Då är det snart val. Tills för bara några dagar sen hade jag ingen koll överhuvudtaget på vem jag skulle rösta på, men nu tror jag att jag har bestämt mig. Jag brukar inte engagera mig alls i politik, har aldrigt röstat i ett enda val förut, förutom i euro-valet, och det var ju ett tag sen.

Jag är helt enket inte brydd. Alla lovar guld och gröna skogar, men i slutändan blir det inte så stor skillnad. Sorsele dör sakta men säkert ändå. Undrar förresten hur många ministrar som avgår av olika dunkla orsaker den här omgången, oavsett vem som vinner? Undrar hur många av de så kallade vallöfterna som verkligen kommer att slå in? Jag är skeptisk till allt som har med politk att göra (men jag har dock åsikter).

Nu har dessutom Sorseles politiker gått ner på nivån "personliga påhopp" på Tyck Till-sidan här på VK och man suckar bara och klickar vidare. Är det rätt forum att tjafsa om val?

Haha, jag skriver vissa saker som jag sen raderar, det kunde ha blivit ett långt och argt inlägg det här, jag blir så irriterad på alla självgoda och fjäskande politiker, men jag ska hålla mig på en någorlunda värdig nivå och avsluta det här.

Över till annat. Och om du råkar vara en hyperkänslig person ska du inte fortsätta läsa.  Inget gnäll i kommentarerna tack.

Jag gick en kurs i somras – Säkerhet på Väg och Hjälp på Väg, och fick lära mig en massa matnyttigt, speciellt i Hjälp på Väg-kursen. Visste ni föressten att i snitt var 7:e bilist man möter är påverkad av något? Alkohol, mediciner eller droger. Att den vanligaste dödsorsaken i en bilolycka är inre blödningar? Visst, alla bilar nuförtiden har snitsiga säkerhetsanordningar och krockkuddar överallt, så folk tror att de kör i en säker bubbla och trampar på gasen. Men de inre blödningarna får man när det väl smäller, och av den lilla stöten som blir innan krockkudden har lösts ut, så lossnar hjärtat från sina fästen och sen är det godnatt. Patienten dog av inre blödningar, och ingen krockkudde kan förhindra det.

Jag kom att tänka på det här eftersom jag hamnade på en internetsida igår som en vän visade mig en video ifrån för ett tag sen.  Hon visade mig en video på ett gäng ungdomar som roade sig med att hoppa ner i vattnet från någon slags kaj och ja, filmade det för att visa hur tuff dem var. Dock var det en kant där nere, just innan vattenbrynet, och den andre killen som hoppade halkade till och slog ansiktet i kanten. Hans ansikte klövs på mitten, och han gick förmodligen inte att rädda. Japp, jag vet, det är lite osmakligt, men jag hade adressen i webbläsaren och igårkväll när jag hade tråkigt klickade jag in där och öppnade upp en bilkrasch.

Jag ångrar att jag gjorde det faktiskt. Jag vet inte hur det är med er, men om det är foton i tidningen av en krasch, så spanar i alla fall jag lite extra för att se om jag kan se någon av passagerarna i bilen. Jag kommer inte att göra det  mer. Det var ca 10 olika foton på en bilkrasch, jag tänker inte beskriva dem för er, men jag mådde illa hela kvällen sen. Det går inte ens att föreställa sig vad som händer med kroppen vid en våldsam krasch, jag tror att om jag hade varit första person på plats där skulle jag ha kräkts som en gris innan jag svimmade och sedan inte ha varit mig själv på många år.

Det är inte riktigt friskt att ha en sida var man visar riktiga bilder på döda människor, men faktum är att jag tror att det kan vara nyttigt att se för vissa. Och då menar jag de som tycker att det är okej att köra full, de som tycker att det är okej att köra åt helvete för fort, eller kanske bara de som precis har tagit körkort i allmänhet, så att de får sig en stunds illamående och förhoppningsvis också en tankeställare.

Hade tänkt använda dagen till att vara sällsynt effektiv och storstäda. Av någon anledning sitter jag här och knapprar på tangenterna istället. Jag började med att göra upp en eld, och efter det gick jag in på toaletten och började plocka lite där. Sen insåg jag att städning skulle bli roligare med musik, så jag gick in på Youtube för att göra iordning en spellista, och här har jag suttit sen dess. Klickat mig genom video efter video, och bara suttit kvar. Det är inte höjden av effektivitet.

