Etikett: vart

Här kommer den…fortsättningen

Av , , 2 kommentarer 15

Gjorde nästan samma morgon promenad idag, som igår

Och i det vårlika vädret vi hade igår tog jag en längre sväng, all by myself, nån timme innan middag.

Jag gick ner till 363:an, följde den till Umestan där jag gick över cykelbron. Tog Ridvägen hemåt.

Gick in på Preem där jag hämtade ut presenten jag valde från GoGift. Man fick ju ett presentkort att handla för då man ställde upp på att gå runt med en GPS under en vecka.

Jag hittade inget som föll mig i smaken, så där på riktigt men valde till slut en termos. Den här kanske inte alls är så dum

Nu tänkte jag på hur lätt den är att bära, till exempel uppe i stugan där man kånkar och bär saker hela tiden. Vi har precis som här hemma, olika stationer och flyttar bord och stolar vartefter solen rör sig. Där är det dock längre mellan dessa stationer 😁

Sen fick man med en träfigur så långt lagret räckte, och tydligen räckte det så jag fick mig en elefant med inbyggd magnet till huvudet.

Ehh…jaja, den är väl menat som prydnad och skiljer sig kanske inte så mycket från dom där populära aporna i trä, som folk har hemma på hyllorna.

Nu har jag lyssnat färdigt på ”Jag kan ha fel”, av Björn Natthiko. Intressant livsöde, fast jag är osäker på att han själv, skulle säga att hans liv var ett livsöde. Han gjorde så gott han kunde att vara tacksam för varje dag, oavsett hur den började eller slutade. Boken är, trots allt, lätt lyssnad, och jag tror att dom som söker efter svar, kan få en del av frågorna besvarade, om dom läser/lyssnar på just hans bok.

Har hittat och påbörjat en annan bok i väntan på den vi väljer i Bokklubben. En deckare 

Jag vill fastna rätt omgående i en bok. Så här långt saknar jag känslan då man inte kan låta bli, utan man vill veta mer. Sen har jag förstått att man aldrig kan jämföra att lyssna på ljudbok, kontra att läsa själv. En del av upplevelsen är att låta ögonen falla på texten och att få med precis allt. Rubbet! Till och med den lilla vikta kanten uppe i hörnet på sidan så du vet vart du är då du lägger ifrån dig boken.

Ni som läste mitt inlägg igår, vet att det kommer en fortsättning idag. Den lilla storyn om Karin, med sin Toypudel. Hon berättade att hon upplevde sin hund som orolig, lite skvättig så där och av den anledningen, ville även hon, åka till den där kvinnan som kunde tala med hundar. Tänk om hon kunde berätta varför hennes hund betedde sig som den gjorde.

Sagt och gjort, hon bokade in en tid och åkte dit. Hon lämnade över sin fyrbente vän och satte sig med spänd förväntan, i ”väntrummet” för djurägarna och såg fram emot vad hon eventuellt skulle få veta.

Efter sessionen fick hon komma in till kvinnan och hunden och där fick hon veta följande. Pudeln hade redan som valp, blivit rädd för mörker och att vara instängd. Kvinnan sa att pudeln berättat att den varit instängd i en låda och det levde om utanför, den hade varit livrädd.

Vidare talade den om att Karin, gjorde honom nervös, inte för att Karin var elak eller dum på nåt sätt, utan hennes rörelser var alltid så snabba och tvära. Hon slamrade då kaffet skulle kokas, hon sköt iväg stolen och reste sig tvärt varje gång hon skulle ställa sig upp.

Morgontidningen prasslade högt och han blev nervös över hennes handrörelser även om dom aldrig var riktade mot honom.

När Karin berättade allt detta för oss, fyllde hon även i, att pudeln faktiskt hade blivit instängd i en låda. Det var så han fraktades till henne, och det var inte i en bil utan valpen fick åka ett litet flygplan från nån liten flygplats i inlandet. Visst förstår man att det inte var optimalt och jag gissar att det idag, går till på annat vis.

Att Karin hade yviga rörelse, det visste vi ju utan att hon behövde understryka det, och själv sa hon, att allt detta stämde. Dagstidningen och att göra saker som tjopp tjopp. Det var precis så hon brukade göra, men hade aldrig reflekterat över det, annat än att hon inte kunde förstå varför hunden reagerade som han gjorde.

När jag tänker på hennes berättelse och hur hunden upplevde det, så kan jag säga att jag är lite som Karin. Ställer mig tvärt, och BAAAM, där har jag Winstone. Går från ett rum till det andra, vänder mig om, BAAAM där är Winstone. Jag höll på bli galen då han var yngre. Jag fick känslan av att ha en ständig skugga i hälarna.

