Jag hade sällskap när jag år frukost på balkongen i morse.

Vad är det för slags flugor? Ser ut som myror.

I dag har jag ingenting att skriva om. Inga tankar, inga åsikter, inga känslor. Jag är trött och tom. Sov dåligt i natt, för jag hade lovat ringa ett samtal i dag ang. gårdagens händelse. Det gick bra.

Brevlådan var tom. Alla är på semester. Ingenting har hänt. Snurrade runt ett tag med cykeln och javisst, jag hittade en parkas från Gudrun Sjöden på Myrorna. En modell som har några år på nacken, militärgrön med rostbrunt foder. Precis min stil.

Nu ska jag fylla i lite papper, samla ihop månadens räkningar och börja scrappa ett hemligt födelsedagsprojekt.

Ingenstans kan det eka så ödsligt som i en trappa.
Den som har ropat uppåt hör att hans röst är falsk.
Den som har ropat nedåt hör att hans röst är hånfull.
Alltid hör vi oss själva. Aldrig når vi varann.

Bara när vi har mötts och inte behöver ropa,
bara på samma avsats, lika högt eller lågt,
bara öga mot öga, med både grand och bjälke,
och en tvekande vädjan innerst i ögonvrån,
upphör det onda ekot…

(Anna-Greta Wide)

Kram på er <3