Jag ville bara dö (del 2)

Av , , 4 kommentarer 26

Okej, här kommer den andra händelsen som jag berättade om för två inlägg sedan. Den här utspelade sig förra vintern en kväll, Thomas hade just kommit hem med den röda Ford Explorern. Jag skulle provköra den och kom på att det skulle vara en ypperlig idé att fara upp på macken och köpa lite karameller innan stängningsdags. Efter en genomgång av diverse funktioner, inklusive den fördömda startspärren (vilken gjorde att vi så småningom bytte bil), var jag redo att fara.

Körde upp på macken och när jag kommer fram har en busslast bestämt sig för att ta paus just där, just då. Hälften av människorna var ute på parkeringen och hälften inne i butiken. Jag smet in och plockade snabbt åt mig lite lösgodis och försöker avgöra vilken som är kön till toan och vilken som är kön till kassan. Hur som helst, jag lyckades betala och tränga mig ut ur butiken, genom folkmassan på parkeringen och in i bilen där jag äntligen kan andas ut.

Få se här nu, då skulle man vrida nyckeln till just innan tändningsläge, sen trycka en gång på knappen till fjärrkontrollen, och sen starta bilen. I teorin. "klick" lät det bara när jag försökte starta den. "Tack gode gud för att det åtminstone är mörkt ute så jag sitter lite i skuggan så folk inte ser att jag inte kan starta bileländet." Provar igen, Stendött. Ringer till Thomas och frågar "Hur var det nu man skulle göra igen..?" Jag hör hur han suckar och förklarar tålmodigt att 1. vrid nyckeln till tändningsläge, 2. tryck på knappen till fjärren, 3. starta bilen. "Jamen det är ju det jag har gjort!!" säger jag irriterat. Jag vill bort från den här parkeringen full med folk, och jag kör steg 1-3 igen. Och igen. Och igen. "Det händer ju INGENTING!" fräser jag.

Men ser ni, där hade jag fel. För nästa gång jag trycker på knappen startar billarmet. Tutan och alla lysen får totalfnatt. PLUS att innerbelysningen tänds, så där sitter jag som ett skrämt rådjur i strålkastarsken till allas beskådan. Om det inte vore för att bilen levde om så förbannat skulle jag nog ha kunnat höra en knappnål falla bland alla människorna på parkeringen.

Thomas är fortfarande kvar i luren och jag skriker i panik och vill veta hur jag ska göra för att få slut på eländet. Jag är liksom helt tom i huvudet, det kopplar helt enkelt inte. Ingenting.  "Lås bilen och lås upp den igen" säger han, lugn som en filbunke. Ja det är klart han är, hemma i hemmets lugna vrå, på behörigt avstånd från sin skärrade fru och händelserna som ledde fram till detta tillstånd.

Jag gör som han säger och oh ljuva frid, allt blir tyst och mörkt igen. Jag vågar knappt vrida på nyckeln igen, men eftersom jag inte kan sitta på Bilistens parkering resten av kvällen (livet), så måste jag ju prova. Och tro det eller ej, men bilen startar! I med växeln, ut från parkeringen och började rulla hemåt för att slicka mina sår. Och nej, jag såg mig aldrig om.

 

Jag vet inte – vilket var värst/roligast/mest generande? Det här eller tankningsepisoden jag berättade om i onsdags? Skulle ha varit roligt att veta så ta dig tid och skriv en liten kommentar. Jag vet att det finns folk som läser min blogg…

4 kommentarer

Handskämnet

Av , , Bli först att kommentera 18

Som vanligt startar jag datorn och kikar in på diverse hemsidor på morgonen, och vad får jag se på VK´s förstasida om inte en artikel om jakt. Inte så oväntat i och för sig, med tanke på vilken årstid som just passerat, men det som fångade mitt intresse var vad den faktiskt handlade om. I korthet – döm inte hunden efter håren.