Men inte är det fy skam heller, musik är bra för själen. Jag lyssnade ett par gånger på min absoluta favoritlåt genom tiderna, den är från 1985 och helt enkelt otroligt bra, eller ni kanske vill avgöra det själva? Highwayman – Nelson, Jennings, Cash & Kristofferson (Eftersom jag hyser ett varmt hjärta till Warcraft valde jag videon som är inspelad i spelet)

Riktigt bra, visst är den? Den går liksom lite djupare än allt skräp som produceras idag.

När man sitter och bläddrar på Youtube så hamnar man ibland på vissa låtar som man inte på något sätt kan ta reda på vad de heter, och det gjorde jag i somras. Satt och letade True Blood-trailers och hamnade på den här. Jag har sökt och sökt på internet vad den kan tänkas heta, men ingenting av värde har jag fått fram. Det enda jag har hittat är att den finns i HBO Canadas arkiv med låtar som dom kan använda till lite allt möjligt, men ingenting annat. Ingen titel, ingen artist. Nada.

 Om det finns nån som känner igen den, eller kan tänkas ha en ack så liten aning/hint/bara nånting, så skulle jag väldigt gärna vilja veta. Den låter ju som att den är lite äldre, men det kan man inte veta med säkerhet. Och om det finns någon som kan tipsa om låtar som låter ungefär likadant skulle det uppskattas, den här från videon är precis i min smak och det skulle vara kul att få tag i fler med samma sound.

Nä nu ska jag fortsätta att försöka vara effektiv, kliva upp från den här fåtöljen och få åtminstone nånting gjort.

Sitter vaken och kan inte somna, så då tänkte jag att jag kanske skulle skriva några rader här, det har ju varit som tunt med inlägg från det här hållet på sistone. Men jag har helt enkelt inte haft någon inspiration, och jag tycker inte att det är lönt att bara skriva några rader om "det här och det här har jag gjort idag". Ingen bryr sig ändå, haha.

Vi har föressten utökat familjen temporärt. Vi har nu, förutom våra 3 hundar, två katter. Tills i januari, då tar morsan över dem. Det började med att syrran inte kunde behålla sina katter i hyreshuset hon bor i. Den ena var gammal och började bli sjuk, så hon tog bort den, men den andra flyttade upp hit. Så den katten har bott i sonens rum nu i över ett halvt år och det har gått hur bra som helst. En dag för två veckor sen var samma son ute och cyklade och träffade en kvinna som hade kattungar, och då förstår ni vars det barkade. Varför har man så svårt att säga nej? Med sin mormor som personligt stöd bestämde han (dom) sig för att två katter har roligare än en ensam katt, och dessutom ska dom ju inte bo här resten av livet. Det må vara sant, och sen hade jag inte så mycket mer att säga till om. Så nu har Toss flyttat in till oss. Han är ungefär 4 månader och har inte vett att vara rädd för hundarna.

Vi har tagit ut honom flera gånger så att han och hundarna ska vänja sig vid varann. Med Jack är det inga problem, han går bara undan om katten kommer i närheten, men dom andra två… Ja, Atlas verkar det nog inte heller vara nå problem med, han är bara alldeles för nyfiken och jättenärgången, och puttar och buffar på katten. Men Elliott… Jag tror Elliott ser den där katten som en lämplig lunch. Första gången de  träffades, slickade Elliott på honom och sen NAFSADE han på honom. Bara litegrann, ett litet nafs i pälsen, men ändå! Andra gången hade vi bara inne en hund åt gången, för att dämpa ner dem litegrann, så det inte blir den där tävlingen om vem som hinner först och kommer närmast. När det då var Elliotts tur så satt han fint och bara tittade, men… han tittade inte på katten, han tittade på mig, precis som han gör när man har en godbit och han väntar på att man ska säga "varsågod". När T sen ropade på honom för att han skulle ut och en annan hund skulle få komma in gick han fram och öppnade käften runt kattens nacke/rygg. Inget hugg utan bara lungt och sakta. Jag flög ju rätt upp och fick ett helsikes utbrott, men jag har funderat i efterhand om det bara var så att han hade tänkt ta katten med sig. Eller så var det så att han inte visste om det var okej för matte om han åt upp katten så han tog det lite lungt.

