Etikett: vattentornet

Det kunde ha blivit men blev inte…

Av , , Bli först att kommentera 8

Det kunde ha blivit en otroligt spännande morgon, ja, lite i alla fall. Då vi gick i säng igår kväll, så släckte jag  lampan och noterade att klockan snart skulle slå över på spöktimmen. Jag svor lätt och undrade hur fasen klockan kunde gå så där fort…nästan tolv…redan.

Nä, sa Åke, inte är den tolv, men snart elva. Vilken tur att han var vaken då, jag hade väl kommit åt knappen då jag ställde larmet, och flyttat fram klockan en timme, och det hade i praktiken betytt att jag redan skulle ha varit vaken i över en timme nu, den hade ju skrämt upp mig 4.20 istället för 5.20…puh!!!

En sista arbetsdag nu innan en längre ledighet, ja, jag har ju sånt lyx, veckan som kommer är min guldvecka och jag jobbar bara 2 dagar, och dom är jag nu ledig så jag kommer att vara tillbaka på plats först nästa måndag, oj så härligt, tyvärr som alltid, så kommer dom dagarna att susa iväg som om dom aldrig funnits, precis som vanligt.

Men man är ju som van vid det, nu. Och å andra sidan vem vill frysa tiden då? Nä, det kan ju vara lika trevligt att ha något roligt att berätta då man kommer tillbaka, en händelse eller nåt annat skoj som man varit med om. Te partyt är ju absolut något eljest, som vi inte brukar hålla på med, och det kan ju bli en…tadaaa, snackis 😀

Något att snacka om, kommer att bli på onsdag, då kommer det hit ett par studenter från universitet, som håller på med ett projekt om vattentornet, och dom ska intervjua mig, angående det. Ja, det låter ju väldigt konstigt, vad kan jag säga om vattentornet, men nu handlade det mer om vad man har för anknytning till det, vad man gjorde som barn, däruppe och så vidare, jaja det får ge sig då dom är här.

Nu kaffe!!! Sen vakna upp och få dagen att gå, så vi kommer oss iväg, från det här survädret, hade jag tänkt skriva, men det ids jag inte, jag vet nämligen att det är lika surt söderut, dit vi ska. Önskar er alla en fin fredag!

MAAAT, jag vill ha MAAAT!!!

005INGEN MAT???

006

 

Hoolen hiner… inte

Av , , 4 kommentarer 5

 

Första stoppet blev vid det sedvanliga Karlssons i Morgongåva, en affär som liknar ÖoB, eller Dollarstore, fast kanske med lite andra saker. Det ligger inte så värst långt från Järlåsa, så man kan inte påstå att vi direkt behövde den pausen, men är det semester så är det.
Lunch intogs på Hakkegård i Hagsta (tror jag att det heter), jag gillar verkligen deras finurliga sätt att meddela att maten är klar. Man får en dosa med sig på brickan och då den sätter igång att både blinka och pipa så är just din mat klar.
Visst är det betydligt bättre än att man ska sitta och försöka höra vilken mat det är dom ropar ut och skulle du nu råka på vara döv eller höra sämre så ser du ju när det blinkar. En sån grej skulle kunna användas på andra ställen också.
Middagen passade att tas i Docksta och sedan rullade bussen lätt hem. Med vattentornet som riktmärke så kände man att vi var hemma.
Konstigt att det alltid har varit så, när man var liten och vi kom hem från stugan så blev det världens jubel då man såg vattentornet…det var hemma det. Och på nåt sätt så är det så även idag.
Två nyfikna katter stod och hängde vid dörren då jag öppnade den, dom hade nog allt hört då bussen backade in på gården, jag plingade på dörrklockan och *tjopp* så hade dom rusat in i hallen. Dom har bara haft det bra härhemma, med Birgitta som kattvakt, bussen kommer dom aldrig att börja gilla, tyvärr.
Det dröjde sedan inte länge innan himlen ändrade färg och det började regna, men det gjorde då ingenting, då fick man ju vara inne med katterna istället.
Näpp, nu sitter Åke redan ute och dricker av kaffet jag kokat, så det är bäst man ger sig ut om man ska hinna få sig nåt. Hoppas no får en bra dag, allihop, och Sally… Hooolen hiner inte här idag, inte just nu i alla fall, men den kan ju komma fram 🙂
 

