VK-artikel och mygginvasion

Av , , 6 kommentarer 42

Har precis läst en mycket tråkig artikel på VK:s Sorselesida. Den handlar om hur en serie olyckliga omständigheter ledde till att en hund dog. Länk till artikeln finns nederst på det här blogginlägget. Jag visste inte om att det hade hänt och jag känner inte de berörda men jag tycker att det är bra av henne att berätta det här, även fast det finns risk för att personer dömer eller dumförklarar även fast de inte har alla fakta eller vet att ibland så görs det helt enkelt misstag. Mest av allt tycker jag att det är bra eftersom man får sig en påminnelse om hur snabbt hundar kan drabbas av värmeslag i t.ex en bil och att det är dödligt. Sen det här med den usla veterinärservicen, det är ju helt enkelt skamligt. Det är precis som hon säger, varför betalar man försäkringsavgifter när man inte får hjälp när det verkligen behövs?

Jag tycker absolut att hon ska överklaga beslutet, och jag tycker att det var väldigt sorgligt att läsa artikeln. Jag har aldrig varit med om det själv, men jag vill inte ens tänka på hur det skulle kännas om en av mina hundar dog, naturligt eller av en olyckshändelse. Jag fasar ärligt talat inför den dagen.

Nog om sådana sorgligheter nu och över till Sorseles nuvarande mygginvasion. Visst är det mycket mygg, eller är det bara jag som inbillar mig? T den jäkeln har öppnat upp ventilen i badrummet på max och döm om min förvåning när jag nyvaket stapplade in dit imorse och möttes av en kör hungrigt surrande. Nöden har ingen lag, särskilt inte på morgonen, men jag har nog aldrig varit snabbare. Snabbt ut och stängde in dem medan jag funderade på hur jag skulle tampas med problemet.

Jag började med en galge. Inte för att hänga dem, utan för att nå upp till ventilen och försöka snurra igen den en bit. Efter ungefär 5 sekunder insåg jag att de var alldeles för många och att jag inte skulle klara mig obiten i en enda sekund till. Jag kanske ska tillägga att jag HATAR verkligen mygg. Och dom ÄLSKAR mig. Våra känslor kanske står i förhållande till varandra, vem vet? Om jag skulle sitta i skoterställ brevid T i badbyxor, så skulle myggen ge sig på mig. Om det fanns en ack så liten bit av min hud som var blottad skulle de nöjsamt välja att sätta sig där och äta istället för på smörgåsbordet T. Dock blir jag aldrig biten av knott av någon underlig anledning. Hursomhelst, jag stängde in dem igen och laddade en sån där elektrisk tablett-myggdödare. Vi har ingen el i badrummet så jag värmde upp den i en kontakt ute i hallen och ställde sedan snabbt in den på toalettlocket och smällde igen dörren.

Efter en halvtimma kikade jag in dit igen. Inte en enda mygga hade dukat under för min lömska plan. Tvärtom, dom mötte mig i dörröppningen med ett glatt surrande. Jag ryckte åt mig mitt nu kalla vapen, smällde igen dörren och laddade det än en gång i kontakten i hallen. Ställde den på golvet i toaletten den här gången, fick för mig att alla giftiga ångor stiger uppåt och de baksluga små blodsugarna skulle hålla sig under toalettlockshöjd och på så sätt lura döden igen. Ännu en halvtimma senare kikar jag in dit igen. De är fortfarande inte döda men någorlunda omtöcknade, dom flyger ganska sakta eller sitter på väggarna. Efter några minuters myggmassaker är badrummet precis så tyst jag vill ha det, och jag greppar galgen och snurrar snabbt igen ventilen till nästan max. Oh ljuva frid.

