När jag berättar om min tillvaro i Fåglum får jag alltid samma fråga: Hur klarade du av detta? Du var ju bara ett barn.

Jag kan bara säga att barn oftast hittar strategier att överleva. Jag var ett riktigt “maskrosbarn”.

Jag vet inte vad jag kände innan jag lärde mig läsa och fick ett vidare perspektiv.
Jag vet att jag var snäll och lekte med mina dockor. Jag hade fått många dockor och docksängar och jag bäddade ner dockorna kärleksfullt, men sedan lär jag ha varit arg på dem på finska. Jag pratade min treårsfinska ganska länge med dockorna.

Ganska tidigt kände jag mitt utanförskap. Jag var inte som de andra barnen. Jag kom från ett annat land och hade ett konstigt namn: Marja Kurki. (Kurki = trana på svenska.) Jag bodde inte med mina föräldrar, jag bodde inte ens i en “riktig” familj med en mamma och en pappa. Mitt liv i övrigt var inte heller som de andra barnens.

Min räddning blev min förmåga att se saker i ett vidare perspektiv. Jag läste alla läseböcker om Sörgården, Barnens Bibel, Onkel Toms stuga (flera gånger), Nils Holgerssons underbara resa och en bok som heter Finn gatupojken, som handlar om en hemlös pojke. Förutom Postillan, läste jag högt ur Skaraborgs Läns tidning. Jag förstod att alla människor i världen inte hade det lika bra, att det fanns människor som var sjuka, fattiga, hemlösa… som stod utanför. Jag förstod att jag var en av dem. Jag hade haft otur, helt enkelt. Jag kunde inte skylla på någon, för jag förstod inte de stora sammanhangen och det kändes för enkelt att skylla på Gud.

Vad jag däremot förstod var, att så länge jag var barn och beroende av vuxna, kunde jag inte göra något åt det, MEN när jag blev vuxen och kunde bestämma över mitt liv själv, skulle allting bli annorlunda. Jag skulle kunna förändra min situation. Så tills dess var det bara att “gilla läget” och vänta på att bli vuxen. Jag kände att jag kunde klara av det, att jag hade en inre styrka. Jag hade haft otur, men jag vägrade vara ett offer.

Det fanns en annan sak som gav mig styrka. Jag hade fått något som gjorde mig unik. Jag har olika färg på ögonen. Mitt högra öga är riktigt mörkbrunt (som min mammas) och det vänstra är ljusare brunt (som min pappas). Så här ser de ut när ljuset faller på dem:

Jag tolkade detta som ett hemligt tecken från “de goda makterna”, ett meddelande från dem att de såg mig, hjälpte mig och att allting skulle bli bra. Det var mitt Kainsmärke, fast ett positivt sådant.

Jag fick mycket uppmärksamhet för mina olikfärgade ögon. Jag hade dessutom djupa smilgropar, så när jag vände upp ansiktet, spärrade upp ögonen och log, charmade jag alla vuxna. Och blev sedd.

Visst var jag ledsen ibland och längtade efter en mamma och en pappa och visst kändes det ibland tungt  att befinna sig i detta utanförskap. Då gick jag oftast ut i naturen…

Forts. i morgon…