Vi var inte så värst modevetna i den lilla byn Fåglum, men det fanns alltid ett klädesplagg eller någon accessoar som alla flickor skulle ha. En gång var det en mössa, stickad av pastellfärgat mohairgarn med en liten tofs vid ena örat. Nästan alla flickor i skolan hade en sån, men jag fick aldrig någon. Den ansågs som ‘flärd‘.

Den här gången skulle alla ha ett svart resårskärp med gult metallspänne. Vi kallade det för ’patellabälte’ och fanns att köpa i handelsboden. Jag fick inget. Det var också ‘flärd’.

Tant Gerda var sjuk. Hon gick länge och hade ont och tog sig ofta i ryggen och grinade illa. När vi var ute och gick, fick vi ibland stanna upp för att hon hade så ont. Till slut for hon till doktorn i Vårgårda. Han tolkade det som njurproblem och gav henne en medicinkur, som inte hade någon effekt. Till slut blev Tant Gerda sängliggande uppe på övervåningen.

Hon orkade förstås inte gå på utedasset, utan fick använda en “septihink”, en hög emaljerad hink med sittring och lock.
Det blev min uppgift att tömma den hinken varje dag efter skolan. Den var besvärlig att bära ner för trappan, för den var så hög. Jag tömde den, sköljde ren med regnvatten och fyllde på en skvätt antiseptisk vätska. Detta gjorde jag varje dag. Jag gjorde det inte motvilligt, för jag ville verkligen hjälpa Tant Gerda och var väldigt orolig för henne.

Vanligtvis sa Tant Gerda bara ‘tack’, men en eftermiddag brast hon ut i en förtvivlad harang. Hon tyckte att jag var så snäll som hjälpte henne utan att klaga och att en liten flicka på nio år inte skulle behöva göra något sådant. Hon upprepade flera gånger hur tacksam hon var…

Jag blev totalt överrumplad över detta beröm, tappade gardet och hörde mig själv säga:
“Och ändå får jag inget patellabälte!”

När jag sagt det blev jag kall av fasa. Hur kunde jag säga så till den sjuka Tant Gerda? Jag tyckte själv att jag burit mig illa åt.

Tant Gerda sa ingenting, men samma eftermiddag cyklade jag till handelsboden med pengar i fickan för att köpa ett patellabälte. Alla andra hade ju redan köpt sina, så handlaren fick leta på den översta hyllan och hittade ett av den bredare sorten. De vanligaste bältena var väl 6-8 cm breda, så detta var säkert 10 cm.

Mycket nöjd spände jag det breda bältet över min runda mage. När jag väl hade fått det, tyckte jag att jag förtjänade det och jag skämdes inte mera över vad jag sagt.

Jag fortsatte tömma Tant Gerdas hink och vi talade aldrig om händelsen.

Detta är mitt absolut starkaste minne från Fåglum. Jag kan fortfarande känna hur jag står framför Tant Gerdas säng, kastar upp båda armarna i luften och utbrister:
“Och ändå får jag inget patellabälte!”

Det måste ha varit ett svårt beslut för Tant Gerda. Hon fick gå emot sina principer, hon fick gå emot sin Gud. Men jag tror Gud förstod att hon gjorde det av kärlek och stor förtvivlan över att hon kände på sig att hon snart skulle dö.

Så komplicerat kan livet vara. Jag har aldrig kunnat berätta denna händelse utan att börja gråta. Så även nu.

Forts. nästa vecka…

Ha en trevlig lördagskväll!

P.S. Jag lägger ut min mailadress under presentationen till vänster om någon vill kontakta mig. Jag har fått kommentarer och mail från personer som har anknytning till det jag skriver om. Bl.a. har jag fått veta vem som bor i den lilla röda stugan nu. Mycket intressant. D.S.

Även om tanterna inte var så kärleksfulla, var de alltid snälla mot mig. De behövde aldrig hota med repressalier om jag inte var lydig, för jag var alltid snäll och var klok nog att göra som de sade. En gång fick jag emellertid stryk och den gången minns jag väldigt väl.

Tant Gerda skulle lära mig att gå till handelsboden själv. Den lilla lanthandeln låg mitt i byn, så vi fick gå en bit längs landsvägen. Tant Gerda följde med mig till ett vägskäl som låg ganska nära handelsboden. Hon skulle vänta där medan jag gick ensam och handlade.
Vi var överens, men nu var det så att det satt en stor hund på trappan. En stor schäferhund. Jag hade blivit biten av Karl-Alvars hund, så jag var rädd för hundar och vägrade därför gå till affären.

Det blev ett konstigt missförstånd mellan Tant Gerda och mig. Jag tror inte att jag sa att jag inte vågade gå dit för hundens skull, utan jag bara blånekade. Antagligen tyckte jag att Tant Gerda skulle förstå att jag var rädd för hunden. Eller så hoppades jag att hundägaren skulle komma ut och ta med sig hunden därifrån.

Till slut blev Tant Gerda tvungen att gå med mig till affären. Hon var fruktansvärt arg och när vi kom hem fick jag stryk på bara rumpan med enris.
Jag blev totalt chockad, för jag hade inte väntat mig det och förstod inte heller först varför. Jag fick ingen förklaring, men till slut förstod jag av tanternas prat att det var för att Tant Gerda hade blivit tvungen att gå in i handelsboden i sin vardagskappa, en mörkblå cheviotkappa… Hon brukade ju ha en finare kappa när hon gick ut och visade sig på byn. Nu hade hon känt sig förnedrad.

Vi pratade inte mer om det. I mitt stilla sinne accepterade jag den förklaringen och Tant Gerda fick smörja min stackars rumpa morgon och kväll i flera dagar.

Det var första gången jag kom i kontakt med det här att visa sin status med det yttre.
I en liten by var det väl prästen, klockaren och skolläraren som var de personer som hade högsta status och då gällde det att leva upp till det.
Jag funderade mycket kring detta.

Jag tänker alltid på denna händelse när jag läser Nils Ferlins dikt:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu- förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Forts. i morgon…

I dag var himlen klarblå och molnen vita. Ordningen är återställd.

Ha en mysig fredagskväll!