Dramatik? Inte här

Sonen for till Jokkmokk i morse för att hälsa på sin kusin i ett obestämt antal dagar. Så nu är det bara jag och T hemma, med all denna tid för oss själva! Vilket tillfälle att passa på att rå om oss själva nu och göra sådant man inte gör, eller blir för bökigt, med barn hemma! Som…. få se här nu… eh, ja, vad ska vi egentligen hitta på?

Idag har vi sammanlagt handlat och klippt gräsmattan. Så… exklusivt! Nä men allvarligt, vi har funderat ett tag och kommer inte på något annat än att lunka på i samma gamla vardagstakt, med enda skillnaden att det är en person mindre i familjen. "Skulle vi ha gjort det här eller det här?" frågar den ene. "Ja varför inte" säger den andre. Och så sitter vi kvar i soffan, och ingenting gör vi.

Vad har hänt? I begynnelsen av vårt förhållande var vi nyckfulla och spontana, och ingen dag var den andra lik. Sen växer man som in i varandra, vet hur dagarna förflyter smidigast och vad som funkar bäst. Och nu, när man helt plötsligt bara är två i ett par dagar, så har man en spillra från forna dagar som gror, pressar sig framåt och ropar i ens undermedvetna "Nu hittar vi på nåt dramatiskt och helt spontant!"  Säger till maken att "Skulle vi inte ta och hitta på nåt nu när vi är själva, nånting roligt?" Han sneglar på mig ur ögonvrån där han ligger halvt nerhasad i soffan, och jag ser i hans blick det känns så jobbigt. "Nja, vad skulle det vara" grumsar han, och problemet är ju att jag har ju inte en susning. Vars har all min uppfinningsrikedom försvunnit? Har jag tappat den helt eller har den bara blivit begravd i 10 års familjeliv, där den smidigaste vardagen är den man följer?

Så istället för att bejaka min forna dagars spillra som tappert men förgäves, åtminstone i dag, försöker bryta sig fram, sitter jag här och bloggar. Följer troget min del av vardagslunken.

Men kanske det är så att vi rår om oss själva nu ändå? Även fast vi inte gör något banbrytande eller spännande utan bara tar det lungt? Det är kanske det som är definitionen på att vara hemma utan barn? Att bara få göra det man känner för, utan att vid varje minut ha i åtanke vars sonen är, när det är middagstid och så vidare.

Och just idag råkade vi känna för att bara vara.

 

2 kommentarer

  1. Sofie

    Visst är det skönt att bara få va en stund, äta när man är sugen inte behöver passa nå tider.
    Håret blev ju super fint.
    tycker allt vi ska ta en promenad snart.
    Kram S

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>