Ett ställe att ”bara” hänga på…

Av , , 2 kommentarer 9

 

Apropå skjulet, fjortisarnas mötesplats, som jag bloggade om igår, så hade vi, på Mariehem, också en möteplats, fast inte riktigt lika öppen och offentlig. Det är nämligen så att det uppe vid vattentornet, finns ett skyddsrum… en liten rund kula under en kulle.
Det där stället hade jag vetat om lääänge länge, som barn hade man alltid funderat vad som kunde gömma sig bakom den fyrkantiga, armerade dörren i kullen. Och nu, just den där dagen då jag och en kompis passerade, så stod dörren på glänt.
Och givtevis… ni behöver inte fundera, så kröp vi in där. Det var en smal liten gång, kanske en meter i takhöjd, och efter ca två meter kom man fram till en större öppning, och där var det runt som en kula med träbänkar runt om, därnere.
Det var vatten på botten och luktade rätt så skarpt, vi hade en snabb överläggning och sedan gav vi järnet hem och hämtade städgrejer och hinkar och slutligen ett lås (vilken tur att detta nu är preskriberat).
Vi fixade till stället rätt så snyggt, bjöd in speciellt utvalda till vår lilla kula och när vi på kvällen gick hem så låstes pansardörren… med vårt lås. Detta pågick väl under några veckor, men fick ett abrupt slut då vi kom dit en dag och låset var utbytt, hm…
Nå, jag begriper ju idag att detta var ingen lekplats, än mindre ett tillhåll för tjuvrökande fjortisar, och förmodligen var det någon med tillstånd, som varit där från början med uppdrag att göra något där och sedan mötts av en låst dörr, ja jag vet ju inte, men jag gissar på något sådant. Vad man kan hitta på, med lite fantasi. Men där ser vi också vilket behov det egentligen finns för ungdomar att ha en mötesplats, där man ”bara” kan hänga, utan att betala för det.
Jag fick byta arbetspass idag så jag jobbar förmiddag, och det är den enda anledningen till varför jag sitter här nu, annars hade jag faktiskt legat och sovit.  Önskar er alla en fin dag… i regnet, jo, för det regnar just nu, enligt säkra källor, Åke har varit ut på trappen och rökt.
 

Aldrig upp på höga höjder, aldrig…

Av , , 4 kommentarer 3

 

När vi kom upp på Mariehem igår, för en fika hos morsan, så undrade Nicco om dom aldrig skottar taken däruppe, för dom måste ju vara platta…taken alltså. Ja, sa jag, dom är inte bara platta, dom lutar inåt, mot mitten, så nog finns det säkert en hel del snö där.
 
Hur kan du veta det, säger hon, och svaret är ju givet för en som varit lite varstans, jag har ju varit där, sa jag. Hur då, undrar hon, ja, jag klättrade upp och sedan gick vi ut ända mot kanten för att kolla hur högt det var…inga konstigheter.
 
Talar sedan om detta för morsan och hon blir ju nojjig, -Vad gjorde du däruppe, hur tog du dig dit, ja jag säger då bara det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg, hur, men jag vet att det finns en stege längst upp, och jag vet att jag inte var ensam, en kompis, eller två, hade jag med mig, och jag vet också att vi inte slet upp skåpet där stegen finns, utan det stod öppet, så vi tog väl chansen. Jag tvivlar ju på att vaktmästaren lät oss komma upp dit, två eller tre vildar med noll koll på höjder och dylikt.
 
När man tänker tillbaka så var jag nog inte ett lugnt och beskedligt barn, jag var nyfiken och orädd. Vet till och med att grannen i stugan, för bara några år sedan kom och frågade vart man kunde hitta mask. Mask, sa jag och såg lite frågande ut. Ja, vi ska ut och fiska och du har ju varit precis överallt så jag trodde att du visste vart jag skulle hitta det. Har det inte varit grodyngel, så har det varit rävgryt, myrstackar, bärställen osv. Och har man inte varit lite överallt så har man missat dessa platser, så är det bara.
 