Chihuahuan Nestor fick "rycka in som jakthund åt jägarna på Åland och hans insats var storartad. Han fick upp ett spår och drev sjutaggaren i precis rätt riktning så att jägarna kunde skjuta den". Det ni. Liten men naggande god.

Den artikeln fick mig att tänka på när vi köpte Eliott (våran lapphund/ samojedblandning). Det var vintern 99/00 och en kväll for vi och hämtade han i Lycksele. Han var som en liten lurvboll, och en av Thomas jaktinbitna familjemedlemmar undrade vad vi skulle med ett sånt "handsk-ämne" till. Varför hade vi inte köpt en gråhund/finnspets/jämte? En riktig jakthund. Problemet var bara att Eliott var aldrig tänkt att bli nån jakthund, han var tänkt att bli min gosiga "sällskapshund".

Han växte upp och blev några månader, och en dag när vi körde till stugan i Nordanås så får vi syn på älgar som ligger och tar det lugnt på en lägd. När vi far hem har dom begett sig därifrån, så vi stannar och släpper ut lurvbollen för att kolla reaktionen på honom.

Nu, 10 år senare, har "handskämnet" hjälpt till att få 1 björn och minst 40 älgar fällda och han är en trogen följeslagare både på jaktlagens och egna marker. Min så kallde gosiga sällskapshund blev en stenhård, tjurskallig jakthund.

Så än en gång – döm inte hunden efter håren.

Bli först att kommentera

Genant tankning

Av , , 2 kommentarer 24

Se där, se där, nu har snön äntligen kommit. När vi vaknade imorse var det vitt ute och blåste styv kuling. Efter att ha skickat Melvin till skolan öppnade jag matteboken för att göra lite nytta innan Thomas vaknade till liv, och efter en stund hör jag hur plogbilen kommer. Sune Olofsson plogade vägarna i vårat kvarter imorse, och när jag fick syn på honom när han susade förbi köksfönstret, så kom jag att tänka på en sak. En händelse som jag tror jag kan ränkna till en av de mest pinsamma ögonblicken i mitt liv.

Så… härmed ska jag dela med mig av två saker som har har hänt mig, som har medfört att jag bara ville sjunka rätt ner genom marken när det hände. Nu kan man ju se tillbaka på dem med ett leende, men det var inte sådär jättekul ögonblicket det hände.

 

Den första som jag tänkte dela med mig av hände för ett par år sedan, det var en sommar när jag körde på nåt av vägbyggena söder om Sorsele och spred grus. Sune var också där, och en dag när arbetsdagen var slut och jag skulle tanka innan jag for hem visar det sig att båda pumparna på Q8 var ockuperade av andra lastbilsekipage. Sune tankade på en pump och en annan lastbil stod mittemot och tankade på den andra. Jag körde runt och svängde in från polisstationens håll, och körde riktigt nära Sunes släp så jag skulle få plats med bil och vagn, och jag kom nätt och jämt in på Q8′s parkering.

Jag hann väl stå där max en minut så hade det andra ekipaget tankat klart och körde iväg, och jag förbannade mig själv för att jag inte hade kommit nån minut senare och bara kunnat svänga in efter honom. Men det var inget att göra åt, jag tänkte inte backa ut på Strandvägen igen bara för att köra runt. Tålamod är en dygd.

Då kommer han spatserande, herr Olofsson, och påstår att jag faktiskt skulle kunna tanka vars jag står, att den nu lediga slangen är så lång att den ska nå till min tank. "Neeeej" tycker jag, för jag står verkligen långt bort från pumparna. "Jo men prova" tycker han, så då gör jag det. Jag hoppar ut från hytten och börjar trassla ut slangen, och se där, den räcker precis! Den räcker så pass precis att jag måste stå och hålla i den, halvdra den lite, för om jag släpper så gör tyngden att den faller ner på marken och därmed inte räcker. Så jag börjar tanka där med handtaget i ett fast grepp, och efter max 2 minuter kommer Sune ut från macken, har betalat sin diesel, hoppar in i sin hytt och kör hem.

