I morgon ska jag åka bort några dagar. Jag ska till Kalix, där min bästa vän har en stuga vid havet. Jag har ju bott i Haparanda i nio år, så det känns lite som att komma hem när jag är i Norrbotten.

Vi ska förstås åka till IKEA i Haparanda och även åka över på finska sidan och shoppa lite. Jag kommer inte att blogga varje dag, men skickar kanske en hälsning eller två.

Resan upp tar sex timmar med buss. Det brukar gå bra. Ibland visas en bra film, ibland råkar man hamna bredvid en pratsam person och ibland får man lyssna på musik eller sova en stund. Tyvärr kan jag inte läsa eller lösa korsord på buss utan att må illa.

För ett par år sen var jag med om en dramatisk bussfärd. Jag har berättat om den på min andra blogg, men här kommer samma inlägg en gång till,  för det var så speciellt.

                                            ********

Jag skulle åka buss från Umeå till Kalix och hade satt mig tillrätta i den nedre delen av tvåvåningsbussen i “allergikupén”. Kupén har 12-14 platser.

Precis innan bussen ska starta kommer en kvinna och en flicka på 11-12 år in med andan i halsen. Kvinnan är upptagen med att läsa ett sms och plötsligt vänder hon sig mot flickan och säger högt:

– “Han har dött!”

Alla i kupén drar efter andan och tittar på varandra. Kvinnan dimper ner bredvid mig och flickan får sitta framför henne, bredvid en ung man. Hon börjar förstås gråta.

Mamman börjar ringa och ta emot samtal och pratar hela tiden med hög och upprörd stämma som om hon var ensam i kupén. Jag föreslår ganska snart att den unge mannen framför mig och mamman skall byta plats, så att mor och dotter får sitta bredvid varandra.

Sen får vi gång på gång höra vad som hänt:

“Ja, det var ju bara en rutinoperation av halsmandlarna… han mådde bra i morse… de duschade honom och han fick mat… sen fick han en störtblödning och… dog. Jag har sagt att jag vill se honom innan han förs bort… så de lovade vänta tills vi kommer till Piteå… vi åker direkt till sjukhuset…”

Vem är det som har dött? Jag försöker lyssna så noga som möjligt, men kommer inte underfund med det. Halsmandlarna. Är det ett barn? Är det hennes barn? Är det en äldre person? Det måste vara en närstående, eftersom både kvinnan och flickan är så upprörda.

Den unge mannen bredvid mig verkar också lite skärrad. Han skickar och tar emot sms och sitter med huvudet nerböjt och klottrar på en tidtabell. En gång ser han upp och jag möter hans blick. Hans ögon är blanka och jag tänker att han kanske har en egen sorg som ligger nära ytan.

Efter två timmar är vi i Skellefteå. Kvinnan går ut för att röka och jag ser att hon pratar med bussvärdinnan. När vi fortsätter vår färd, kommer bussvärdinnan in och börjar prata med flickan. Hon är otroligt empatiskt, säger att det är OK att gråta o.s.v.
När hon pratar “avslöjar” hon vem det är som dött. Det är familjens hund!

Som på kommando rätar alla i kupén på ryggen och tittar på varandra. Mysteriet är löst. ’Han’ är en hund.

Den unge mannen skriver några ord på tabellen han klottrat på och visar mig: “Jag känner mig lurad”, står det. Jag nickar mot honom.

Visst, jag kände också ett slags antiklimax, bara för att jag inte kunde tänka mig att ’han’ kunde vara något annat än en människa.

                                             ******

Kram på er tills vi hörs igen <3