Jag tyckte nog speciellt om höjder också, då jag var liten. Upp i vattentornet har jag ju också varit då jag och en kompis passade på att fråga en ”gubbe” som var där och jobbade, om vi fick följa med upp. På taket till panncentralen, har man också klättrat några gånger, då man med flit, sköt upp tennisbollen då man spelade brännboll, bara för att få en anledning till att ta sig dit. Men idag, vet jag inte om jag tycker om höjder, kan det bero på att jag inte riktigt litar på min balans? Nå, det spelar ingen roll, jag behöver inte klättra upp på tak för att hämta någon boll längre, och även om så vore, att en boll hamnade där, så fick den nog ligga kvar.
 
Frukostdags och sedan är det läge att åka iväg på jobbet. Ha en fin lördag!

Olagligt men lite av en nödvändighet

Det har varit en del prat om katter, är det inte katten som grannen tagit hand om, så är det våra katter, Enya och Eloise, eller varför inte Lisbet Olofssons ”vild katt”. Nå, jag kom ju då, förstås ihåg en liten händelse som utspelades på Mariehem, någon gång på slutet av 80 eller början på 90-talet.

Nu var det inte helt lagligt så därför tänker jag inte tala om vem som var inblandad, men det är i alla fall några mycket, av mig, väl kända människor. Killen i familjen, för enkelhetens skull kan vi kalla honom för Pelle, hade sett en katt uppe i ett träd, i skogen nedanför vattentornet. Jag kommer inte riktigt ihåg men jag gissar att han var på väg hem från skolan, och närmaste vägen från Bräntis gick just genom skogen.
 
Pelle är förtjust i djur och kanske speciellt katter så han ringde till oss och undrade vad han skulle göra. Katten har förmodligen suttit däruppe i flera dagar, sa han. Den är mager och eländig och den tar sig inte därifrån. Den har dessutom framtassarna på en gren och baktassarna på en annan. Har ni någon stege, eller ska jag ringa till brandkåren?
 
Nej, svarade jag, någon stege har vi inte och det vete i sjutton om brandkåren kan göra något, dom brukar ju inte vara så pigg på såna här saker, men du kan ju alltid ringa och fråga.
 
Så blev det nu inte, han pratade med sin pappa Olle, istället, som råkar äga en motorsåg. Olle tog med sig spännband och såg och Pelle laddade upp med mat och vatten till den stackars katten, så begav dom sig upp i skogen. Spännbandet kastades först runt trädtoppen och dom provade att dra ner trädet så pass att katten kanske hade satsat på att hoppa, men det gjorde den inte.
 
En annan katt hade nu anslutit till sällskapet, den låg invid huset och väntade med spänning på vad som skulle hända. Olle såg ingen annan utväg än att såga ner trädet, vilket han gjorde. Innan trädet nådde marken hade katten hoppat ner, den sprang fram emot den andra katten som väntat och dom möttes på halva vägen sedan försvann dom tillsammans runt hörnet.
 
Historien slutade ju väl, även fast Pelle säkert hade önskat att han åtminstone hade fått bjuda på ett mål mat och lite vatten innan den hade försvunnit men huvudsaken var väl ändå att den kom sig ner på backen. Det olagliga i historien var ju naturligtvis detta med trädet, man får inte såga ner träd som står på kommunens mark, bara sådär. Men gjort är nu gjort och både Pelle och Olle sov med gott samvete.
 
Och med denna lilla historia önskar jag er en fin söndag.
 
 
 
 

Jag, en skådelspelare

Av , , 4 kommentarer 4

Jag tog paus någon gång då och då, igår, från allt möblerande och målande. Satt ute med några grannar en stund och njöt av värmen från solen, visst, det blåste småspik men under balkongen var det lä.

Britt hade till och med satt ut penséer på det lilla bordet så det var verkligen vårkänslor. Och återigen, hade det nu våran dator varit givmild så hade bluetoothen gått igång, men den har tydligen semester, annars hade ni fått se en bild på vad som väcker vårkänslorna.
 
Det blev prat om jeans och hur lätt dom egentligen går sönder. Idag kan man nöta hål på ett par inom en månads tid men förut, då man var runt 11-12 år och ville vara lika inne som alla andra som hade fransar längst ner på byxbenen, då fick man minsann sitta med en nål och sprätta upp, tråd för tråd för att det skulle se nött ut.
 
Kan svagheten idag bero på att dom flesta jeans är stretchjeans, själva gummitrådarna i tyget gör att det blir svagare? Det är i alla fall min teori. Jag har bara genom att sätta mig på klumpen där man sätter fast bilbältet, gjort hål i tre par på exakt samma ställe, dom tål inte något.
 
