Etikett: vuxen

Då var det färdiglekt!

Av , , Bli först att kommentera 13

Har det att göra med åldern, då man börjar tänka på följder av vad som kan hända om man gör så här eller så där? Eller är man bara en mes propp, månntro.

Nu ser jag såna här bauta snöklumpar lite varstans, och många gånger placerade högt upp på nån snöhög.

55451733_10157005900531585_4984001060981964800_nDen här specifika klumpen är nästan lika hög, som jag. Nej, jag har inte klättrat upp och mätt, men jag uppskattar storleken på ett ungefär, en bild ljuger ju ibland rätt så ofta:

48364961_10155807657507470_2286269228338118656_nJag VET, in facto, att om jag hade varit i 8-9 års åldern så hade jag stått däruppe och försökt putta ner den där klumpen…tveklöst, och jag hade inte varit ensam heller. Och där tänker jag då ett steg längre, idag. What if, nån stackare står under och ska testa att hålla emot, eller för all del, ta emot den där snöklumpen som säkerligen väger sina modiga kilon.

Vet också att man kan inte bädda in barn i bomull, dom måste testa och lära sig själv, fast jag tycker att man också, som vuxen kan försöka tänka följder och göra vägen lite enklare. Ofta är det tillfällen som ges, då man gör saker som sedan inte blev så bra.

När jag funderade på detta igår, så kom jag ihåg tjafset på förskolan där Nicco gick, och hur vuxna då, resonerade. Idioti! Dom hade en kulle på gården där det åktes skranor på vintern.

50654746_10156874679841585_2745864002121760768_nSkranbanan, om den följde den naturliga vägen, slutade vid ett träd. Och där ville då förskollärarna undvika brutna ben och skallskador, så dom var förutseende och band fast skranorna som skydd runt stammen.

Men det gällde ju att vara observant ändå och lättast var väl att få såga ner det där trädet. Så dom kontaktade Umeå kommun. Gissa svaret…och det var en vuxen där i luren.

54730035_10157006660021585_7274041064447541248_n-Vet ni hur långt tid det tar för ett träd att växa upp? Så nej, det sågas inte ner nåt träd, och har ni problem med det så kan vi istället komma och gräva bort kullen.
Jo, det är sant! Visst, det var ju bra tänkt att undanröja en fara, ingen kulle så kunde ju knappast nån åka ner och hamna i ett träd, fast…barn måste väl ändå få tillfälle att leka också.

På samma förskola, flera år senare, och jag passerade och gick in och pratade lite. Jag noterade att det inte fanns några gungor uppe och frågade om dom höll på göra nytt. Nopp, det fanns inte tillräckligt med personal, så gungorna plockades ner för att undanröja en potentiell fara om barn gungade men utan uppsikt.

Så galet! Och jag förstår ju att det inte sitter i personalen, utan i pengar och tyvärr så är det alltid nån som ska drabbas av besparingar. Och den här gången blev det barnen. Medan jag tänker på hur många som är arbetslösa och satt i olika projekt, men låt dom gå och göra praktik där det behövs folk, även om dom ska gå utöver, ordinarie personal, så ser ju 4 ögon, mer än 2. Har jag rätt eller har jag rätt.

Hoppas på en fin fredag, för er alla!

Avsked och början på nåt nytt…

Av , , Bli först att kommentera 16

Jag fick ett tråkigt besked igår, inte oväntat, men då en yngre människa går bort, en som precis börjat sitt vuxna liv, ja då finns inga ord. Jag satt där och tänkte, och ska man någonstans komma i närheten eller om man går efter vad man kan relatera till, så måste jag säga att det absolut värsta, alla gånger, jag varit med om, var då pappa gick bort.