Nu är det sängdags men jag måste bara tillägga en sak – mitt förra inlägg fanns med på VK-bloggens "mest gillat senaste veckan"  idag :D Och jag har haft ett inlägg med förut där också.(!) Jag ville bara säga att det betyder oerhört mycket för en vanlig simpel bloggare som jag, så fortsätt gärna att trycka på den lilla "Gilla".knappen. För att inte tala om kommentarerna som i slutändan gör det värt att blogga. Inte skulle det vara inspirerande att skriva om man inte fick nån respons, eller hur?

Tack så mycket alla ni som håller min bloggarglöd vid liv :)

 

 

6 kommentarer

Dramatik? Inte här

Av , , 2 kommentarer 24

Sonen for till Jokkmokk i morse för att hälsa på sin kusin i ett obestämt antal dagar. Så nu är det bara jag och T hemma, med all denna tid för oss själva! Vilket tillfälle att passa på att rå om oss själva nu och göra sådant man inte gör, eller blir för bökigt, med barn hemma! Som…. få se här nu… eh, ja, vad ska vi egentligen hitta på?

Idag har vi sammanlagt handlat och klippt gräsmattan. Så… exklusivt! Nä men allvarligt, vi har funderat ett tag och kommer inte på något annat än att lunka på i samma gamla vardagstakt, med enda skillnaden att det är en person mindre i familjen. "Skulle vi ha gjort det här eller det här?" frågar den ene. "Ja varför inte" säger den andre. Och så sitter vi kvar i soffan, och ingenting gör vi.

Vad har hänt? I begynnelsen av vårt förhållande var vi nyckfulla och spontana, och ingen dag var den andra lik. Sen växer man som in i varandra, vet hur dagarna förflyter smidigast och vad som funkar bäst. Och nu, när man helt plötsligt bara är två i ett par dagar, så har man en spillra från forna dagar som gror, pressar sig framåt och ropar i ens undermedvetna "Nu hittar vi på nåt dramatiskt och helt spontant!"  Säger till maken att "Skulle vi inte ta och hitta på nåt nu när vi är själva, nånting roligt?" Han sneglar på mig ur ögonvrån där han ligger halvt nerhasad i soffan, och jag ser i hans blick det känns så jobbigt. "Nja, vad skulle det vara" grumsar han, och problemet är ju att jag har ju inte en susning. Vars har all min uppfinningsrikedom försvunnit? Har jag tappat den helt eller har den bara blivit begravd i 10 års familjeliv, där den smidigaste vardagen är den man följer?

Så istället för att bejaka min forna dagars spillra som tappert men förgäves, åtminstone i dag, försöker bryta sig fram, sitter jag här och bloggar. Följer troget min del av vardagslunken.

Men kanske det är så att vi rår om oss själva nu ändå? Även fast vi inte gör något banbrytande eller spännande utan bara tar det lungt? Det är kanske det som är definitionen på att vara hemma utan barn? Att bara få göra det man känner för, utan att vid varje minut ha i åtanke vars sonen är, när det är middagstid och så vidare.

Och just idag råkade vi känna för att bara vara.

 

2 kommentarer

Förändring

Av , , 6 kommentarer 17

Igår var jag hos frisören. Jag var nummer 3 i kön, det var drop in, och när jag satt där och väntade funderade jag på hur jag skulle ha klippt mig. Jag har alltid haft långt hår och lång lugg, och jag kände för en förändring. Jag vet av egen erfarenhet att jag inte klär i ljust hår, så något sådant var aldrig aktuellt. Däremot har jag länge gått och suktat efter en lugg. Jag hade lugg när jag var liten, och enligt gamla skolfoton såg det inte ut som en total katastrof. Givetvis ser jag ju lite annorlunda ut nu, 20 år senare och x antal kilon större.

Så när det var min tur att sätta mig i stolen föreslog jag lite försiktigt att jag hade funderat på en lugg. och undrade vad frisören i fråga hade för åsikter om det med tanke på min ansiktsform och hårkvalitet. Jag ville helst inte få en överraskning av typen  "rultigt ansikte med gles stripig lugg". Dock trodde hon att det nog kunde bli ganska bra, så jag bestämde mig för att lugg skulle det bli. Jag trodde att det skulle bli psykiskt smärtsamt att se håret klippas av i stora bitar men det var inte så faligt. Jag menar, skulle det ha blivit fel så växer det ju ut igen så småningom, och det finns ju klämmor, spännen, sprejer och allsköns hjälpmedel för att dölja en lugg.