Ett mörker, det är vad det är. Toss vägrar att vara inne i sonens rum, han vill ut i huset och upptäcka, så jag måste ha dörren stängd när hundarna är inne, jag litar inte på Elliott. Jag litar inte riktigt 100% på Atlas heller, och jag vet inte hur jag ska lösa det här.

Om det finns nån som har nån erfarenhet av katter och hundar i samma familj så skulle jag verkligen behöva lite tips :/

Lördag kväll och jag är superallergisk. Näsan snorar och ögonen svider och rinner. I och för sig kanske ögonen svider för att jag har lyckats gnugga in myggmedel i dem, just nu ser jag ut som en tvättbjörn fast i en något annorlunda färgskala.

Jag var ute och klippte gräset idag och garderade mig med myggmedel så det skulle ha räckt till en hel armé. Det fungerade bra i början, bekymret var ju bara att det var fruktansvärt kvavt idag. Molnigt och tryckande, och inte en ens en antydan till bris. Efter ett tag, eller ganska snabbt faktiskt, blev det en plåga att klippa. Vår ovårdade gräsmatta har fullt med tuvor på sina ställen och det krävs en hel del viljestyrka att passera dem med gräsklippareländet. Jag gick fram och tillbaks, fram och tillbaks, och mitt ansikte började anta en lätt rödare ton och en fuktigare yta för varje varv jag gick. Ju varmare jag blev, desto mer oemotståndlig måste jag blivit för ohyran, för till slut började de ignorera mitt myggmedelsöverdrag. Frestelsen blev för stor gissar jag. Jag kan möjligtvis tåla värme ELLER ohyra, men inte de båda i kombination, så jag gav upp och gick inomhus vars klimatet ungefär var detsamma som utomhus.

–Har vi nåt att se på? Nån film eller nåt? Jag är godissugen, följer du med på ICA? undrade T. Jag har precis suttit och hinkat i mig en halv kanna iskall tropisk saft, och nu sitter jag med en glass i näven för att svalka av mig ytterligare. Jag blänger på honom med grisskärt flammigt ansikte och en blanksvettig hinna över kroppen och undrar om han skämtar. Nej, det gör han visst inte. Han har ingen förståelse över att man faktiskt vill se någorlunda proper ut, för att inte tala om fräsch och med en normal ansiktsfärg när man ska visa sig ute bland folk.

–Först och främst ska jag äta upp den här glassen och SEN ska jag duscha. Sen kan jag följa om du orkar vänta, du kan fara nu om du vill, grumsar jag. Han bestämmer sig för att vänta, och sätter sig vid köksbordet och börjar bläddra i nå papper. Sitter och… väntar. Min, vad jag trodde det skulle bli, njutning av en glass övergick raskt i press.  Slukade glassen och lika snabbt in i duschen som ut, och sen iväg på affären innan dom stängde med 10 minuters marginal.

Så nu har vi tillbringat kvällen i soffan och sett två filmer, Iron Man 2 som var så dålig att jag inte ens brydde mig om att se hela, och Prince of Persia som var någorlunda hyfsad. Nu är det nog dags att börja tänka på refrängen, men jag ska fixa nå varma mackor med svamstuvning först.

Och plugga igen nosen och låta bli att gnida mig i ögonen.

Jag har klantat till det.

Igen.

Jag vet inte vad det är som gör att jag har så svårt att hålla reda på saker, men nånting är det. Är det inte fotbollsskola så är det något annat. Preventivmedel den här gången. Jag har en så kallad P-stav i armen som ska bytas ut vart tredje år. I mitten på juni kom jag av en händelse att tänka på att visst är det i år den ska bytas? Eller är det nästa? In i plånboken och fram med det snitsiga kortet man får av barnmorskan när man sätter in den. Där framkommer det att den borde ha varit bytt för ett par dagar sen. Aj aj aj. Visst – det är nånting man borde ha koll på, men när man har haft en i sammanlagt 6 år så går man som inte och tänker på den. Från början var det ju skoj, man kan känna den genom skinnet, och det känns ganska otäckt, men efter en tid så har nyhetens behag dalat och man tänker inte ens på att man har den.

