Jag måste erkänna en sak. Jag mår inte alls bra. Ögonen svider, ögonlocken är svullna och vätskefyllda och nässlemhinnan är sårig. Jag bodde ju några dygn med en katt i Stockholm. Hunden var bara hemma den sista natten och då fick jag genast börja harkla mig för att det började kännas tjockt i halsen.

Att jag är allergisk är ingen nyhet för mig och jag är besviken på mig själv att jag inte tar mina besvär på allvar. Jag nonchalerar att jag måste förebygga allergin med antihistaminer och ögondroppar och nu är det för sent. Jag verkar tro att om jag inte låtsas om allergin, så finns den inte. Det är som jag skäms för min känslighet, som att det är en svaghet. Hur dum får man vara?

Att de här djuren är bedårande gör ju inte saken bättre. Kolla in Freja, som är en ganska stor valp nu.

Hon är otroligt lydig. Jag markerade direkt att hon inte fick hoppa upp i ansiktet på mig och hon respekterade det med en gång.
“Gå och lägg dig”, sa jag och hon gjorde det. En fingerknäppning från Johanna och hon stannar upp med det hon gör.

"Här vankas det något gott."

"Ånej, Moneypenny fick det!"

"Men om jag räcker vacker tass? Jaa!"

"Vad vill hon nu då? Fattar inte…"

"Ånej, hon vill ha en puss. Igen?"

"Okej då. Men bara en. Är du nöjd sen?"

Man blir ju bara bedårad.