Under två dagar har vi från Miljöpartiet stått och kampanjat på Intercultural cup på Ålidhem arena.  Även ett par trevliga ungdomar från ssu har stått och kampanjat på fotbollscupen. Samtliga partier har fått en inbjudan men har lämnat återbud enligt arrangörerna.  Cupen arrangeras av NDless projekt, som är en grupp ungdomar uppvuxna på Ålidhem. Syftet är att skapa broar mellan nyanlända och samhället i form av gemensamma idrottsaktiviteter.  NDless projekt har i övrigt som syfte att arbeta med social inkludering, integration och öka tryggheten i samhället. Intercultural cup arrangeras i år för tredje året i rad. Och vilken succé det blev!

Nu till det som gett en så bitter eftersmak i det annars så energifyllda och uppskattade arrangemanget. Under de två dagarna vi närvarat på eventet har vi haft tillfälle att prata med många av ungdomarna som deltagit i kupen.  Vi har varit minst sagt häpna över drivet och engagemanget utöver det vanliga som vi sett hos många av dom. Idéer och drömmar om projekt och och aktiviteter har flödat. Helt fantastiskt! Men så den andra sidan av myntet. Under första dagen berättar en av arrangörerna, en kille i tjugoårsåldern med bland annat akademisk examen, att han måste ta hjälp av ”vuxna” han känner för att få tillgång till tjänster som kommunen tillhandahåller. Att vi från Umeå kommun ser honom och hans vänner som “unga invandrarkillar” och istället för att stötta engagemang motarbetar dem. Killen ger många exempel på när han ringt upp olika personer på kommunen och fått ett ovärdigt bemötande.  Bland annat berättar han om ett möte där personen de varit i kontakt med frågat om de har med några “riktiga svenskar” i sin förening. Han berättar om möten som aldrig blir av, hur de aldrig kan avsättas tid eller de otrevliga språket som används när man talar med dessa eldsjälar. Vi frågar vad han tror att bemötandet de får från kommunen beror på. Killen berättar att en del av dem har varit “busiga” under sina ungdomsår. De har hittat på ett och annat, inget allvarligt lägger han till, men sådant som unga killar kan hamna i under sin tonår. Det hör till det förflutna och vi har varit skötsamma i många år nu säger han.

En annan kille som är med på cupen kommer och slår sig ner vid vårt bord en stund.  Han berättar att han under förra valet varit aktiv och hjälpt en vän som kandiderade då med att lappa brevlådor och ordna möten.  Sedan tillägger han att det enbart är under bordet han jobbar, aldrig så att han syns. Vi frågar varför han inte är aktiv och jobbar öppet när han har ett intresse för politiken.  Han reser sig går baklänges och säger “I Sverige finns inget som heter en andra chans. Partiet skulle inte vilja visa upp mig. Jag har en dålig historia. Jag har lagt den bakom mig men den finns alltid kvar”.

Så sitter vi alltså där i regnet under andra dagen.  På grund av regnet kan inte längre resterande basketmatcher spelas då det blivit en för stor halkrisk på basketplanen.  En av arrangörerna ringer för att be om lov att få nyttja inomhuslokalen för att kunna spela final-matcherna. Först sägs det att det står byggnadsställningar i hallarna och att det är varför de inte får nyttja dom. Arrangören klargör att att hallarna är tomma varpå ansvarig blir irriterad, säger att de inte kommer få beviljas lov att nyttja hallarna och lägger direkt på. Vi blir helt ställda över denna hantering. Arrangören ringer en ”vuxen”, så som han dagen innan berättat att han brukar, som i sin tur måste säga att man kommer gå till media. Kommunen i sin tur kommer och låser upp lokalerna.  Det är så surrealistiskt alltihop att det knappt går att beskriva.

Detta upprepade scenario i olika former.  Att samhället inte ger en andra chans. Att vi dömer ungdomar för all framtid och inte ser värdet i att en ung människa vänt på sitt liv och vill ge tillbaka till samhället. Det är rent av tragiskt. En annan tragisk aspekt är bristen på intresse från de politiska partierna som spelar på “otryggheten i Umeå” inför valet att faktiskt interagera på olika stadsdelar. Främst de stadsdelar som många valt att pekat ut som “problemområden”, som är totalt missvisande. Var fanns ni? Hade dom varit där hade de precis som oss sett en stadsdel med god sammanhållning som välkomnade lagen från blandade områden i Umeå med öppna armar. De hade sett ungdomar med en stark drivkraft som vill göra gott för sin stadsdel, ungdomar med drömmar och ambitioner. De hade sett ungdomar som ser de verkliga bristerna i samhället som försöker arbeta bort dom för att skapa de samhälle och den verklighet de vill leva i. Det är förargligt att vi inte tar tillvara på dessa ungas engagemang.  Att politiker som pratar om att skapa ett tryggare samhälle inte ser att det är just den här typen av eldsjälar som bygger upp trygghet, och inte enbart poliser. Jag tycker det är skamligt att ungdomar i tjugoårsåldern ska behöva känna att de inte längre har en plats i samhället för att de en gång fått en stämpel som aldrig går att tvätta bort. Detta om något skapar väl segregation, utanförskap och hopplöshet. Det är allas vår uppgift att arbeta med detta, då det är ALLA medborgares förtroende den offentliga sektorn förvaltar. Vi måste skärpa oss!

Mariam Salem

(andra kandidat till Kommunfullmäktige)

Alice Nikmanesh

(fjärde kandidat till Kommunfullmäktige)