Ringde till barnmorskan strax före midsommar och fick en tid idag på förmiddagen. Igår eftermiddag spatserade jag in på apoteket för att hämta ut den. "Jaha ok, då ska jag beställa hem en" meddelade kvinnan bakom disken. Självklart. Hur tänkte jag här? Givetvis måste de beställa hem den, de har en livslängd på 3 år så det är inget dom har i lager. Här inser jag att jag har gjort en miss. "När kommer den?" frågar jag lite ynkligt. På måndag. Dvs för sent för att kunna sätta in den fredagen före. Jaja, inget att göra nånting åt. Ringde till barnmorskan i morse och förklarade hur klantig jag hade varit.  Hon upplyste mig om att de ska vara verksamma nån månad extra utöver "bäst före"-datumet så jag inte behövde vara orolig, men att jag kunde vara på den säkra sidan och köpa hem kondomer, och underrättade mig samtidigt att hon skulle gå på semester och att jag fick återkomma i mitten på juli.

Underbart. Jag vet, det är mitt eget fel…

Anledningen till att jag tänkte hämta den i sista stund var att jag vill inte ha den hemma. Det är en 2 dm lång spruta av något slag med en gigantisk kanyl, eftersom den måste rymma implantatet inuti och det är runt 2 mm i diameter tror jag. Och 4 cm långt. Jag har samma förhållande till sprutor som insekter har till elektriska UV-lampor, jag… kan… inte… låta bli… att… titta. Jag hatar sprutor, och svimmar av dem. Inte av att se dem givetvis, men av att få en.  Jag vill inte ha dem i min närhet längre än nödvändigt. Jag måste ligga ner bara för att ta ett banalt blodprov hos doktorn och tandläkaren öppnar fönstret för att jag "ser så blek ut". Jag har svimmat på båda ställerna, plus ett antal andra, bland annat i min svärmors kök. Jag styckade kött där en höst och vill alltid använda de vassaste knivar som bara går och skar mig i knogen på tummen. Jag svär på att jag såg knogbenet i jacket som blev! Jag tog mig halvägs till diskbänken och där dök jag.

Så nu har jag ytterligare två veckor på mig att gå och vara ängslig över själva ingreppet. Det ska ju dock gå snabbt och lätt i TEORIN. Sist jag var där, bedövad med Emla och inställd på ett så kallat smidigt ingrepp, blev jag liggande på det prassliga pappret på britsen medan den stackars sköterskan förgäves försökte få ut implantatet som hade blivit inkapslat i/av… nånting. Jag vill inte veta. Efter 45 minuters grävande med pincett och allsköns verktyg var den äntligen ute. Jag låg och läste diverse informationsfoldrar i ett lätt skärrat tillstånd under tiden.

Hur kan människan då använda just detta preventivmedel undrar ni nu? Som inbegriper sprutor, pincetter och skalpeller?

Ja säg det, men eftersom jag inte ens har minne nog att hålla reda på det vart tredje år, så kan ni ju räkna ut att jag hade varit flerbarnsmamma vid det här laget om jag hade ätit p-piller.

Har precis läst en mycket tråkig artikel på VK:s Sorselesida. Den handlar om hur en serie olyckliga omständigheter ledde till att en hund dog. Länk till artikeln finns nederst på det här blogginlägget. Jag visste inte om att det hade hänt och jag känner inte de berörda men jag tycker att det är bra av henne att berätta det här, även fast det finns risk för att personer dömer eller dumförklarar även fast de inte har alla fakta eller vet att ibland så görs det helt enkelt misstag. Mest av allt tycker jag att det är bra eftersom man får sig en påminnelse om hur snabbt hundar kan drabbas av värmeslag i t.ex en bil och att det är dödligt. Sen det här med den usla veterinärservicen, det är ju helt enkelt skamligt. Det är precis som hon säger, varför betalar man försäkringsavgifter när man inte får hjälp när det verkligen behövs?

Jag tycker absolut att hon ska överklaga beslutet, och jag tycker att det var väldigt sorgligt att läsa artikeln. Jag har aldrig varit med om det själv, men jag vill inte ens tänka på hur det skulle kännas om en av mina hundar dog, naturligt eller av en olyckshändelse. Jag fasar ärligt talat inför den dagen.

