Min bästa vän hette Gun-Britt och hennes pappa var lärare i Storskolan. Vi bodde granne med varandra och jag behövde bara snedda över en liten fotbollsplan för att komma till skolan, där hon bodde med sin familj. Skolan låg på en backe och av någon anledning kan jag tydligt se framför mig den lilla släta bergsknallen som man måste ta sig uppför, för att sedan kunna ta stigen bakom skolan till köksingången.

Gun-Britt hade två bröder, en äldre och en yngre. I den lilla tamburen låg det alltid MÅNGA par skor huller om buller. Gun-Britt och hennes bröder hade alltid kompisar hemma.

Jag har tidigare antytt att det fanns andra vuxna som såg mig och Gun-Britts mamma Majken och pappa Charles var förstås bland dem. Jag minns mamma Majken som den varmaste mamman jag mött. Hon var liten och söt, lite rund och hade alltid ett förkläde på sig. Hon hade alltid något för sig i köket, men hade ändå tid för ett leende och en klapp på kinden.
Bakom det lilla köket fanns ett sovrum (tror jag det var) och barnen hade sina rum uppe på vinden.

Farbror Charles eller Magister Karlberg höll oftast till i salongen, det stora rummet. Det rummet var svalt och lite dunkelt och ingav respekt, precis som farbror Charles. Där satt han i skjortärmarna och läste.

Ibland kom han ut ur salongen och jag minns att jag en gång fick vara med och fånga kräftor i ån Nossan, som rinner genom Fåglum. Vi fick en massa kräftor, som vi sedan med en rysning kastade levande i det kokande vattnet och med ännu en rysning såg bli alldeles knallröda.

Det var väl mer med Magister Karlberg, som jag kände att jag blev sedd. Jag tyckte mycket om honom som lärare. I skolsalen fanns ett skåp med böcker, som vi fick låna hem på fredagar. Jag minns att jag fick mycket hjälp att välja min bok och när jag inte kunde bestämma mig, fick jag ta två böcker.

Här är ett kort på Magister Karlberg sittande vid sin kateder:

En mycket stilig man. Liknade Gary Grant.

Gun-Britt och jag gick i samma klass och lekte mycket tillsammans på fritiden.
Här sitter vi på trappan till tanternas hus.

Det är sommaren 1952. Min sista sommar i Fåglum. Jag har mina ”gangsterskor” på mig, ett par brun-vita skor, som egentligen var finskor, men som jag skulle nöta ut innan de blev för små.

Här är våra skolkort, också tagna 1952.

Gun-Britt,

och jag.
 
Jag tycker jag ser ovårdad ut, men det är nog nu tant Gerda är sjuk. Håret ser smutsigt ut och rosetten… ja var är den? Jag kisar som vanligt för att fokusera och mitt leende är inte äkta.

Gun-Britt och jag har alltid haft kontakt på olika sätt. I början skrev vi brev till varandra och när jag studerade i Åbo och hon utbildade sig i Stockholm, kom hon till Åbo och firade 1 maj. Det var 1966. Sen var det mest bara julkort, tills Gun-Britt plötsligt en dag ringde mig och sa ” jag har räknat ut att vi har inte setts eller pratat med varandra på 35 år!” Hon bor i Stockholm, så vi träffades följande gång jag var där och hälsade på Johanna. 

Det blev en ordentlig uppdatering och vi tittade i hennes fotoalbum och mindes…
Nu har vi bättre kontakt, både via sms och mail och så läser hon min blogg.

Så Gun-Britt, min käraste vän, tack för att du ringde den där gången! Jag hoppas du tycker om detta inlägg. Det är så här jag kommer ihåg din fina familj.
Hoppas du och L, barnen och alla barnbarnen mår bra!
Kram/ Marja