Visst har jag ibland undrat varför vissa människor vägrar att tro på uppenbara vetenskapliga bevis beträffande klimatförändringarna. Jag har tänkt att det visserligen är sunt att vara skeptisk men det är stor skillnad mellan sund skepticism och att vara låst i en negativ uppfattning vad som än presenteras.

I New Scientist skriver man om nya forskningsrön från Berkeley-universitetet i Kalifornien där forskarna kanske är något på spåret. De menar att man kan ha funnit svaret på varför människor gärna ignorerar att det finns ett reellt klimathot och att mänskligheten bär en hel del av ansvaret för de klimatförändringar som nu sker.

Människans har tydligen en tendens att förutsätta att världen är en fundamentalt rättvis, trygg och stabil plats. Det har visat sig att då forskarna i sina försök verkligen gick in för att urholka denna fina sinnebild av världen, så tenderade försökspersonerna att ignorera de resultat som forskarna egentligen ville visa dem. Och de personer som hade en starkare tro på en rättvis värld var märkbart mer skeptiskt inställda till informationen de fick än de personer som inte hade riktigt lika höga tankar om hur gott saker och ting i vår värld fungerar.

Så det handlar kanske inte alls om logik, intellekt eller kunskap. Utan om psykologi och känslor vilka är så mycket svårare att tala till och definitivt inte är mottagliga för vilka ”tuffa” sanningar som helst.

Men kanske problemet inte bara är att känslor spelar ett spratt? Kan en del av problemet vara det att, oavsett vilken sida av klimatdebatten man sällar sig till, sedan man väl bestämt sig för vad man tycker så blundar man, håller för öronen och pratar på utan att lyssna på vad den andra sidan säger?