Tanterna pratade inte så mycket om Gud med mig, eller skrämde mig med helvetet om jag inte var snäll. Att leva efter Guds ord var en självklarhet som jag var klok nog att acceptera. Jag blev ett reflekterande barn, som inte sa så mycket, men tänkte desto mer.

Det som däremot besvärade mig, var den stora tavlan med Martin Luthers porträtt, som hängde i den lilla kammaren innanför köket. Jag uppfattade den som tanternas dyrbaraste ägodel. Det var en stor tavla, alldeles för stor för den lilla kammaren.
En oljemålning med Martin Luther i sin sedvanliga barett, med  gåspenna i handen i färd med att skriva något. Jag minns den djupblå färgen på hans manteln och baretten, som gjorde att det såg ut som sammet.

Men allra bäst minns jag ögonen. Han tittade inte på det han skrev, utan han tittade snett nedåt på mig. Så här ungefär:

Bild från wikipedia.org

Var jag än befann mig i rummet såg hans ögon på mig.

I min värld var Martin Luther farlig. Det var han som förmedlade Guds ord till tanterna och det var han som bestämde över dem. Men mig skulle han inte få.

Jag gick sällan in i kammaren, eftersom Tant Gerda och jag hade hela övervåningen till vårt förfogande, men ibland gick jag in för att “trotsa” Luther. Jag stod med händerna på ryggen och stirrade honom i ögonen. Jag tänkte mig ett galler framför mitt hjärta, för det var in i mitt hjärta han inte skulle få komma.
Hjärtat var det som var jag. Mina tankar trodde jag att jag kunde kontrollera, det var hjärtat som skulle skyddas.

Som vuxen förstår jag att Martin Luther stod för hela härvan av de abstrakta formuleringarna om Gud, himlen och helvetet. Han var en man av kött och blod och konkret nog att “trotsa”.

I min omgivning har det funnits många människor som försökt ge mig en annan, mer positiv bild av Martin Luther, men han kommer alltid att vara ett trauma för mig.

Forts. nästa vecka… då jag kommer att delge er mina hemliga strategier.

Som ni har förstått styrde religionen tanternas liv. De var väldigt stränga med sig själva. Allt var väldigt allvarligt. Att skratta högt och flamsa var syndigt, dans var synd, flärdfulla klädesplagg var synd o.s.v. På lördag skulle man städa, plocka undan allt utanför huset och till sist kratta och dra fina ränder på gårdsplanen och grusgången. Sen fick man inte gå på det krattade, utan måste balansera på gräskanterna runtom.

Söndagen var den absoluta vilodagen. Då fick man inte arbeta annat än att laga mat och koka kaffe. T.ex. ansågs saxen vara ett arbetsredskap och placerades på en hylla så högt upp att jag inte kunde nå den.

Varje söndag gick vi till kyrkan. I ur och skur promenerade vi ner mot byn och vek av vid en vägkorsning. På somrarna kunde vi ta en genväg längs skogsbrynet och genom kohagar. Ibland fick vi krypa under och mellan stängsel och ibland kom korna springande mot oss, ilsket råmande.

Fåglums kyrka är en fin liten stenkyrka från 1100-talet med separat klockstapel. Bänkarna är målade med snirklade penseldrag, som jag ofta satt och följde med fingret. Ibland smugglade jag med mig små leksaker, bl.a. en liten gul snurra, som jag satt och lekte med.

Predikningarna tyckte jag var obehagliga, i synnerhet när prästen stod uppe i predikstolen och talade med mässande stämma. Då koncentrerade jag mig på sanden som rann i de fyra timglasen eller på altartavlan med den korsfäste Kristus.

Den korsfäste Kristus har alltid fascinerat mig. Jag kunde inte fatta att Gud kunde offra sin ende son på det sättet. Jag förstod ju inte symboliken. Jag var också väldigt upptagen av lidandet, smärtan, den totala övergivenheten och mysteriet med uppståndelsen. Varje påsk blev ett drama som jag deltog i dag för dag.

Jag kunde min Bibel, i synnerhet Gamla Testamentets berättelser. Jag lärde mig läsa när jag var 5 år och tilläts läsa alla böcker i bokhyllan. Där fanns förstås Familjebibeln med illustrationer av Gustave Doré, de mest våldsamma och grymma bilder jag någonsin sett. Jag studerade dem noga.

Så fort jag lärde mig läsa, fick jag börja högläsa ett kapitel ur en Postilla för Tant Anna varje dag. Det tyckte jag om, för den var skriven på tysk fraktur och det blev en utmaning för mig att tyda texten.

Bild lånad från pixgallery.com

Tydligen klarade jag det bra, för Tant Anna var mycket nöjd där hon låg i sängen med katten vid fotändan.

Jag tyckte Gud var sträng och höll mig lite avvaktande. Jag bad min aftonbön och opponerade mig inte mot tanternas regler. Jag hade mina strategier, som jag ska berätta om senare.

Jesus tyckte jag däremot mycket om. När jag fick börja i söndagsskolan, blev jag bekant med honom. Han sa: “…låten barnen komma till mig…” och han ställde sig alltid på de sämre lottades sida. Inför honom behövde man inte föreställa sig.
Det var ovillkorlig kärlek.

Forts. i morgon…

P.S. Appropå Gustave Doré så rekommenderar jag varmt Torgny Lindgrens roman Dorés Bibel.

D.S.