Nog om sådana sorgligheter nu och över till Sorseles nuvarande mygginvasion. Visst är det mycket mygg, eller är det bara jag som inbillar mig? T den jäkeln har öppnat upp ventilen i badrummet på max och döm om min förvåning när jag nyvaket stapplade in dit imorse och möttes av en kör hungrigt surrande. Nöden har ingen lag, särskilt inte på morgonen, men jag har nog aldrig varit snabbare. Snabbt ut och stängde in dem medan jag funderade på hur jag skulle tampas med problemet.

Jag började med en galge. Inte för att hänga dem, utan för att nå upp till ventilen och försöka snurra igen den en bit. Efter ungefär 5 sekunder insåg jag att de var alldeles för många och att jag inte skulle klara mig obiten i en enda sekund till. Jag kanske ska tillägga att jag HATAR verkligen mygg. Och dom ÄLSKAR mig. Våra känslor kanske står i förhållande till varandra, vem vet? Om jag skulle sitta i skoterställ brevid T i badbyxor, så skulle myggen ge sig på mig. Om det fanns en ack så liten bit av min hud som var blottad skulle de nöjsamt välja att sätta sig där och äta istället för på smörgåsbordet T. Dock blir jag aldrig biten av knott av någon underlig anledning. Hursomhelst, jag stängde in dem igen och laddade en sån där elektrisk tablett-myggdödare. Vi har ingen el i badrummet så jag värmde upp den i en kontakt ute i hallen och ställde sedan snabbt in den på toalettlocket och smällde igen dörren.

Efter en halvtimma kikade jag in dit igen. Inte en enda mygga hade dukat under för min lömska plan. Tvärtom, dom mötte mig i dörröppningen med ett glatt surrande. Jag ryckte åt mig mitt nu kalla vapen, smällde igen dörren och laddade det än en gång i kontakten i hallen. Ställde den på golvet i toaletten den här gången, fick för mig att alla giftiga ångor stiger uppåt och de baksluga små blodsugarna skulle hålla sig under toalettlockshöjd och på så sätt lura döden igen. Ännu en halvtimma senare kikar jag in dit igen. De är fortfarande inte döda men någorlunda omtöcknade, dom flyger ganska sakta eller sitter på väggarna. Efter några minuters myggmassaker är badrummet precis så tyst jag vill ha det, och jag greppar galgen och snurrar snabbt igen ventilen till nästan max. Oh ljuva frid.

Nu är det sängdags men jag måste bara tillägga en sak – mitt förra inlägg fanns med på VK-bloggens "mest gillat senaste veckan"  idag 😀 Och jag har haft ett inlägg med förut där också.(!) Jag ville bara säga att det betyder oerhört mycket för en vanlig simpel bloggare som jag, så fortsätt gärna att trycka på den lilla "Gilla".knappen. För att inte tala om kommentarerna som i slutändan gör det värt att blogga. Inte skulle det vara inspirerande att skriva om man inte fick nån respons, eller hur?

Tack så mycket alla ni som håller min bloggarglöd vid liv 🙂

Sonen for till Jokkmokk i morse för att hälsa på sin kusin i ett obestämt antal dagar. Så nu är det bara jag och T hemma, med all denna tid för oss själva! Vilket tillfälle att passa på att rå om oss själva nu och göra sådant man inte gör, eller blir för bökigt, med barn hemma! Som…. få se här nu… eh, ja, vad ska vi egentligen hitta på?

Idag har vi sammanlagt handlat och klippt gräsmattan. Så… exklusivt! Nä men allvarligt, vi har funderat ett tag och kommer inte på något annat än att lunka på i samma gamla vardagstakt, med enda skillnaden att det är en person mindre i familjen. "Skulle vi ha gjort det här eller det här?" frågar den ene. "Ja varför inte" säger den andre. Och så sitter vi kvar i soffan, och ingenting gör vi.

