Marja

Den långa resan.

Trampade vilse i regnet.

I natt drömde jag att jag hade rutor på magen. En hel six-pack med muskler. Jag såg mig själv i profil i en spegel, drog in magen och då kom de små musklerna fram.J

Mina magmuskler kände nog av att de fick jobba lite extra i går. Jag blev, precis som gässen, lite desorienterad när jag skulle cykla från Berghem till Mariakyrkan. Jag har ett extremt dåligt lokalsinne och klara mig bäst i storstäder med karta i handen.

I går skulle jag alltså cykla från Berghem, tvärs över Mariehem till Mariakyrkan. Lätt som en plätt, trodde jag, det är bara att ta ut kursen och cykla rakt fram. Så var det i och för sig, men jag hade totalt missbedömt avståndet och det stressade mig.

Jag for rakt fram mellan husen, stretade uppför en backe, cyklade in i en skogsdunge och kom till ett val, höger eller vänster? Jag valde vänster, stretade uppför ännu en backe, tittade upp och såg att jag kommit upp till vattentornet. Bara halvvägs och dessutom åt fel håll!

Rullade nerför backen, stannade till och frågade några ungdomar som grillade på en altan. Javisst, jag skulle ju ha valt höger… Det småregnade och jag svettades under regnponchon, men kom fram till slut, bara fem minuter för sent.

Ingen big deal, kanske ni tänker. Nu är det så att jag med mina muskler ska högfärdsåka på cykeln. Jag ska ta i precis så mycket att jag kommer framåt och helst stiga av och promenera uppför den minsta backe. Men ni vet hur man gör när man är stressad och har ont om tid; man trampar på utav bara den och står och pressar i uppförsbacken. Det känner jag av i varenda muskelfäste i ryggen och benen i dag.

På akvarellen hängde vi våra alster. Några sattes i passpartouer och andra nålades upp som de var på en vikvägg. Jag tog några kort och fick tillåtelse att lägga ut dem på bloggen efter vårt ’vernissage’ som är på söndag.

I helgen kommer jag också att skriva ett inlägg med svar på de frågor jag fått kring ”Den långa resan”.

I dag skiner solen igen, men det blåser kallt. Upptäckte en ensam liten pensé mitt i gräsmattan utanför huset.

En pensé med attityd. Det måste man ha om man bestämmer sig för att slå rot mitt i en gräsmatta. Jag bävar för den första gräsklippningen. Ska jag kanske gå och gräva upp den?

Ha en bra torsdag <3

4 kommentarer

  1. Sus

    Uj då sådana äventyr! Jag känner igen det där med att vara sent ute med cykeln, stå i backarna och svettas och pusta så man förgås. Här i stan har vi en fasa, Karolinabacken.
    Hoppas att du hämtar dig!

    Jag gillar den lilla pensén! Är man så modig så skulle man nästan få ett staket omkring sig. Kanske grips även gräsklipparpersonen av medlidande/beundran…?!

    Kramar

  2. Marja Granqvist

    Svar till Sus (2010-05-27 16:04)
    Karolinabacken kommer jag ihåg. I Umeå har vi ganska mycket backar, åtminstone på den här sidan av staden.
    Gräsklipparen sitter på en liten traktor, så han ser garanterat inte pensén. Därför har jag tagit upp den på min balkong. Få se om den överlever där.
    Kram

  3. Babs

    Så fint att du tog hand om pensén, hoppas den klarar sig!
    Oj oj så kämpigt du hade det med cyklandet.
    Tänk i drömmar funkar att, tvättbrädesmage – nice men tyvärr så vaknar man och då är allt som förut och det är väl bra om man drömt något otäckt.
    Ser fram emot att se akvarellmålningar!
    Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.