Jag förstår ju idag att mina rörelser, triggar honom. Inte så att han blir rädd, utan kanske mer…nu händer det nåt, vad…vart ska vi…får jag följa med…

Jag har absolut färgat honom till att vara den han är. På gott och ont! Idag kan jag tänka efter innan jag tvär reser mig upp, och ta det lugnare, ifall han ligger och sover. Och han är inte alltid hack i häl längre. Skönt! Och återigen, det kan även vara ålders betingat, han ids inte reagera på allt, längre. Inte VOOOFF VOOOFF VOOOFF utan VOOOFF

Och nån gång är det typ…

Ha en fin söndag i solen!

Det börjar svida i plånboken!

Hittade den här på FB, och det var väl i samband med det höjda bensinpriset, och vad det kan ställa till det då det inte finns alternativ, om du nu råkar bo utanför dom större städerna:

33302966_10156306787906585_47273120184139776_nOch här tänker jag också att ska nu denna resa klaffa, så håll en tumme för att tåget går…annars sprack det där, med 😀

Jo, jag vet vart Rentjärn ligger, en bit utanför Malå, åt Norsjö hållet till. Och jag har åkt buss från Malå till Umeå vid några tillfällen, inte snabbaste turerna, och det ska ju stämma med byten i antingen Lycksele eller Skellefteå.

Ett tag i mitt liv tyckte jag att det var smidigare att lifta, så det gjorde jag x antal gånger istället för att ta bussen. Idag föredrar jag att ta mig fram med eget fordon, men visst är det kännbart, det börjar svida i plånkan då man tankar.

Nåja, det är som det är… och det blir som det blir och he vart som he vart!

Tror jag ska slå på stort nu och gå ut i solen en stund, med lite kaffe i koppen. Avrundar med en bild på… ja vadå…vart ligger den och vad är det? Varsågod och gissa 😀

33404528_10156306785791585_895964490439327744_oHa det gott, allesammans!
33110450_10156306813776585_7072181746178981888_n

Nej, jag vet inte…

Av , , Bli först att kommentera 13

Sms påminnelser är bra, då behöver man inte springa runt med lappar, och sedan komma ihåg vart man lagt dom för att kunna fylla i almanackan. Men så finns en baksida, eller ska man kalla det ett litet mysterium.


Då man får ett sms om en bokad tid, fast du vet att du inte bokat någon???

Jag gjorde gastroskopin igår, jag var på omläggning igår och jag var till barnmorskan (nej, inga barn väntas men man kan vara hos henne av andra anledningar). Så det poppade in, 3 sms dagen innan.

På omläggningen blev jag nu utskriven, jag kan sköta om det lilla hål jag har kvar, alldeles själv, och det känns ju bra. Inga fler tider att passa där.
Men så igår kväll fick jag ett sms…du har en bokad tid imorgon, 8.30…men hallå, vart??? Och framförallt, varför???

Detta är sjukt irriterande, och ännu mer så, då jag sett detta förut, i måndags, för att vara exakt. Då fick min chef, en påminnelse, där det stod att hon var välkommen till blablabla mottagningen. Fast, det som inte framgick, var att detta inte handlade om ett besök, utan en telefontid. Men varför kan inte det stå i smset, helt otroligt. Och hur många blir inte iväg lurade på besök, då det handlar om nåt annat?

Och det där var inte första gången, tro mig. Snacka om lätt vilseledande. Nå, då vet jag ju vad jag måste göra, klockan 8, ringa vårdcentralen och hoppas att dom ringer upp inom en kvart, om jag nu ska dit, av någon outgrundlig anledning, annars kommer jag att missa tiden, eller så hade jag ingen tid, och då gör det detsamma, förutom att dom tagit av min ”fri”tid, att jag ska måsta ta reda på vad dom vill.

Gastroskopin ja, jag överlevde, och det var rätt kul. Han som utförde den, var samme man, som skulle prova sy ihop mitt hål, och som inte lyckades. Så jag kände väl inget större förtroende, först. Men han ska ha all kredit för att han vet hur man gör en sån där grej. Det var över på 3 plågsamma minuter. Och på den tiden, gjorde han exakt likadant och lika mycket som dom gjorde på 15 minuter i Lycksele.

Han fotade, tog prover, och kikade. Ok, nu vet jag ju också att när detta gjordes i Lycksele, så var deras intentioner att se hur min förra operation såg ut, inte att hitta det dom såg. För då ändrades strategin till att ta prover och det var inte förberett för det…kan jag tänka.

Om provet nu, inte visar på något så sa han att nästa gång, blir om 3 år, och det känns ju bra 😀

Jag hann hem till mamma en sväng och en annan tur till leksaksaffären för att fixa studsbollar, också. Kände mig rätt så effektiv igår, trots att jag var ledig. Idag är en ny dag, med andra saker att göra och hitta på. Önskar er alla en bra sådan!

2016-01-13 15.21.41

Maria Lundmark Hällsten