Jag ville bara dö (del 2)

Okej, här kommer den andra händelsen som jag berättade om för två inlägg sedan. Den här utspelade sig förra vintern en kväll, Thomas hade just kommit hem med den röda Ford Explorern. Jag skulle provköra den och kom på att det skulle vara en ypperlig idé att fara upp på macken och köpa lite karameller innan stängningsdags. Efter en genomgång av diverse funktioner, inklusive den fördömda startspärren (vilken gjorde att vi så småningom bytte bil), var jag redo att fara.

Körde upp på macken och när jag kommer fram har en busslast bestämt sig för att ta paus just där, just då. Hälften av människorna var ute på parkeringen och hälften inne i butiken. Jag smet in och plockade snabbt åt mig lite lösgodis och försöker avgöra vilken som är kön till toan och vilken som är kön till kassan. Hur som helst, jag lyckades betala och tränga mig ut ur butiken, genom folkmassan på parkeringen och in i bilen där jag äntligen kan andas ut.

Få se här nu, då skulle man vrida nyckeln till just innan tändningsläge, sen trycka en gång på knappen till fjärrkontrollen, och sen starta bilen. I teorin. "klick" lät det bara när jag försökte starta den. "Tack gode gud för att det åtminstone är mörkt ute så jag sitter lite i skuggan så folk inte ser att jag inte kan starta bileländet." Provar igen, Stendött. Ringer till Thomas och frågar "Hur var det nu man skulle göra igen..?" Jag hör hur han suckar och förklarar tålmodigt att 1. vrid nyckeln till tändningsläge, 2. tryck på knappen till fjärren, 3. starta bilen. "Jamen det är ju det jag har gjort!!" säger jag irriterat. Jag vill bort från den här parkeringen full med folk, och jag kör steg 1-3 igen. Och igen. Och igen. "Det händer ju INGENTING!" fräser jag.

Men ser ni, där hade jag fel. För nästa gång jag trycker på knappen startar billarmet. Tutan och alla lysen får totalfnatt. PLUS att innerbelysningen tänds, så där sitter jag som ett skrämt rådjur i strålkastarsken till allas beskådan. Om det inte vore för att bilen levde om så förbannat skulle jag nog ha kunnat höra en knappnål falla bland alla människorna på parkeringen.

Thomas är fortfarande kvar i luren och jag skriker i panik och vill veta hur jag ska göra för att få slut på eländet. Jag är liksom helt tom i huvudet, det kopplar helt enkelt inte. Ingenting.  "Lås bilen och lås upp den igen" säger han, lugn som en filbunke. Ja det är klart han är, hemma i hemmets lugna vrå, på behörigt avstånd från sin skärrade fru och händelserna som ledde fram till detta tillstånd.

Jag gör som han säger och oh ljuva frid, allt blir tyst och mörkt igen. Jag vågar knappt vrida på nyckeln igen, men eftersom jag inte kan sitta på Bilistens parkering resten av kvällen (livet), så måste jag ju prova. Och tro det eller ej, men bilen startar! I med växeln, ut från parkeringen och började rulla hemåt för att slicka mina sår. Och nej, jag såg mig aldrig om.

 

Jag vet inte – vilket var värst/roligast/mest generande? Det här eller tankningsepisoden jag berättade om i onsdags? Skulle ha varit roligt att veta så ta dig tid och skriv en liten kommentar. Jag vet att det finns folk som läser min blogg…

4 kommentarer

  1. nina

    Jag hade nog börjat halvgrina där..huvaligen så hemskt! Trösta dig med att det va helt okända människor, förhoppningsvis träffas ni aldrig mer! Själv har jag gjort en totalblunder bland människor som fortfarande vet vem jag är…tyckte att det va hiskeligt smart att Phazer tillverkarna hade satt termosar på sina skotrar så man slapp ha de i en säck på ryggen!..Döm om min förvåning då alla gapskrattar åt min kommentar…visade sig vara stötdämparna! Men..jag hade ju inte bott så länge här då!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>