I går fick jag ett bisarrt telefonsamtal.

Det var en tjej som sa: “Hej jag heter XX och jag ringer från Kalle Anka”.

Sure, tänkte jag, nu har de tråkigt på jobbet och ringer och skojar med mig.

“Jo, du har ju anmält dig till en tävling om en kryssning med Kalle Anka", fortsatte hon.

“Näe du, det har jag inte gjort”, sa jag och min hjärna gick på högvarv, för jag kunde inte känna igen rösten.

“Jo, det har du”, envisades hon.

“Driver du med mig”, frågade jag irriterat och kunde fortfarande inte känna igen rösten.

“Nej, det gör jag inte", sa hon.

”Vet du, jag tror att du har ringt fel”.

”Nej det har jag inte”.

”Men jag har inte anmält mig till någon Kalle Anka-kryssning.”

”Nej, men det har R gjort”, och hon nämner exets namn, “och han har angett det här telefonnumret“.

”Jaha, så hyggligt av honom då, ( ok han behövde tydligen ett svenskt telefonnummer) men vill HAN åka på Kalle Anka-kryssning. Ofattbart för mig, men ok då.”

“Ni kanske har barn?”

”Javisst, men inga Kalle Anka-barn. Flickorna är vuxna.”

”Men ni kanske har barnbarn?”

“Javisst, det har vi”. Nu föll poletten ner för mig.

Nu var det så att den här tjejen ringde för att hon ville sälja en prenumeration på några nummer av Kalle Anka. Jag tackade nej, för jag har aldrig sett Ronja läsa Kalle Anka. Jag tackade nej och sa att hon fick prata med R i så fall, eftersom det var han som visat intresse.

“Ja, får jag prata med honom då kanske”, frågade hon.

“Nej, han är inte här. Han bor inte här. Han är förresten i Mexiko just nu."

“Så han bor inte där?” Nu hörde jag att hon också verkade förbryllad.

Vi avslutade samtalet och jag gick hela kvällen och småskrattade för mig själv.
Till slut kunde jag se mig sittande i en däckstol utklädd till Mimmi, med stor rosett i håret, vita handskar, tre nummer för stora skor och en paraplydrink i handen.
Att visualisera exet som Kalle Anka var mycket svårare, inte för att Kalle Anka aldrig bär några byxor, utan för att exet är så långt från Kalle Anka-världen man kan komma.

Så min vän, om du mot förmodan läser detta, vill jag bara säga: Tack, men nej tack. Och snälla, skicka ett sms eller ett mail nästa gång du lämnar ut mitt telefonnummer, så att jag är förberedd. Jag tror nämligen att jag sabbat alla ev. chanser till en Kalle Anka-kryssning nu.:)

Och om det var någon/några som drev med oss båda, vill jag bara säga: Det var ganska kul. Not! Skämmes!