Marja

Den långa resan.

Den långa resan (16). Skräddaregården.

 En familj som jag var hos ganska ofta, var familjen Johansson i Skräddaregården. Tant Agnes och farbror Ejnar var på något sätt avlägset släkt med tanterna via deras äldsta syster, som var gift.
Det fanns två barn i familjen, Gerd och Sture, båda några år äldre än jag. Leena och Gerd var goda vänner och på så sätt hamnade jag i Skräddaregården. Den låg en bit bort, så vi cyklade dit. Först satt jag bak på pakethållaren med benen lyfta rakt ut för att undvika att fötterna hamnade i ekrarna (man hade ju hört skräckhistorier om hälar som skivats av… ), men så fort jag lärde mig cykla , for jag dit själv. Ibland sov jag över.

Skräddaregården var en bondgård med hästar, kor, grisar och får. På kökstrappan stod en hel arsenal med svarta träskor i olika storlekar, det var bara att hoppa i ett par av passande storlek. Skulle man ut i ladugården, var det träskor som gällde och man gick aldrig in med dem.

Gerd och Sture hade ju sina egna aktiviteter, så jag satt helst i köket med tant Agnes. Hon stod alltid vid spisen och diskbänken, för det var strikta matrutiner hela dagen. Tidigt på morgonen gick farbror Ejnar ut i ladugården och efter ett par timmar kom han in och åt en ordentlig frukost. Sen var det elvakaffe med dopp. Mitt på dagen åt man middag och så blev det eftermiddagskaffe med dopp. På kvällen åt man kvällsvard, ett ordentligt mål mat. Det var väl inte konstigt att jag trivdes där.

Nu tror jag att det främst var den varma och avspända atmosfären, som gjorde att jag trivdes så bra. Farbror Ejnar skojade med mig och tant Agnes var den snällaste och godaste människa jag träffat. Jag blev verkligen sedd av dem. De lyssnade på mig på ett annat sätt än tanterna gjorde, för de hade ju barn själva och visste hur man skulle vara mot dem. Dessutom var de lite kritiska mot tanternas stränga religiositet. Jag vågade bl.a. klaga på att jag inte fick vissa saker som tanterna ansåg som onödiga eller som flärd, ex en skolmössa, en skärmmössa med siffra på som visade vilken klass man gick i, eller ett par svarta träskor. Då fick jag Stures gamla skolmössa och ett par gamla träskor som blivit för små för barnen. Vad tanterna tyckte om det har jag inget minne av.

Här är ett kort från ett besök i Skräddaregården 1957.

Från vänster, bakre raden: okänd man, farbror Ejnar, tant Agnes, min äldsta bror och Sture. Längst fram står jag, min brors fästmö och Leena.

Gerd saknas på bilden. Hon och jag har haft kontakt, ända tills hon dog i höstas. Hon ringde mig alltid på min födelsedag och under de senaste åren även däremellan. I lördags ringde hon inte… vilket kändes sorgligt.

Just nu har jag haft mycket kontakt med Sture. Efter Gerds död har vi pratat några gånger i telefon och det var från honom jag fick det fina brevet med fotografier som jag skrev om i bloggen. Han bor kvar i Skräddaregården med sin familj och i sommar ska jag hälsa på.

Här är Sture och jag, 1995, när jag senast var i Fåglum. Jag var med min äldsta bror och vi skulle bara åka förbi, men jag fick för mig att jag skulle in i den lilla kyrkan och det visade sig att just Sture var kyrkvaktmästare då.

Den gången hände något lustigt. Kyrkan var låst och jag knackade på dörren till närmaste hus, som jag alltid hade uppfattat som prästgården. En kvinna öppnade och innan jag hann öppna munnen, frågar hon “Är det Leena?”. Kusligt, tyckte jag. Leena hade varit död i åtta år, men jag liknar henne ganska mycket. Sen fick jag ringa till Sture och be honom komma och öppna kyrkan. Gissa om han blev överraskad?

Forts. nästa vecka

6 kommentarer

  1. Babs

    Vilken underbar familj du hittade där!
    Du och Sture ser likadana ut -95 som ni gjorde -57 och vad roligt att det var han som var kyrkvaktmästare så ni fick träffas.
    I sommar får du ta och gå omkring på alla platser som du var på som liten och hoppas att det finns någon i huset där du bodde, så att du får komma in och titta.
    Din berättelse började med så mycket tragik men den innehåller mer och mer glädje för varje kapitel.
    Kram
    Babs

  2. Marja Granqvist

    Svar till Babs (2010-03-23 16:13)
    Ja, det finns glädje och därför är det så bra för mig att jag skriver, för jag har sällan hunnit så här långt när jag har berättat för andra om min bakgrund. Å andra sidan skjuter jag upp slutet på det hela, som ju kommer att bli jobbigast att berätta.
    Några avsnitt till blir det.
    Kram

  3. Sus

    Jag förstår mer och mer varifrån du har hämtat din styrka och hur du har kunnat klara av allt det svåra du fick vara med om. Så du hade alltså två familjer till som såg dig, trots allt… så fint att du fick klaga lite också.

    Jag fasar för att läsa om ”slutet på det hela”. Jag antar att det är när tant Gerda (?) dör och du än en gång bryter upp och lämnar allt som du har känt till… det gör så ont att tänka på, det låter ju som om du skapade dig ett litet liv där i Fåglum med människor omkring dig…

    Jag beundrar verkligen den lilla fina Marja.

    Kram

  4. Marja Granqvist

    Svar till Sus (2010-03-23 19:22)
    Tanterna kunde nog inte ge mig den kärleksfulla uppmärksamhet som jag behövde, så jag hade turen att hitta det jag mådde bra av på annat håll. Barn gör ju så,hittar andra vuxna som ser dem.
    Det känns bra att skriva om det här, för jag kommer underfund med saker jag inte tänkt på tidigare… att jag fick så mycket av andra också… eller kunde ta emot…
    Kram

  5. Mii

    Så bra med en familj som förstod dig.Du kanske fick vara barn där på riktigt? Det låter som om du hade det bra där?
    Kram till dig
    Mii

  6. Sus

    ”Eller kunde ta emot…”
    Du sätter fingret på något viktigt där… det är en styrka att finna men också att kunna ta emot. Alla klarar inte det.

    Kram
    Sus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>