När det var klart såg det faktiskt riktigt bra ut, och stolt och glad över mitt djärva tilltag skyndade jag mig hem till min make, som har varit riktigt skeptisk till mig iförd lugg. Jag tror inte att han tyckte att det blev så dumt heller.

Så här blev det i slutändan:

Lite kass kvalité på webbcamen bara, men man ser ju litegrann i alla fall…

 

När jag kom hem så höll T på att kolla igenom motorn i båten. Jag kunde ju inte vara sämre själv så jag beväpnade mig med rengörningsmedel, trasor, plastpåse och pappersrulle och tog itu med insidan av båten. Det råkar vara så att vår son och hans kompisar har använt den som lekstuga vid några obestämda tillfällen, så det är en hel del att städa där inne. Gräs, skräp och löv. För att inte tala om alla otäcka insekter av alla de slag som har gått och dött i olika förvridna ställningar där inne.

När förruffen var skinande ren var jag också skinande, men på ett mindre angenämt sätt. När solen låg på blev det som en bastu där inne, och jag var helt klibbig överallt. Då upptäckte jag också att lugg är VARMT.  Och stickig när man inte är van vid den. Kanske fel drag att klippa lugg på väg rätt in i högsommaren. Men det är lite försent att börja tänka på det nu. När jag var klar med den främre delen var jag helt slut och gav upp. Jag gick ut dit senare på kvällen, och då var det svalt, men med miljoner mygg, så jag gjorde litegrann, och gav sedan upp för andra gången den dagen.

Jag ska väl göra ett tappert försök idag också. Men nu ska vi fara och låta hundarna bada i älven.

Jag hoppas att ni alla har en underbar midsommar.

 

 

6 kommentarer

45 sekunder

Av , , 12 kommentarer 23

Klockan är över 01 och jag kan icket somna. Vi gick och lade oss för över 2 timmar sen men jag får absolut ingen ro i kroppen. T lade sig på kudden och inom 15 sekunder sov han. Men just precis innan lyckdes han riva sönder lakanet med sin fot. Ganska förvånande, eftersom det var ett relativt nytt lakan, inte nämnvärt slitet alls, så det var inte skört på något sätt.

Hur kunde då detta hända? Jag har två teorier. 1. Han behöver VERKLIGEN fila fötterna. Nä men ärligt talat, det behöver han inte alls, han har aldrig nåt problem med torr hud på fötterna. Vilket då för oss över på teori nr 2, den som förmodligen stämmer: Han rev sönder det med en tånagel. Vilket då osökt för oss till frågan – Hur lyckades han med det? När han sitter i sängen och för ner benen under täcket, hur håller han då fötterna för att lyckas riva sönder lakanet med tånageln? Är han rädd att känna något obehagligt under täcket? Var han balettdansös i ett tidigare liv?

Nä men hursomhelst, sån är han, somnar direkt, och det är bara så orättvist. Själv har jag legat och vridit mig femtioelva gånger fram och tillbaka, skiftat mellan att ligga på sida, rygg och mage och fluffat kuddar som en tok. Det enda som jag har hänt är att jag har hört hundarna kliva upp från sin plats under sägen och gått ut i hallen med en demonstrativ suck. Ja men tänk er själv att ha nån som vältrar sig fram och tillbaka 2 dm ovanför ert huvud, det är nog med största säkerhet en smula obehagligt. Jag klandrar dom inte.

