100 kg hund

Det är nu kväll och jag har haft en synnerligen overksam dag. Konstigt med tanke på att jag har beklagat mig över hur mycket jag har att göra. Den senaste timmen har jag suttit och funderat på vad jag ska ägna mig åt för förströelse i helgen, men har inte bestämt mig än.

Sonen är hos en kompis och innan han for upplyste han mig att han skulle komma hem vid 10-tiden. När jag ilsket protesterade och sa att han skulle vara innanför dörren kl 9 med tanke på hans ringa ålder, fick jag veta att han ändå skulle sova hos mormor ikväll och att min bestämmanderätt för tillfället var upphävd. T lastar timmer för tillfället men borde vara hemma närsomhelst, och då har vi alltså en barnfri kväll om allt går enligt planerna.

En hundpromenad kanske skulle sitta bra denna ljumma sommarkväll? Det är betydligt roligare att ha sällskap när man är ute och strosar, och dessutom behöver jag inte slåss med dom tre bestarna själv. När dom är hemma är dom hur behagliga och angenäma som helst, men så for de hör rasslet av ett koppel spårar situationen ur fullständigt. Den första rusar totalt rabiat fram och tillbaks i huset, den andra skäller oupphörligt och den tredje hetsäter om det finns nån mat att äta. Japp, hetsäter, fråga mig inte vars han har fått det ifrån, har ingen aning. Alla har sitt egna sätt att hantera lycka, inte sant. När man väl har kopplat alla tre och fått med sig bajspåsar och annat man ska ha med sig, uppstår den stora påfrestningen. Att öppna dörren och gå ut till vägen OCH samtidigt ge ett sken av att man har full kontroll över situationen. Det brukar oftast misslyckas. Ni förstår, här inne har vi hårda golv så situationen går att tygla, hundarna får helt enkelt inget fäste när de tar sats. Däremot utomhus… gräsmatta (ja, något likartat i alla fall) är som gjord för en rivstart. Det är ungefär i det här ögonblicket, när 100 kg hund får fäste, jag varje dag önskar att ingen har vägarna förbi vårt hus.

Om ni någonsin har undrat varför ni aldrig ser mig ströva genom samhället på en fridfull hundpromenad har ni nu svaret. Denna simpla anledning medför att jag föredrar undanskymd skog.

Så söta, men ack så obstinata.