Jag förstår så väl att många funderar över hur min relation till min ursprungsfamilj har varit. Jag är van att få just de frågorna.

Som jag redan sagt så accepterade jag mina föräldrar direkt. Jag var varken överförtjust eller besviken när jag träffade dem. Det kändes naturligt att de var min mamma och min pappa. Det var säkert svårare för dem att plötsligt få en nioåring som de inte kunde kommunicera med. En nioåring som var van att klara sig själv och vara för sig själv.

Jag tycker det gick bra. När jag flyttat hemifrån vid 18 års ålder, var jag mån om att ha kontakt med mina föräldrar och Leena. Jag kom hem och hälsade på, ringde och skrev brev.

Tyvärr dog min pappa när Johanna bara var ett år, men hon hade bra kontakt med sin mormor. Min man och jag pratade svenska med varandra, men Johanna lärde sig finska hos sin dagmamma i Haparanda och sedan fick hon läsa finska som hemspråk under hela skoltiden. Hon kunde alltså kommunicera med sin mormor och har alltid varit väldigt medveten om sitt finska ursprung.

Jag hälsade regelbundet på mamma i Finland. Vi pratade aldrig om min tid i Fåglum. Hon hade svårt att prata om allt som hänt under och till följd av kriget. När jag gick i terapi kom vissa negativa känslor fram gentemot henne. Det hade ju varit konstigt annars. Jag fick god hjälp att bearbeta dem, förstå och försonas.

Jag är ju inte uppvuxen med mina äldre bröder, så vi har haft lite olika kontakt genom åren. Ibland har det bara varit julkortskontakt i 10 år mellan mötena, ibland har vi träffats oftare. Jag hade tidigare mest kontakt med min äldsta bror, men just nu har jag mycket kontakt med min andra bror. Vi mailar, han läser min blogg och har till och med blivit inspirerad att skriva själv om sina erfarenheter.

Min yngre bror har alltid bott i Björneborg. Han lever ensam och vi har regelbunden kontakt. Jag brukar hälsa på honom och andra bekanta jag har kvar där varje sommar.

Ja, det var allt för den här gången. Fråga gärna mer om ni fortfarande undrar…

Ha en lugn torsdagskväll <3

Äntligen ska ni få svar på de frågor ni ställt ang. “Den långa resan”.

Jag gör en sammanfattning.

Mina föräldrar kom från Karelen, från en socken utanför Viborg. Efter kriget tillföll det området Ryssland. Under kriget evakuerades mamma och mina äldre syskon och de hamnade till slut i Björneborg. Mina äldre syskon skickades som krigsbarn till Sverige.

När kriget var slut, bosatte sig mina föräldrar i Björneborg. De byggde hus och bodde där resten av sitt liv.

Mina äldre syskon kom tillbaka till Finland efter kriget. Leena bodde hela sitt liv i Björneborg, men båda mina bröder flyttade tillbaka till Sverige i vuxen ålder och bor fortfarande här.

Jag var alltså 9 år när jag kom hem till mina föräldrar. Jag kunde ingen finska, så jag fick gå i en svenskspråkig skola och läsa finska som ett främmande språk. Jag tog studenten när jag precis fyllt 18 år och flyttade hemifrån för att studera vid Åbo Akademi.

Jag träffade min man i Åbo, vi gifte oss 1967 och flyttade till Haparanda. Vi hade båda utbildat oss till lärare och jobbade på Tornedalsskolan i Haparanda i nio år. På somrarna var vi i Finland. Sen bodde vi tre år i Luleå och kom till Umeå 1980. ‘And the rest is history‘, som man säger.

När jag kom hem till Finland som nioåring, hade jag en 2 månader gammal lillebror. Det blev en stor omställning i mitt liv. Jag kunde inte prata med mina föräldrar och de var främlingar för mig. Som tur var, bodde både Leena och en av mina äldre bröder kvar hemma. De kunde prata svenska och hjälpa mig till rätta. Leena gick dessutom i samma skola som jag under det första året.

Jag kunde göra mig förstådd på finska redan efter några veckor. Barn i den åldern lär sig snabbt. Jag fick både finsktalande och svensktalande kompisar och jag fick snabbt en svensktalande ‘bästis’.

Jag kan inte säga att jag längtade efter mina föräldrar när jag bodde i Fåglum. De var så långt borta i ett annat land. Jag visste att de fanns, hade kort på dem och skrev brev. Däremot längtade jag efter varje sommar och att Leena skulle komma. Hon blev väl egentligen min mamma.

När jag kom hem accepterade jag mina föräldrar direkt. De var min mamma och pappa och jag ifrågasatte aldrig varför de låtit mig vara kvar i Sverige så länge. Jag längtade inte tillbaka till Fåglum och tanterna. Tant Gerda var död och mitt liv skulle gå vidare.

Livet i Finland var helt annorlunda, men jag lärde mig snabbt de nya koderna, var duktig i skolan och levde tonårsliv med kompisarna. Leena flyttade hemifrån, men vi var ändå mycket tillsammans. Jag var ofta hemma hos henne och hjälpte henne med barnen.

Jag bodde ju bara drygt åtta år hemma hos mina föräldrar, innan jag flyttade hemifrån. Hinner man lära känna varandra på åtta år?

Stannar här för i dag. Ställ gärna fler frågor om ni fortfarande undrar över något.

Ha en skön tisdagskväll <3