Ibland brukar jag läsa en stund innan jag somnar. Jag tänder sänglampan och riktar den in i ett hörn, så att det ska bli så lite ljus som möjligt på T:s sida. Jag tar försiktigt boken och läser och lyfter den innan jag ska vända blad så att det inte ska prassla. Det tar i snitt 45 sekunder innan jag hör ett grymtande och en ilsken blick stirrar på mig från ett nyvaket russinansikte. - Vad fan gör du? Släck lampan, jag behöver sova. Det spelar absolut ingen roll hur tyst jag är, han vaknar ändå. Ett grymt igen, vänder ryggen till och somnar om. Rinse and repeat. Han är nog nätt och jämnt vid medvetande när han fräser ifrån, han brukar aldrig minnas det i efterhand. Det är nog hans undermedvetna som scannar omgivningen och noterar att någonting inte passar in i det som borde vara en slumrande miljö.

Men nu börjar gäspningarna komma med jämna mellanrum, så jag ska ta tillfället i akt och skynda mig till sängen och hoppas att jag somnar.

Annars får jag väl prova att läsa i 45 sekunder.

12 kommentarer

Tur man har koll

Av , , 4 kommentarer 13

Dagen började lugnt och sansat. Spelade lite WoW med sonen under tiden han ringde runt och förökte få tag i nån kompis. Ingen svarade. Konstigt tyckte jag, nån borde ju vara hemma.

- Benjamin är på fotbollsskola nu, är det inte meningen att jag ska vara där också? frågar han.

- Nej då, Benjamin är yngre än dig, han är i en annan grupp förstår du, du ska dit nästa vecka. Hämta hit pappret så ska jag visa, det är där på sidan av kylen.

Han kommer med båda pappren, och jag ser ju på det första att det är uppdelat i två grupper efter årgång. Tittar på hans kallelse, och där står det samma sak som det med största trolighet har gjort alla andra gånger jag har tittat på det….. Måndag 21/6 – Onsdag 23/6. Nämen vad i..? HUR har min hjärna tolkat det här, eftersom jag var helt övertygad om att det var veckan EFTER midsommar?

Vår stillsamma morgon övergår nu raskt i kaos. Han skulle ha varit på plats för en och en halv timma sen. Vars har vi nu alla fotbollsgrejer, som inte är använda på ett år och som jag hade räknat med att ha en vecka kvar på mig att leta fram? Varför har jag inte för länge sedan sett till att jag har ordning på grejerna? Vad är det han ska ha med sig egentligen? Ja just ja, det står ju på pappret. Dirigerar sonen att leta i sitt rum, och när vi har letat en stund och bara hittat benskydden bestämmer jag mig för att fara och köpa resten på järnhandeln, eftersom han ändå behöver nya fotbollsskor.  Med fart iväg på affären. provar ut det han ska ha och sen hem igen, 700 spänn fattigare. Då är det 10 minuter kvar tills fotbollsgänget ska ha lunch.

Inser att det inte är någon ide att stressa iväg han utan vi saktar ner på takten och ser till att allt på listan kommer med. Ringer till den ansvarige för fotbollsskolan och förklarar att anledningen till att sonen inte har dykt upp än är hans försumliga morsa. Stackars barn. Tjugo i 12 cyklade han iväg, och det verkade inte bekymra honom nämnvärt att han hade missat hela förmiddagen. Jag antar att han är härdad.

4 kommentarer

Ambitiösa fiskare

Av , , 6 kommentarer 23

Väntar på att restrerande delen av min familj ska komma hem. De bestämde sig för att fara ut och fiska. Jag vet inte om ni vet det, men det ösregnar här. Det är riktigt grått och trist och blött. Inte ens väder för att överhuvudtaget gå ut genom dörren, till och med hundarna springer bara ut och gör det dom ska och sen in i torrheten igen. Däremot är det en enastående kväll för att se en film, mysa framför öppna spisen eller äta något gott och spela spel. Men dom tyckte alltså att det var en ypperlig kväll för att fara ut och fiska. Vad ska man säga…? Det är förmodligen…ehm, myggfritt? Uppfriskande? Ingen risk för solsveda? Nja det verkar det ju inte ha varit överhuvudtaget hittills i sommar.