Där står jag kvar, ensam på hela Q8´s parkering, såpass långt bort från pumpen att jag måste slita i slangen för att den ska nå fram, och vill bara dö. Folk passerar i sina bilar, stirrar, och jag kan se hur dom tänker "Kan hon inte ens TANKA, människan?"  Jag kan inte ens låsa fast mekanismen så den spolar av sig själv, så jag kan smita undan och gömma mig nånstans tills jag hör det där klicket som visar att tanken är full, eftersom om jag släpper härligheten så trillar den ut bara för att jag står så långt bort. Jag får tappert stå kvar och låtsas som att det regnar, och jag kan ju nämna att man tankar inte 250l diesel på ett ögonblick. Det var förmodligen de längsta minuterna i mitt liv.

Jag tror jag sparar det andra besvärande ögonblicket till ett annat inlägg, det blev så långt ändå det här inlägget. Den andra händelsen är faktiskt snäppet mer generande än det här. Det här var inte så jättepinsamt när man tänker efter, fast i och för sig, det var ett par år sen, och vad är den man säger? Tiden läker alla sår.

2 kommentarer

Gäsp

Av , , 4 kommentarer 10

Sitter nerhasad i en fåtölj och känner mig totalt slut. Jag har nämligen varit i Arvidsjaur idag eftersom jag har börjat plugga. Ska börja med att läsa Matte och Företagsekonomi och sedan utveckla det vidare. Jag har inte haft en arbetsam dag och jag klev inte upp okristligt tidigt, oh nej, men ändå sitter jag och gäspar och är redo för sängen kl halv 9. Jag har en teori om att det beror på att jag, som nu har varit arbetslös ett tag och i princip bara umgåtts med familjen och hundarna och möjligvis sagt hej till folk man träffar på affärn, helt plötsligt kastas in i en vardag vars jag måste träffa FOLK! Livs levande människor som jag måste KOMMUNICERA med! Och som grädde på moset måste jag börja använda hjärnan till annat än att bestämma vad jag ska ha för kläder, vad Melvin ska ha för kläder, vad jag ska laga till middag och vad Thomas ska ha i matlådan.

Jag blev helt enkelt psykiskt överbelastad idag. Och nu tänker ni väl "hmmm, jaha, jasså hon är sån, ja ja, det visste jag inte, jamen vem som helst kan ju vara lite psykiskt instabil…"  Fast så är det inte, det är bara det att jag är inte van. Jag är van vid tysthet och stillhet.  "Hehe" tänker ni nu, "nämnde hon inte att hon skulle fixa ett Halloweenpartaj för en massa ungar..? Sa hon tysthet och stillhet? Jomen tjena." Japp, jag gruvar mig. Men som tur är är ju sånt där tidsbestämt, och 2 timmar hysteriska (nåja) barn borde jag klara av. Förhoppningsvis.

På vägen hem satt jag och lyssnade på P3, på saker som var onödiga att veta, men oj så intressanta. Det var lite mer eller mindre intressanta saker dom berättade, men en grej tyckte jag var jättefaschinerande. Nu vet jag ju inte om det stämmer till punkt och pricka på kilometern, men om man drar lite grovt så är det 13 mil mellan Umeå och Skellefteå, 13 mil mellan Skellefteå och Luleå, 13 mil mellan Luleå och Haparanda och 13 mil mellan Haparanda och Uleåborg. Lite intressant bara där, men…. Vid alla dessa städer rinner det ut en älv! (en nationalälv kanske tillochmed?) Moder Natur walks in mysterious ways, inte sant?

