Våld mot kvinnor är ett komplext och mångfacetterat problem. Det förstod jag då jag under kort tid arbetade på kvinnojour.

Våld i nära relationer medför negativa samhällsekonomiska konsekvenser. Kvinnornas fysiska skador och psykiska men belastar allmän- och akutsjukvård. Relationen till förskole- och skolpersonal, vänner och bekanta samt den utsattes arbetskamrater blir negativt påverkad. Våld mot kvinnor omfattar även det rättsliga efterspelet och det blir konsekvenser i och med resurser för stöd utifrån de sociala aspekterna. Inte minst finns omsorgsperspektivet där bl.a. socialtjänsten har ett tungt ansvar att klara av att hantera omsorgen om alla i familjen. Men framför allt medför våldet stort lidande för den enskilda kvinnan och – inte att förglömma – ALLA de OSKYLDIGA BARN som lever i våldets närhet varje dag.

Orsakerna till att en kvinna stannar i en situation där hennes pojkvän, sambo eller make är hotfull eller våldsam är många och varierar från individ till individ och från situation till situation. Jag skulle vilja påstå att det allt som oftast handlar om tre faktorer som samverkar.

1. Kvinnan kan inte lämna mannen eftersom han gör det praktiskt och faktiskt omöjligt för henne att gå sin väg.

2. Kvinnan vet att hon kommer att utsättas för än mer hot och våld om hon går och hon får inte det stöd hon behöver vid kontakt med olika samhällsfunktioner och övriga i hennes omgivning.

3. Kvinnan är handlingsförlamad på grund av att hon är psykiskt och fysiskt utmattad av stress och skador.

 

Många saker tas upp inom forskningen men det som slår mig är att man skriver om orsaker som har könsstereotypa kopplingar. Några av de skäl som t.ex. nämns uttrycks så här:

– Kvinnan är ekonomiskt bunden till/beroende av mannen

– Kvinnan tror att inte mannen klarar sig utan henne (t.ex. på grund av sjukdom, missbruk)

– Kvinnan har fortfarande starka känslor för mannen och förhoppningar om att våldet ska sluta.

Alla dessa tre förklaringar ovan kan man relatera till förlegade uppfattningar om manligt och kvinnligt. Varför är det så att kvinnovåldsforskare tittat på och förklarat kvinnans beteende utifrån ett sådant kontraproduktivt perspektiv?

 

Ett skäl som många kvinnor i olika studier ger uttryck för är rädsla för fortsatt våld eller att våldet och hoten trots separationen ska förvärras. Mannen kan hota med att ta barnen från kvinnan. Han kan även hota (och i konsekvens med detta ”ha hotat” henne) henne till livet så att hon inte ska ha mod och kraft att lämna honom. Och forskningen inom sjukvården visar att denna rädsla är realistisk och därmed befogad. Risken för kvinnan att utsättas för allvarliga skador och dödligt våld ökar då kvinnan har lämnat relationen eller då mannen inser att kvinnan är på väg att gå ifrån honom.

 

Våldsutsatta kvinnor vet att de inte kan kontrollera mannen! Det är ju det som är själva grejen. När man litteraturen läser om detta fenomen så uttrycks detta exempelvis så här: ”Så länge kvinnan är i närheten av mannen, kan hon också behålla illusionen att hon har honom under en viss kontroll. Ger hon sig av förlorar hon den illusionen och upplever sig utelämnad åt sin rädsla, åt hans godtycke och åt hans hot om att utsätta henne för än värre våld.”(Hydén 1995 s 170). Illusion hit och illusion dit. Man kan faktiskt undra om det verkligen är samma sak vi skriver om men det är det?

 

Det finns mycket att tillägga om våld i nära relationer. T.ex. att det inte bara är kvinnor i bemärkelsen 25-40 år som utsätts.

–         Hot och våld förekommer i samma utsträckning i homosexuella relationer.

–         Mängder av unga tjejer utsätts för hot och våld av sina pojkvänner.

–         Även mogna kvinnor eller damer över t.ex. 65  år tillhör dem som är utsatta för våld i sina nära relationer.

 

Jag lär tyvärr därför få anledning att skriva mer om våld i nära relationer. Och det gör jag så länge det jag förmedlar kan ge en enda person, som fortfarande utsätts för eller tidigare har utsatts för våld/hot, att känna ett litet uns av hopp och därifrån få kraft att orka med och våga ta steget till att be om hjälp för sin egen del.