Vad har hänt? I begynnelsen av vårt förhållande var vi nyckfulla och spontana, och ingen dag var den andra lik. Sen växer man som in i varandra, vet hur dagarna förflyter smidigast och vad som funkar bäst. Och nu, när man helt plötsligt bara är två i ett par dagar, så har man en spillra från forna dagar som gror, pressar sig framåt och ropar i ens undermedvetna "Nu hittar vi på nåt dramatiskt och helt spontant!"  Säger till maken att "Skulle vi inte ta och hitta på nåt nu när vi är själva, nånting roligt?" Han sneglar på mig ur ögonvrån där han ligger halvt nerhasad i soffan, och jag ser i hans blick det känns så jobbigt. "Nja, vad skulle det vara" grumsar han, och problemet är ju att jag har ju inte en susning. Vars har all min uppfinningsrikedom försvunnit? Har jag tappat den helt eller har den bara blivit begravd i 10 års familjeliv, där den smidigaste vardagen är den man följer?

Så istället för att bejaka min forna dagars spillra som tappert men förgäves, åtminstone i dag, försöker bryta sig fram, sitter jag här och bloggar. Följer troget min del av vardagslunken.

Men kanske det är så att vi rår om oss själva nu ändå? Även fast vi inte gör något banbrytande eller spännande utan bara tar det lungt? Det är kanske det som är definitionen på att vara hemma utan barn? Att bara få göra det man känner för, utan att vid varje minut ha i åtanke vars sonen är, när det är middagstid och så vidare.

Och just idag råkade vi känna för att bara vara.

Igår var jag hos frisören. Jag var nummer 3 i kön, det var drop in, och när jag satt där och väntade funderade jag på hur jag skulle ha klippt mig. Jag har alltid haft långt hår och lång lugg, och jag kände för en förändring. Jag vet av egen erfarenhet att jag inte klär i ljust hår, så något sådant var aldrig aktuellt. Däremot har jag länge gått och suktat efter en lugg. Jag hade lugg när jag var liten, och enligt gamla skolfoton såg det inte ut som en total katastrof. Givetvis ser jag ju lite annorlunda ut nu, 20 år senare och x antal kilon större.

Så när det var min tur att sätta mig i stolen föreslog jag lite försiktigt att jag hade funderat på en lugg. och undrade vad frisören i fråga hade för åsikter om det med tanke på min ansiktsform och hårkvalitet. Jag ville helst inte få en överraskning av typen  "rultigt ansikte med gles stripig lugg". Dock trodde hon att det nog kunde bli ganska bra, så jag bestämde mig för att lugg skulle det bli. Jag trodde att det skulle bli psykiskt smärtsamt att se håret klippas av i stora bitar men det var inte så faligt. Jag menar, skulle det ha blivit fel så växer det ju ut igen så småningom, och det finns ju klämmor, spännen, sprejer och allsköns hjälpmedel för att dölja en lugg.

När det var klart såg det faktiskt riktigt bra ut, och stolt och glad över mitt djärva tilltag skyndade jag mig hem till min make, som har varit riktigt skeptisk till mig iförd lugg. Jag tror inte att han tyckte att det blev så dumt heller.

Så här blev det i slutändan:

Lite kass kvalité på webbcamen bara, men man ser ju litegrann i alla fall…

När jag kom hem så höll T på att kolla igenom motorn i båten. Jag kunde ju inte vara sämre själv så jag beväpnade mig med rengörningsmedel, trasor, plastpåse och pappersrulle och tog itu med insidan av båten. Det råkar vara så att vår son och hans kompisar har använt den som lekstuga vid några obestämda tillfällen, så det är en hel del att städa där inne. Gräs, skräp och löv. För att inte tala om alla otäcka insekter av alla de slag som har gått och dött i olika förvridna ställningar där inne.

När förruffen var skinande ren var jag också skinande, men på ett mindre angenämt sätt. När solen låg på blev det som en bastu där inne, och jag var helt klibbig överallt. Då upptäckte jag också att lugg är VARMT.  Och stickig när man inte är van vid den. Kanske fel drag att klippa lugg på väg rätt in i högsommaren. Men det är lite försent att börja tänka på det nu. När jag var klar med den främre delen var jag helt slut och gav upp. Jag gick ut dit senare på kvällen, och då var det svalt, men med miljoner mygg, så jag gjorde litegrann, och gav sedan upp för andra gången den dagen.

Jag ska väl göra ett tappert försök idag också. Men nu ska vi fara och låta hundarna bada i älven.

Jag hoppas att ni alla har en underbar midsommar.