Nej, jag är ingen fiskare själv. Det är förmodligen därför jag har så svårt att se tjusningen med att fara och fiska en regning kväll. Faktum är att jag inte ser tjusningen med att fiska överhuvudtaget. Ser inte lockelsen med timslång väntan på slemmig fisk. Jag föredrar att fiska upp en fiskbetonad middag från frysdisken på närmsta mataffär, rensad och klar. Jag har väl inte tålamodet antar jag. Eller den härdade personligheten för att kunna rensa dem. Min man och i synnerhet min son är totalfrälsta.

Oj, nu kom dom precis hem. Dom ser ut ungefär som att dom har kommit ut från duschen och glömt att ta av sig kläderna innan de gick in. Och dom fick visst en fisk också, en öring. Eller dom fick visst två, men släppte tillbaka en. Det är faktiskt den enda gången jag ser T stå frivilligt i köket, när han ska tillaga fisk han har fångat. Nu står han där och slamrar, med jämna avbrott för "Marie? Vars har vi det här? Och det här?" Haha, min make – den ambitiöse hemmakocken. Vi får se vars det barkar, men han har nog hittills aldrig misslyckats.

6 kommentarer

Hundepilepsi

Av , , 1 kommentar 11

Sitter och väntar på att T ska komma tillbaks från sin timmersväng. Det småregnar ute och jag hade tänkt förbarma mig och fara och hämta han så han slipper gå hem.

Väntar dessutom på Atlas nästa epilepsianfall. Det blir det fjärde hittills när det nu händer. Jag minns när det hände första gången, jag satt i godan ro vid datorn när det helt plötsigt slamrade till från sonens sovrum och de andra två hundarna flög upp och satte igång att skälla. Jahapp, vem kommer nu tänkte jag, och reste mig upp för att kika genom köksfönstret. Då kommer Atlas stapplande ut från rummet, han ser ungefär ut som att han går på blankis, benen är helt stela och liksom halkar ut mot sidorna. Oj hjälp, hur är det gubben? frågar jag och han hejdar sig och försöker gå fram till mig men stupar halvvägs. Ungefär här får jag panik och tror att hunden håller på att dö mitt framför ögonen på mig. Springer och hämtar telefonen och försöker förgäves få tag på T, men han pysslar med lastbilen och har telefon nån annanstans. Efter vad som var ca 5-10 min men känns som en evighet, så är anfallet så gott som över, han sätter sig upp och flåsar och det rinner dregel från munnen. Då ringer min svärmor för att få småprata med T, men får istället en bölande svärdotter i luren. Stackars människa, men som tur är hon en stadig och sansad dam, och handskades behärskat med situationen.

Det här hände förra hösten. Vi tog honom till veterinären för att säkerställa att det inte var något annat som spökade, men han var helt i sin ordning. För att bekräfta att det är epilepsi måste dom ta ett prov från hjärnan vad jag förstod, men vi kom överens att vi skulle avvakta.

Hans nästa anfall kom i januari i år. Då började jag göra lite research på nätet om epilepsi hos hundar, läste igenom artiklar och forum, och såg att fodret kan ha stor betydelse i hur kraftiga och med vilket mellanrum anfallen kommer. Faktum är att jag fick reda på en hel del som tillverkarna stoppar i vanliga hundfoder, men jag ska inte dra det här, det blir alldeles för mycket. Hursomhelst såg jag på flera ställen att man inte ska ge hundar med epilepsi foder med  "EU-godkända antioxidanter"

(Här finns föressten en artikel om tillsatser om nån vill läsa: http://hundapoteket.wordpress.com/2009/04/28/propylgallat-och-propylenglykol/)