Men nu måste jag tvinga Melvin isäng, och själv ska jag nog inte tvinga mig att vara vaken nå länge. Men jag tänkte avsluta med en Youtubevideo, nu kommer ju snöovädret enligt kvällstidningarna

HUR kan det vara så fruktansvärt halkigt? Är det is under snön eller vad? Dom glider ju bara fram som… ja, vad heter det nu, den där meningslösa sporten som gick på OS vars dom skickar iväg nå grejer på is och ska slå ut det andra lagets olikfärgarde grejer från en ring. (Min hjärna är totalt tom för tillfället, men fråga mig vad 4×5-25-(-15)+10/2= så jag jag berätta det, haha)

4 kommentarer

Skulle behövt nå tips

Av , , 4 kommentarer 9

Morsan ringde för ett par timmar sen och undrade om jag inte skulle komma upp och äta hos dom. "Nääää" tyckte jag, vad jobbigt. "Jo men kom nu, pappa har lagat biffar." "Nääää, vad jobbigt, och jag har ju en gryta från igår jag kan äta. Dessutom måste jag tanka bilen isåfall, vilket innebär att jag måste visa mig bland folk, och mitt hår är skitigt för jag har inte duschat. Och föressten hade jag bara tänkt umgås med Canis Lupus Familiarie ikväll."  När jag hade lagt på slogs jag av en tanke. Vad är mest normalt – fara och tanka bilen även fast man är ovtättad eller känna att man måste duscha bara för att fara och tanka bilen? Jag valde det första alternativet, satte mig i bilen, körde upp och tankade medan jag i ögonvrån kikade om mitt otvättade hår väckte lika mycket uppmärksamhet som jag trodde. Hör och häpna, det gjorde det inte. Sen for jag till mina föräldrar och käkade mumsiga biffar á la farsan.

För övrigt sitter jag och planerar ett Halloweenpartaj/maskerad för Melvin och hans kompisar. Har beställt en omgång grejer från Panduro som borde komma i början på veckan, och ska kika igenom Eksons (www.eksons.se) postorderkatalog för diverse annat tillsammans med Melvin innan måndag så det bara är att beställa hem.

Jag fixade faktiskt ett Halloweenpartaj för han för 2 år sen, och det vart jättekul. Men jag behöver lista ut  något nytt så det inte blir likadant som det var då. För två år sen bjöd vi bara pojkar av nån anledning, men så kommer det inte att bli i år. Jag hade gjort lite käk åt dem, grönt mos och halva varmkorvar med ett mandelflarn instucket i en ände så det såg ut som ett (äckligt) avhugget finger med en nagel. Jag hade bakat maränger som såg ut som spöken och hade spindelnät runt hela huset (vilket INTE var roligt att få bort sen). Vi hade bytt ut alla lampor som skulle lysa till röda lampor och jag hade laddat ner ekon, kedjeljud, knarr etc som fick gå nonstop på stereon. Gröna popcorn och halloweenbetonat godis och kolsyreis i glas och skålar som rök ganska läckert.

Melvin och hans kusin fick döskallesmink (dom skulle ju tvätta bort det också, och var inte så sugna på en massa gegg i ansiktet) men jag slog på stort. Jag hade i gula linser, var sminkad vit i ansiktet och gul-blå-grön runt ögonen, hade köpt "sår pasta" och fejkblod som jag använde friskt och som kronan på verket bröt jag sönder lite klar plast som jag tryckte fast i sårpastan så det vart hyfsat likt glas.

Vi avslutade med att dom fick gå en sväng runt Barkstigen i mörkret, dom var väl 10-12 killar med en (eller var det 2?) ficklampor och jag och två av mina kompisar hade gömt oss i snåren och gjorde vårt bästa för att skrämma skiten ur dem. Dom visste ju att det var vi, så vi skrämde inte ihjäl dem, men nog blev dom lite uppspelta, och alla höll sig till gruppen, haha, det var ingen som gick i förväg.

Nu har desvärre båda dessa kompisar flyttat härifrån, så jag kan inte räkna med dom den här gången. Och sen så verkar jag ha lite taskigt med fantasi, så risken finns att det helt enkelt bara blir en favorit i repris. Om inte någon annan har nåt tips?

4 kommentarer
Etiketter: , ,