priser, eller om varor fanns på andra ställen, att kunna ta hem.

Sen fick vi då internet, hemma, och Theresé fick sin första dator och kunde surfa ut på nätet. Helt otroligt, jag var lite rädd för det där. Trodde att datorn, typ kunde explodera eller ställa till med ett elände värre än döden. Fast sakta men säkert vande man sig med än det ena och än det andra. Nu sitter man här och knappar, söker info, anmäler sig till saker, betalar räkningar och allt vad det kan vara, helt otroligt.

Men man är ändå bara och rör i ytan på allt man säkert skulle kunna göra. Så världsvan är man ju inte…än. Detta hände sig för bara 3 veckor sedan.

Jag skrev ju in Pinterest.com, en kul hemsida med tips på roliga och annorlunda saker man kan göra. Så fick jag ett mejl från Theresé, i ämnesraden stod det, gå med mig i pinterest. Jag svarade henne snabbt, och precis då jag klickar på skicka, ser jag att det är Pinterest som avsändare, inte Theresé.

Men det hade redan gått iväg, trots att jag försökte klicka på alla knappar jag hann med. 2 nanosekunder senare, får jag ett mejl från Pinterest, i ämnesraden: Behöver du hjälp?  Haha, ja se där, vad trodde jag nu skulle hända, egentligen, varför försökte jag stoppa mejlet, skulle datorn ha fått eget liv och jag skulle hädanefter vara styrd av alla kommandon den skulle ge mig…njaeee, skulle inte tro det va. Hoppas på en fin lördag, för er alla!

019 021

Bergsbestigning på gymmet

Av , , 2 kommentarer 4

Laila (en av grannarna och tillika en ur bastugänget) ringde igår och ville bjuda på årets första fika ute på gården. Klockan två var det samling runt lilla bordet, vi blev några stycken. Jan, Ingrid, Laila, Birgitta, Ingegärd, jag, Britt, Marianne och Margareta, och lilla Meja, en hund som Britt skulle passa.

Jag har som bekant suttit ute nu, tre soliga dagar, (tror jag att det är) och nu har jag startat upp mitt årliga projekt, som aldrig tycks bli färdigställt. Jag har slutat använda armbandsklocka, man har ju jämt en mobil i fickan, men nu har jag klockan på mig. Och så här ser man ut efter lite sol:
 
Nu till mitt projekt. Jag ska införskaffa en permanent penna, gärna svart och med smal spets. Sedan ska jag fylla i ett mönster på huden som är vit och sedan fortsätta göra det tills området runt det svarta fått samma färg som hela armen. Om jag då låter färgen försvinna (även om den är permanent så måste man ju fylla i mönstret för den nöts ju annars bort) så kommer jag att ha en soltatuering. Jag har aldrig tagit mig så långt. Ifjol köpte jag en penna men den var rena skräpet och färgen satt inte kvar. Men nu ska vi se om jag får slutföra detta.
 
När vi bara var fyra kvar som satt där så blev det snack om motion och träning, och då kom jag ju ihåg en händelse där jag är och tränar. Ofta får jag vara där ensam, beror lite på vilken tid på dagen man är där. Och denna dagen började jag ensam men sedan dök det upp en glad kille från nåt utrikes land. Han hejade och for runt som en raket mellan träningsredskapen och såg inte riktigt ut som om han kunde bestämma vad han skulle göra. Vissa grejer petade han lite oförstående på och fortsatte vidare till nästa.
 
Själv satt jag i benpressen och hade full uppsikt över rummet. Jag visste bara att det skulle hända något, för eller senare. Och nog fick jag rätt. Han kom fram till löpbandet, ställde sig på det, kollade in knapparna, spände fast stoppsnöret, som man har för att bandet ska stanna om man ramlar av, kliade sig i huvudet och startade upp. Jag insåg ju att han inte visste hur man skulle göra och tyckte han var modig som ville testa själv, annars kan man ju alltid fråga någon tänkte jag, men han ville kanske att det skulle se ut som han var världsvan.
 
Bandet satte igång i ganska hög hastighet men han nöjde sig inte med det utan skulle ha lite uppförslut. Det fick han, värsta lutingen du kan knappa in, det såg ut som om han skulle ha behövt bergsklättrings saker för att fixa uppstigningen och han kämpade så svetten rann, för att hinna med. Så drar han fram ett papper och ska snyta sig, halkar efter med farten , stoppsnöret rycks ur och han håller bokstavligen på att mosa näsan mot bandet. Allt detta på en tid av kanske två minuter. Så gav han upp det träningsredskapet och fortsatte till nästa. Jag hade väldigt svårt för att hålla mig för skratt men blev nog mest stressad av hans sätt.
 
Önskar er en trevlig lördag!
Maria Lundmark Hällsten