...

Paris är fullt av speciella saker. En vacker stad. Lite förvånande tyckte de flesta av eleverna bättre om Berlin än Paris.

...

... ...

Vi tog oss runt bara fint i vår buss från 1994.

På en campingplats i Paris stack avundsjukan kanske fram lite ändå när vi hamnade bredvid det här tvåvåningsekipaget som hade massor av praktisk reseutrustning. Och gissningsvis kostade 30 gånger så mycket som vår buss.

Men, vi såg lika mycket från vår!

...

Det har varit inne bilder från Verdun tidigare här på resebloggen, men det kan finnas plats för några till. Det här är ett område som en del historiker säger är den mest beskjutna platsen på jorden. När det var som värst föll 2000 tyska granater ner över det här fortet, per minut. Drygt 30 i sekunden.

...

Nedanför ser man en bild från muséet i närheten. Så här kunde det se ut i det sönderskjutna landskapet.

I det långa, utdragna och meningslösa slaget om det här landsbygdsområdet dog kring en miljon människor. Hundra tusen fransmän har fått grav och kors. En tiondel av de många unga döda.

...

På bilden nedanför ser vi minneshuset där man bl.a. har ett rum där man samlat ben från de många okända döda i området.

...

Uppe i tornet ringer den stora klockan vid vissa tidpunkter varje dag. Här behövde man hörselskydd! Man hörde ändå, t.o.m. kände klockklangen i kroppen.

...

Visst var det en vackert och välkomnande frukostställe vi hittade efter resnatten från Berlin? Ortsnamnet är ganska känt.

...

Det franska landskapet breder ut sig i bakgrunden. Böljande, vackert och fridfullt.

Det är svårt att förstå att det här är en av de mest "bekrigade" områdena i världshistorien. Här finns områden som än idag är så fulla av järnskrot från de många miljoner granater som fransmän och tyskar skjutit mpt varandra att man inte kan bruka jorden på vissa håll. Platsen heter Verdun, en av de värsta krigsskådeplatserna under första världskriget.

...

...

Här och där ser man försöken att tunna ut bilköerna i de europeiska storstäderna, att få fler att transportera sig på annat sätt. Blir spännande att se om "hyrcykelsystemet" fungerar och blir vanligare här också.

Man ser nästan på tjejen att det här fotot togs i Paris, eller hur?

Det är ganska mycket av de här två sakerna ute i Europa, inte minst i Tyskland.

Landskapet är gult av raps som används till matolja, bränsle och djurfoder. Vindkraftverk är det också betydligt mer av.

...

...

Det har funnits stunder då jag inte trott att den här Europaresan skulle kunna bli av eller att jag inte skulle kunna följa med. Nu är jag väldigt glad för att både helheten och min del blev av. Att få sluta som rektor på detta vis är en stor förmån, särskilt när man varit så pass ”operativ” (ett ord som en gång användes om mig av en företrädare för Skolverket) och elevnära. Mitt i en ström av upplevelser, glädje, utveckling, socialt mognande, kommunikation och mångsidigt lärande. Samtidigt kommer kanske tomheten att kännas än större om några veckor. Ett par av eleverna har avkrävt mig en förklaring till varför jag slutar och under den sista milen här på resan ska jag nu försöka mig på det.

Förutom busskörningen, där Jan Öhman tagit merparten och jag lite mindre, finns det mycket annat att göra när man ansvarar för 30 personer på den typ av resa vi nu gjort med Mariaskolans högstadieelever. Det är många beslut att ta för ledarna, rätt mycket styrning som måste till för att resan ska flyta bra och att tider – t.ex. mat- och sovrytm - ska hållas inom någorlunda ramar.

Med en åldersblandad högstadiegrupp med stora individuella skillnader finns också mycket man ska göra och vara som ledare. Några behöver lite extra hjälp eller trygghetstillskott, andra tydliga gränser. Att många inte varit utanför Sveriges gränser tidigare gör ansvaret än större.

När det varit "undervisning" på riksdagen, EU-parlamentet, koncentrationsläger eller i bussen via högtaleriet har det varit tyst och uppmärksamt. Eleverna har över huvud taget klarat det hela väldigt fint och det är en glädje att se hur flera av de stillsammare vuxit, ”blommat” och mer och mer börjat synas och ta plats under resan. På ett positivt sätt. Även bland de ”yvigare” finns mycket att glädja sig åt.

Det vore på ett sätt bättre att få börja ett läsår med en pedagogisk resa som den här. Istället för att ha det i slutet av ett läsår. Samtidigt krävs mycket planering och förarbete som det blir svårare att klara vid en höstresa.

Jan Nilsson