Vi bytte foder direkt, och köper numer fryst färskfoder och enstaka gånger torrfoder med lusläst innehållsförteckning.  Han fick ett anfall i januari och sedan dröjde det 45 dagar tills hans nästa, och efter det 46 dagar. Det sista han hade vad väldigt lindrigt, varade i 2-3 minuter max och under det var han bara "borta" i runt 1 minut. Han får inte ett sådant sorts anfall som jag skulle ha föreställt mig, med kramper och fradgatuggande. Han blir bara helt stel, alla muskler spänns och han ligger bara still och spänd. Nu har det hittills gått 48 dagar utan ett anfall. Ju fler dagar som går, desto bättre, då visar det ju att fodret gör skillnad. Fast jag tycker att det redan gör det, men tanke på att anfallen är väldigt lindriga.

Är det någon som har erfarenhet av hundar med epilepsi och tips och råd att ge så hör gärna av er, jag skulle bli oerhört tacksam :)

1 kommentar

100 kg hund

Av , , 3 kommentarer 15

Det är nu kväll och jag har haft en synnerligen overksam dag. Konstigt med tanke på att jag har beklagat mig över hur mycket jag har att göra. Den senaste timmen har jag suttit och funderat på vad jag ska ägna mig åt för förströelse i helgen, men har inte bestämt mig än.

 

Sonen är hos en kompis och innan han for upplyste han mig att han skulle komma hem vid 10-tiden. När jag ilsket protesterade och sa att han skulle vara innanför dörren kl 9 med tanke på hans ringa ålder, fick jag veta att han ändå skulle sova hos mormor ikväll och att min bestämmanderätt för tillfället var upphävd. T lastar timmer för tillfället men borde vara hemma närsomhelst, och då har vi alltså en barnfri kväll om allt går enligt planerna.

En hundpromenad kanske skulle sitta bra denna ljumma sommarkväll? Det är betydligt roligare att ha sällskap när man är ute och strosar, och dessutom behöver jag inte slåss med dom tre bestarna själv. När dom är hemma är dom hur behagliga och angenäma som helst, men så for de hör rasslet av ett koppel spårar situationen ur fullständigt. Den första rusar totalt rabiat fram och tillbaks i huset, den andra skäller oupphörligt och den tredje hetsäter om det finns nån mat att äta. Japp, hetsäter, fråga mig inte vars han har fått det ifrån, har ingen aning. Alla har sitt egna sätt att hantera lycka, inte sant. När man väl har kopplat alla tre och fått med sig bajspåsar och annat man ska ha med sig, uppstår den stora påfrestningen. Att öppna dörren och gå ut till vägen OCH samtidigt ge ett sken av att man har full kontroll över situationen. Det brukar oftast misslyckas. Ni förstår, här inne har vi hårda golv så situationen går att tygla, hundarna får helt enkelt inget fäste när de tar sats. Däremot utomhus… gräsmatta (ja, något likartat i alla fall) är som gjord för en rivstart. Det är ungefär i det här ögonblicket, när 100 kg hund får fäste, jag varje dag önskar att ingen har vägarna förbi vårt hus.

Om ni någonsin har undrat varför ni aldrig ser mig ströva genom samhället på en fridfull hundpromenad har ni nu svaret. Denna simpla anledning medför att jag föredrar undanskymd skog.

Så söta, men ack så obstinata.

3 kommentarer

Gräset ÄR grönare…

Av , , 5 kommentarer 17

Grannen har klippt gräsmattan. Nu syns det verkligen att vi borde göra det. Vår gräsmatta har härmed gått från ett naturligt inslag i ett vårvaknande kvarter till en noterbar OKLIPPT gräsmatta, en SKAM för kvarteret! Och vad är det med grannens gräsmatta egentligen? Varför är den så grön och frodig? Varför är den så… annorlunda jämfört med vår? Vår gräsmatta är lite sådär uselt halvgrön bara, med stora bruna fläckar, och några glesa strån som sticker upp här och där. Det är ingen ide att klippa än.