Från olyckstillfället till hans kropp inte orkade med mer. Det tog 6 veckor…6 veckor av hopp, jag var ändå positiv hela den tiden, även om jag innerst inne visste, att det skulle nog inte gå vägen. Hoppet blev förtvivlan, och alla dessa frågor som man aldrig kan få svar på. Och jag vet, man ska inte älta sånt, för det enda som händer är att man offrar energi på sånt som inte ger nåt tillbaka.

Nu går mina tankar till den här killens föräldrar, dom har absolut en tuff tid framför sig, även om man visste utgången, så vet man aldrig hur det kommer att bli, den dagen dom inte finns längre. Den största trösten, och det är ju precis som man brukar säga, är ju att personer som varit obotligt sjuka, ändå får det bäst då det är över.
Och jag tror att det är så man måste se det. Dom behöver inte kämpa längre, många har redan gett upp sin strid och bara väntar på att få fortsätta, någon annanstans.

Och även om vi alla tänker, tycker och tror olika, så för min del, så vet jag att det finns en spännande fortsättning, den dagen man lämnar in, och det ska bli spännande, på sitt sätt.

Där kom det där positiva in igen, och ja, att förhålla sig till döden som man gör till livet, och att alltid tänka att det blir bättre, oavsett hur dagen, veckan eller månaden blir, det är jätteviktigt.

Detta fick bli mitt avsked till killen J, jag önskar dig en spännande resa till friheten och det okända, och vi är alla med dig i tankarna.

10636358_307351129458587_4912545018364390575_o

Önskar er andra en bra dag!

15977686_10154887671371585_2506727254902380786_n

Sjukdomar

Av , , 4 kommentarer 2

 

I söndags, då jag, Kerstin och Janne tog rundan runt ja-berget fast i omvänd riktning, så blev det bl.a. prat om vaccinationer och influenser, och det här att äldre, friska, människor kan stå emot influenserna bättre än yngre människor. Det har ju att göra med att man som äldre, oftast har varit mer utsatt för sjukdomar och därför har ett bättre immunförsvar. Tyvärr, så är det tvärtom då det gäller barnsjukdomar, vilket vi fått erfara, inte nu men för ca 18 år sedan.
 
På Mariehemsskolan där Theresé gick som liten, var det dags för vattkoppor. En av hennes kompisar åkte på det och jag tycke att det kunde vara bra om även Theresé skulle få göra bort det, jag visste att det är en sjukdom som kan vara jätte besvärlig om man får den som vuxen och trots att Åke ofta säger att han inte är en dag över 22 år och han vid det tillfället var runt 32 år så räknas det som just, vuxen.
 
Jag ringde och checkade med Åkes mamma först och frågade om han haft vattkoppor. Ja sa hon, det är klart, han har haft det mesta. Vad bra tyckte jag och sedan gick vi upp till Theresé kompis så dom fick leka ihop den dagen. Det dröjde inte länge förrän hon hade vattkoppor och om jag inte missminner mig så var det ganska lindrigt…för henne. Ni som nu hängt med i min blogg och vet hur vi brukar drabbas av den ena oturen efter den andra, kan nu lista ut vad som hände därefter.
 
På julaftonsmorgonen så låg Åke i sängen, rödprickigare än vad man någonsin skådat, hög feber, spydde så det såg ut som värsta exorcisten filmen, hjärtat arbetade på högvarv och jag kände mig tvungen att ringa upp på akuten för att höra vad jag skulle göra. Åke fick sedan prata med sköterskan eller vem det nu var och jag satte upp telefonen på hans bröstkorg, den studsade upp och ner av hans hjärtslag. Så risig har jag aldrig sett honom, varken förr eller senare.
 
Botemedel vet vi alla att det inte finns mot vattkoppor utan han fick härda ut sjukdomen liggandes i sängen den julveckan och nu lär han ju inte åka på den sjukdomen i varje fall. Förhoppningsvis har han nu också haft alla andra smittsamma barnsjukdomar som man kan få i vuxen ålder, annars vet jag ju en som kommer att få det en dag. Ha en bra tisdag!