Kom ihåg när jag fått ett par jeans av mamma, dom var ju inte direkt billiga på den tiden heller, och vi hade varit ett gäng uppe i skogen bland flyttstenarna som ligger vid vattentornet. Det var ett av alla tillhåll vi hade och just där var vi ofta och hoppade runt på dom stora stenarna. Den dagen hade jag mina nya jeans…det var dumt. Jag föll på knä och såklart, det tålde dom inte riktigt utan det blev ett litet hål där, vet att jag gruvade för att gå hem och visa upp dom så jag gjorde allt, precis ALLT, för att börja grina. Jag kastade mig i nyponbuskarna, sprang och snavade på gräsmattan osv. för att få klämma fram en tår så mamma skulle tycka synd om mig. Jo, man kanske skulle kanske ha satsat på en karriär som skådespelare 🙂
 
Och apropå skådespeleri, vet inte om jag skrivit det tidigare men då kan ni strunta i att läsa det. Vi brukade snurra runt på våra cyklar och då vi hade lite att göra så utförde vi små stunttricks. Man tog fart och cyklade rätt in i trottoarkanten så det blev tvärnit, sen gällde det att flyga och landa på ett så fränt sätt som möjligt. Jag lyckades med det precis som det kom en ”gubbe” (gubbe i mina ögon då) och halvsprang och frågade förskräckt hur det hade gått. Ha, vi bara leker svarade jag och då blev han sur, en j-kla lek tyckte han och knyckte på axlarna och gick vidare.
 
Ha en fin dag!
 
 

Kommer ihåg…

Av , , 4 kommentarer 4

Tänk när man var liten…jag och min kusin badade i diket efter ett varmt sommarregn, för det var så varmt och skönt där (huvva säger jag idag), jag hoppade bland isflaken då sjön höll på riva uppe i stugan i Malå, ville förmodligen vara årets första badare, och när man åkte bob uppifrån vattentornet längst med cykelbanan och när man kom ner till grinden så stod någon där och höll upp den för att man skulle kunna fortsätta åka över vägen, inga eftertankar där inte.
Kom ihåg den där sommaren då farsan köpte en back med dricka, det gjorde våra föräldrar bara på sommarlovet och då skulle det dessutom snålas så drickan skulle räcka länge. Just den här gången hade "smartskaftet" (ursäkta uttrycket pappa), köpt en hel back med enbart grapetonic. Jag vet idag av vilken anledning, han skulle givtevis ha det som groggvirke, och grapetonic är nog inga barns favorit dryck. Men vad gjorde väl det, jag och kusinen öppnade varsin dricka, tog en stor klunk, blundade och låtsades att det smakade pepparkakor, och se…då var det precis det det gjorde, vilken fantasi.
 
En stormdag/natt, gjorde så att plåtar från vattentornet lossnade och flög iväg, vi hittade en sån och åkte pulka med den i skogen. Inti fasen tänkte vi på att kanterna var vass och att det egentligen var förenat med livsfara. Nä, livet lekte!
 
Det gör det nu också, livet alltså, att det leker. Ibland katt och råtta, andra gånger kurragömma och en tredje gång den retfulla leken som man får tåla för att man gett sig in i den. Men för det mesta flyter det på även fast dagarna hemma hos oss, aldrig är sig lika. Och vi kan aldrig ta för givet att nästkommande dag kommer att vara smärtfri. Och egentligen, om man vill träna upp sin kreativitet så ska man göra saker annorlunda. Tror att jag skrivit det förut, men so what. Prova att stiga upp ur sängen med det andra benet imorgon, eller ta lunch en halvtimme tidigare, håll i koppen med vänstra handen istället för den högra eller varför inte heja på en människa du aldrig sett förut. Genom att förändra, invanda saker så kan du också förändra utloppet av dagen, du kanske råkar säga hej, till en väldigt ensam människa, som i sin tur inser att mänskligheten inte är så grym så att personen ifråga donerar hela sitt livs arv till ett behövande barn som när den växer upp kommer att bidra med en lösning till världsfreden. Jojomensan! Och bara för det så ska jag inte gå min promenad åt samma håll som jag gjorde igår 😀

 Ha en bra fredag!

 

Maria Lundmark Hällsten