Vad gör vi för fel? Tidigare i år kikade jag med avundsjuka i blicken på gräsmattan ett kvarter längre bort när jag stod och krattade bort torrt gräs från ifjol. Deras gräsmatta hade redan börjat grönska medan vår var blott ett slokande minne från fjolåret. Jag försökte ihärdigt intala mig själv att det bara såg ut som det eftersom jag såg den i sidled, att vinklingen gjorde att den såg grönare ut än var den var. Min självbevarelsedrift gjorde att jag aldrig gick förbi där sådär lite diskret för att kontrollera saken.

Jag har ungefär samma sorts gröna fingrar här hemma. Vi har blommor i två av våra rum. Två. Det är det antal jag klarar av att hålla vid liv. Det är ingen tillfällighet att de är placerade i rummen vi använder oftast – köket och vardagsrummet – det är däremot den enda anledningen att de är vid liv. Jag hinner se när de beslutar sig för att dö i stillhet, och kan därmed förlänga deras lidande med en rejäl dos vatten. Min mor köpte mig två stycken sånna där små blommor som är härdiga nog för att överleva i en öken för länge sedan. En av dem lever faktiskt fortfarande. Den andra är död, men jag har inte haft hjärta att kasta bort den. Den står i ett köksfönster, lite dold av mina andra växter, som en påminnelse hur oansvarig jag är.

Jag vattnar den fortfarande.

5 kommentarer

Visioner

Av , , 3 kommentarer 16

Sedan VK gjorde det möjligt att blogga på deras hemsida har jag varit i valet och kvalet om jag skulle börja. Jag är varken politiker eller en framträdande person i det här samhället, många vet nog inte ens vem jag är, och jag vet inte om poängen med att ha en blogg på en av inlandets nyhetstidningar är att man faktiskt ska blogga om sånt som är relevant för (i det här fallet) Sorsele? Nyheter och annat tjafs. Jag har funderat på ett eventuellt tema på bloggen, något jag brinner för, men nej, har inte kommit på något. Jag kommer nog mest bara att skriva vad som faller mig in för tillfället, men det behöver inte vara fy skam det heller.

Om inte annat kan jag ju skriva för min egen skull, om det nu är så att ingen annan är intresserad :D

 

T ligger och sover, han körde timmer och kom hem sent inatt. Hundarna gör tappra försök att väcka honom, men eftersom han inte har stapplat in till toan än så är han ganska trött. Men han lär ju vakna snart eftersom hans telefon ringer med jämna mellanrum. Han brukar grymta något ohörbart när han passerar mig på vandringen till toaletten, jag antar att det är ett "god morgon" eller nåt liknanade. Morgonen börjar övergå till förmiddag nu, så det är kanske dags att börja peta i honom lite försiktigt. Sovar han för länge blir han bara ännu tröttare, och jag vill att han ska ringa till verkstaden och kolla hur det går med växellådsbytet på Explorern.

 

Vi har fortfarande kvar en massa vårstädning, och det räknas väl som sommar nu, så man börjar känna sig lite stressad. Altanen ska städas, blomlådor ska fyllas, gräsmattan klippas, veden huggas, garaget röjas plus att köra bort det sista skräpet. Om vi får hälften gjort är jag nöjd. Det ser ändå ganska hyfsat ut på gården nu.

Det är dessutom dags att fixa iordning båten. Jag hade ju den här visionen om att fira midsommar på båten i år, men jag vet inte om det kommer att hända. Mycket att göra och så är det eventuellt en del på den som behöver bytas, så jag vet inte om vi hinner. Men det skulle ha varit roligt att få med sig några vänner och bekanta och sitta där och äta midsommarmiddag. Men då skulle man ha behövt en nykter chaufför till den, och det kan nog vara svårt att hitta på midsommar. Om någon känner någon som är kapabel till att köra en båt modell större, och vill tillbringa en kväll på midsommar fångad på en båt med förhoppningsvis ej-så-odrägliga onyktra människor, så hör av er!

Frestande, inte sant? Eller inte.

 

 

 

3 kommentarer